alltutommodedenise

Jag har varit jättedålig på att uppdatera. Jag kan inte påstå att det kommer bli bättre heller. Inte under helgen i alla fall då planerna är ganska många. Jättemånga om jag ska vara ärlig. Men finner jag ens lite tid över så ska jag se till att uppdatera.

Igår somnade jag och Kevin strax innan nio. Det kändes som jättetidigt för min del. Men Kevin måste ha varit helt slut om jag känner honom rätt. Han sover fortfarande och innom loppet av en timma ska vi sitta på bussen påväg till dagis. Idag ska jag och Liz ta en promenad efter dagislämningen. Det är så skönt att vi lämnar ungefär samtidigt på morgonen så att man kan hitta på något efteråt.

Jag måste påminna migsjälv att köpa blöjor idag. Kevin använde upp sin sista inatt. Och jag  kan inte påstå att den här texten kommer påminna mig om det med tanke på att jag inte kommer sitta vid datorn under dagen heller. Hah.

I helgen ska jag i alla fall springa ett varv runt ringvägen (hör och häpna). För er som inte vet hur långt det är så är det en sträcka på ungefär 4.5 - 5 km. Jag och Liz har nog planer på att gå runt den idag.
Jag ska se hela Band of brothers. Saving private ryan och kanske fler filmer om vi hinner.


Nej nu ska jag fixa i ordning mig och sen väcka Kevin och ge honom en snabb frukost innan vi drar.
Tuddles.

Idag har jag varit världens stoltaste mamma.
Förutom det moln av barndamm man svävar på varje dag så har den här dagen varit alldeles speciell. Ungarna på dagis hade annordnat föräldrafika idag. Självklart hade jag förträngt det. Eller kanske visste jag inte om det? Hur som helst blev jag påminnd av det i morse när jag kom till dagis. Fröken berättade att barnen skulle uppträda för oss föräldrar som kom. Åh, så mysigt tänkte jag. Men jag förväntade mig inte att Kevin skulle sjunga för mig då jag märkt hur blyg han var för föräldrarna till Luciauppträdandet.

I morse ringde jag min pappa som fick göra mig sällskap till dagis. Det känns så otroligt tråkigt när ingen förutom jag och de andra barnens föräldrar får uppleva allt vackert som mitt underverk gör. Därför fick min pappa följa med också. Mest som gäst till Kevin.

Och gissa vad?
Dom hade eget solouppträdande alla barnen där dom fick stå på en scen. Fröken frågade:
"Vem vill börja sjunga sin låt?"
Och Kevin är först i gruppen med att lyfta sin arm i luften så han var den allra första av barnen att sjunga. Klumpen kom i magen, den där stolthetsklumpen ni vet?

Jag fick tvinga mig själv att le hela tiden för att inte bryta ihop och storböla när mitt lilla charmtroll stod längst fram på "scenen" och sjöng blinka lilla stjärna. Den vackraste blinkande lilla stjärnan så klart! För närmare 40 personer sjöng han sin sång. Åh gud va jag önskat att jag haft min kamera med mig.


Liten blir stor.

Jag är vaken.
Visserligen är det knappt. Men jag är trots allt vaken och har fått i mig en tallrik med havregrynsgröt och äppelmos. Jag kan inte minnas sist då jag åt en sån tidig och i första hand ordentlig frukost. Kevin ville som sagt som vanligt inte ha frukost. Så jag får väl bre några knäckemackor åt honom att ta med mig på bussen.

Att man alltid ska behöva aktivera honom tre timmar innan han ska äta frukost för att någonting  för huvud taget ska gå ner.

Nej jag ska åka om en halvtimma så jag har inte tid att sitta här. Dags att borsta tänder och fixa i ordningsig.

Tjing.

Middagen står i ugnen snart redo att ätas.
Jag tänkte bara lägga in ett snabbt kvällsinlägg. Jag tror det blir tidigt i säng idag med tanke på att jag ska jobba i morgon. Jobbet SMS:ade tidigare idag med en förfrågan på humlan. Utan minsta tvekan så accepterade jag den och fick en bokningsbekräftelse. Tack och lov.

Så i morgon jobbar jag med alla söta humlebarn.

Ikväll har jag bara tagit det lugnt för övrigt. Planerat lite av middagen i veckan och busat med Kevin. Ikväll blir det som sagt köttfärspaj med tacokryddor. Det var de enda jag hade hemma som kändes passande till. Och man tar vad man har, right? På toppen av det har jag en omgång smält ost. Så ikväll ska det bli riktigt gott med middag.

Kevin sitter bänkad framför bolibompa. Evas superkoll är på tv:n och han ser nöjd ut. Livet kan inte bli så mycket bättre än vad det är nu... eller jo. Om maten kunde plinga och säga att den är färdig nu. Men det är som sagt några minuter kvar.

Det har inte riktigt gått som planerat.
Räkningarna är betalda i alla fall. Men resten av planeringen har stått stiltje. Jag har istället hamnat framför wikipedia för att läsa igenom allt som går om Bob Marley. Hah. Varför vet jag inte. Men som sagt, överdrivet mycket ledig tid leder automatiskt till överdrivet mycket information.

(Nej jag planerar inte att vara med i "vem vet mest")

Kevin fick en form full av popcorn och en film påslagen i sitt rum. Där inne har han varit fram tills för en stund sedan. Meningen med det fina vädret är väl att man ska gå ut och ha det mysigt i? Jag planerar väl också det så småning om. Jag tänkte vänta med att gå ut tills någon påpekar att det är varmt först. Antingen via facebook, eller per SMS. Nu för tiden behöver man inte lämna huset innan man fått ett utförligt berättande om hur vädret är.

Dock så ansåg jag att det var småkallt ute. Kanske efter regnet som föll igår?
Men det överlåter jag till alla andra att avgöra.

Jag ringde jobbet idag. Jag dör av tristess här hemma.
Självklart så skulle frågan om när jag sjöng för toaletten senast komma upp. Jag fick säga som det var. Måndags natt - måndags morgon. Bra, svarade hon på andra sidan - då är du hemma idag också!
Men ååh. Jag vill jobba nu. Förhoppningsvis hör dom av sig till mig i morgon. Men det är som sagt ingenting att förvänta med tanke på att jag jobbar för bemanning och från dag till dag blir jag tilldelad jobb (vilket förövrigt suger).

Idag ska jag posta mina räkningar nu när alla mina pengar kommit in. Så jag ska leka otroligt vuxen... (vilket jag inte gjort i två år redan.. öh). Sen ska jag ställa mig och laga paj idag till middag är det tänkt. Jag har jättemycket köttfärs som jag känner att jag behöver använda upp. Och så ska jag torka golven idag samt diska innan jag är klar. Men det är som sagt inte allt för mycket jobb idag.

Mina IKEA-kassar står kvar på golvet i hallen.
Jag kommer inte ens tänka på att försöka stoppa in kläderna i garderoben - glöm det.
Nej nu måste min dag börja!



Bjuder på en... VÄLDIGT vacker bild på mig från midsommarafton 2009.
*HOST HOST*

Som mamma är man ofta uppmärksam på saker och ting.
Men som oftast hinner dom små trollen ikapp och smiter förbi med både det ena och det andra. Som sagt, big brother is watching you. But sometimes he fails.

Nyligen så drog jag dammsugaren genom rummet. Under skrivbordet (där Kevin satt och spelade något spel) så hittade jag ett halvt mariekex. För att denna inte skulle åka in i dammsugaren så tog jag upp den och för stunden la jag den på skrivbordet. (Fråga mig inte hur länge kexet har legat under skrivbordet... men säkert närmare en och en halv vecka).

Efter några minuter har Kevin försvunnit in på sitt rum. Jag ser bara reflektionerna av honom i min glasdörr och skriker in till hans rum då dammsugaren fortfarande susar;
"KEVIN, VAD GÖR DU?"
"Mnengin" säger Kevin och det är uppenbart att jag inte hör vad han säger.
"DU FÅR KOMMA IN HIT SÅ JAG HÖR VAD DU SÄGER!"
"Mnengin" skriker Kevin när han kommer in i vardagrummet. 
Hans mun tuggar på någonting och nipprig mamma som man är så vill man veta vad det är, trots att han slutat tugga på småsaker.

"Gapa Kevin, vad har du i munnen?"
"Kaka!" svarar Kevin lycklig.
"Jaha? Var hittade du den?" frågade jag nyfiket.
"På skrivbordet!" sa han och log.
"Men ååh! Äckligt! Den har ju varit på golvet" säger jag och rynkar näsan.
"Aha? Men inte nu längre!" säger Kevin oberörd. 

Ja, jag säger då det. 

Jaha. Då var en ny dag påväg att börja.
Kevin sover fortfarande. Han som somnade runt halv åtta igårkväll. Hur länge planerar han att sova egentligen? Visserligen vaknade han en kort stund när jag bar över honom från soffan till sängen. Vi låg och småpratade lite innan han kom till ro och ville somna in igen. Men det kan inte ha varit längre än en halvtimma.

Jag drömmer så sjuka drömmar om nätterna. Hur får man sånt att sluta? Vissa nätter får jag magknip av att jag ska somna. Jag vet uppenbarligen vad som komma skall. Ibland är drömmarna inte ens läskiga så pass att man blir skrämd, utan inatt så drömde jag att jag var i framtiden där man hade möjlighet att klona sig själv. Jag gjorde det. Bara det att min kloning försvann med Kevin... sånt ger mig både panikkänslor och ångest i drömmen. Och även i verkliga livet fram till dess att jag vaknar.

Idag blir jag som sagt hemma igen. Bär jag på någon bakterie så vill jag inte att alla barn ska drabbas. Kevin är självklart hemma med mig. Mest för att det är för långt för att åka fram och tillbaka till dagis. Det tar som sagt två och en halv timme av ens dygn att åka dit och hem, och därefter göra samma procedur igen på eftermiddagen. Varför jag inte byter dagis? tänker ni. Det finns självklart ett X antal dagis här i nynäs. Ett av dessa ligger bara nedanför våran backe, samt några meter till. Men nej. Nej, nej, nej. Det är inte okej. Jag vill inte att Kevin ska byta. Jag kan inte tänka mig hur osäker han skulle bli på sitt nya dagis med ny personal och med nya kompisar.

Jag älskar helt enkelt det faktum att han trivs.
Så när jag är sjuk så är han helt enkelt hemma med mig.

Jag måste få kommentera det som detta ljushuvudet har kommenterat angående min ångest över att Kevin ska åka till sin pappa. Det handlar för huvud taget inte om att han ska åka. Det handlar om vad jag ska göra när jag INTE har honom här hemma hos mig. Och du! Det märks att du är nybörjare på bloggen för att Kevin har träffat sin pappa flera gånger under detta år och följande år. Men saken är den att han inte är BORTA från mig så länge som VI båda har planerat att han ska vara nu.

Så kom förihelvete inte och säg att jag inte har rätt att få ångest över att min son åker iväg. För det är inte bara hans värld som blir ny utan det är MIN värld också.

Vem är du att avgöra om jag inte kan få ångest eller inte.

Kalla fan inte mig egotrippad utan att ha tagit reda på fakta innan.
SUCK. Amatör.

Hampus säger:
tja romeo
Keijo säger:
va nu då
Hampus säger:
http://www.alltutommode.se/denise
eller spindelmannen kanske
haha jag skojar bara
Keijo säger:
haha vafan!?
Hampus säger:
va vilket?
Keijo säger:
läser du bloggar
Hampus säger:
jag har ju börjat nu ju
måste ha koll på dig

Gullepojkar.

Det finns få bloggar som berör en så pass att man blir tvungen att gång på gång klicka sig in för att se fortsättningen. Fortsättningen på Madickens liv? Fortsättningen på hur hon berättar hur dåligt hon mått? Fortsättningen på hur hon puschar andra att inte få så sora ärr som hon fått? Jag vet inte vad det är som berör mig så pass. Egentligen mår jag dåligt själv när jag besöker hennes blogg. Dåligt över att veta att detta beteende drabbar 5-7 procent av alla ungdomar. Det är inte så värst stora siffror. Men i regel är det några tjejer i varje stad. Några tjejer i varje stad mår så dåligt som Madicken beskriver det i sin blogg. (Killar också givetvis)

Madicken har inte bara ärren prydda på insidan. Hennes osynliga ärr har blivit synliga för allmänheten där vem som helst kan kommentera, rynka näsan och spy ut galla på vad dom egentligen tycker om hennes stil. Det är ingen stil Madicken går runt och tvingas bära på. Det är en livsstil. En stil är hur man klär sig. En livsstil är hur man mår, hur man klarar upp saker i sitt liv och hur man går vidare. Många klarar inte av sin livsstil och kvävs av ångest, minnen och saker som sker för stunden.

Madicken predikar inte om att folk ska bli som henne. Hon gör motsatsen. Hon berättar om hur mycket hon skämms över sina ärr, men att hon insett att dom kommer finnas kvar föralltid och att folk på olika sätt kommer dömma henne varesig hon vill det eller inte. Vanliga människor förstår att det är någonting som inte stått rätt till i hennes liv alla gånger, men andra - fördomsfulla människor ser igenom det och påstår att hon är äcklig och att det hon gjort är för att få uppmärksamhet.

Uppmärksamhet för vad? Inte gjorde hon det för våran skull? Inte gjorde hon det för att ha någonting att blogga om? Inte gjorde hon det för att hon mådde bra?

Jag är trött på att tjejen som öppnar upp sig för sverige och för bloggvärlden behöver stå ut med folks fördomar. Vi lever på 2000-talet. Vi förvånas inte över när en kvinna föder åtta barn, eller när en man blir närmare tre meter lång, eller när kvinnan ångrar sitt beslut om att behålla åtta barn. Oväntat - tänker vi och fortsätter med vår vardag. Men när Madicken syns, och när hennes åsikter, tips och livsstil berättas om. Då minsann. Då reagerar vi. Samma sak gäller när man skaffar barn som ung - är för tjock eller för smal - är för finnig eller för fin. Avundsjuka tror jag allting grundas på.

Madicken är som vilken tjej som helst, det är bara vi i lilla landet lagom som måste förstå att alla inte är som oss.

Jag har tittat klart på halva hackiga Nyckeln till frihet inlindad i mitt sängtäcke och med fötterna på köksstolen som står placerad i mitt vardagsrum. Kevin känns mer krävande idag än någonsin tidigare. Till frukost fick han fil med "grötsylt" och en smörgås. Jag mådde illa bara av att hälla upp filen och känna den sura doften.
"Smaka mamma, den smakar äckligt". Sa Kevin och tvingade mig till att smaka på den sura filmjölken. Den smakade i regel normalt men jag kunde inte förmå mig själv att svälja skeden jag precis hade stoppat i munnen. Risken var stor att den hade kommit upp mer färgglad likt en pizza i handfatet.

Istället ställde jag mig och fräste i diskhon och förklarade för Kevin att det minsann inte alls var något fel på filen. Jag vet inte om han ville tro mig med tanke på min reaktion, men det fick vara.

Nu har illamåendet avtagit så pass att jag fått behålla allt jag stoppat i munnen. Jag vet inte hur öppen man ska vara på bloggen... men låt oss säga att problemet förflyttat sig en aning. Men det är på rätt väg. Det är en sak som är säker.

Appropå Nyckeln till frihet. Den har legat helt oöppnad i min DVD-låda i närmare sex månader. Varför har ingen sagt att den filmen är bra för? Den mest känslosamma film jag sett på länge. Herregud. Helt underbar! Se den om ni har tid över. Typ om en magsjuka hälsar på er eller nått!

Jag har fått en lätt ångest.
Ångest över sommaren. I sommar betyder det att Kevin är hos sin pappa under hela juli månad. Kanske längre än vi planerat om han själv vill stanna. Det är "bara" åtta veckor kvar fram tills dess då jag tvingar ha honom ifrån mig längre än någonsin tidigare. Han var hos sin pappa i nio dagar förra sommaren. Herregud. Det var nog de längsta nio dagarna i mitt liv. Vad gör man i nio dagar när sonen är borta?

Mina dagar resulterade i att jag passade på att umgås med mina vänner. Det var en sån där lagom "paus" från mammalivet som krävdes för att ladda upp batterierna, åka på grönalund flera gånger och för att vara så som man annars inte bör vara.

Men en månad. Fyra. Kanske sex veckor. Det är megalång tid. Jag menar det. Jag får ångest bara av att tänka på det. Men som sagt, Kevins pappa har också rätt till honom. Lika stor rätt som jag har. Vi har delad vårdnad vilket ger oss lika stor rätt till våran son som vilket annat separerat par som helst. Och Kevin saknar sin pappa, det vet jag. Och att tiden nere hos sin pappa kommer gå fort för honom, det är jag övertygad om. Jag tvivlar på att han ens kommer hinna sakna mig ens en sekund.

Men jag då?
Vad ska jag göra?
Jag har satt upp mig på en massa jobb. Fem sommarjobb har jag hittat som dom behöver personal på. Fem stycken jobb som jag kan underhålla min lediga tid med under sommaren. Jag behöver det. Jag behöver fokusera på annat. Tänker jag på Kevin så går det åt pipsvängen. Jag måste tänka på oss i den mån att jag orkar hålla upp humöret och jobba hela sommaren. Jag kvävs av tanken på att jag måste vara ifrån honom. Men vi behöver det - komma ifrån varandra alltså, både han och jag.

En månad är rekordet som han är ifrån mig. En månad just juli månad kommer vara rekord för mig att jobba på. I juli ska jag vara så utmattad av allt jobb att jag själv inte ska ha förmåga att hålla mig vaken när jag kommer hem. Det ska jag, baskemig. 

Jag vaknade i natt av en molande känsla i magen. Huvudet snurrade och kroppen huttrade. Jag tittade ut genom fönstret och vid ett flertal tillfällen såg jag bilar som riktade sina billjus mot mitt fönster. Vad är klockan?
Jag sträckte mig efter mobilen i tron på att det var en ny arbetsdag för vissa. Klockan kanske hade närmat sig fem, halv sex? Men det var ovanligt mörkt ute... eller hade det ljusnat? Nej, fel av mig. Klockan var bara ett.

Jag låg och stirrade i taket en lång stund med min känsla i magen. Det värsta jag vet är att kräkas. Men tillslut så snurrade allt för mycket för att jag skulle kunna undvika det. Från klockan ett till halv fyra så bodde jag inne på toaletten inatt. Mest för att jag inte hade någon ork att ta mig därifrån. Jag tror jag slumrade till på toalettgolvet. Sist jag gjorde det var i vintras, men då på fyllan och på en värmande matta. I natt somnade jag på ett iskallt golv och med en handduk som filt. 

Kevin väckte mig vid halv fyra. Då vet jag inte hur länge jag hade sovit på golvet. Han skrek inne i rummet och jag tvingade mig in till honom och la mig tätt intill. Lät hans varma kropp värma min. Han somnade om ganska snabbt. Jag låg och stirrade igen.

Tillslut kunde jag slappna av. 
Klockan kvart över sex ringde klockan.
Upp? Jag? Nu? Glöm. 

Min kropp huttrar fortfarande. Min ansiktsfärg har gått från någon form av biege till vit. Inte kritvit. Men fortfarande vit. Likblek kanske. Jag ringde jobbet och förklarade läget halv sju redan. Dom tackade mig att jag hade ringt så tidigt och inte bara skitit i det. 

Så nu ser det ut som det blir några dagar hemma. 
Och snälla ge mig tips på hur jag inte ska kräkas mer. I don't want to. 


Mitt sommarbarn.

Jag älskar låtar med mycket pianospelande.
Tack vare det så har jag fått Kevin att lyssna mycket på Mozart och Beethoven. Samtidigt som han lyssnar så vill jag att han ska blunda med ett papper framför sig och sedan blunda och rita. Han älskar den leken. Ibland leker han att han själv har ett piano framför sig och låter hans fingrar trumma i luften. Säkert precis lika unik och duktig som Mozart var en gång i tiden, dock med ett riktigt verktyg.

Jag tycker det är viktigt att lära barn tycka om musik.
Normalt sett så känner jag varken någon vuxen eller något barn som misstycker om man sätter på en skiva med lugn musik, eller någon poplåt, eller någon hårdrockslåt. Det sista alternativet lyssnar jag själv inte så mycket på, men Kevin håller på att lära mig uppskatta musiksmaken då han älskar som han uttrycker det "Hard råck"

Jag håller på att lära Kevin känna takten.
Ni vet hur ivriga barnen kan vara när man sätter på en låt på "bandspelaren" och bjuder upp dom till dans. Dom glömmer lätt bort takten. Dom är så inne i sin egen värld att dansen blir något extranummer men ingenting som hör till. Jag håller på att lära Kevin känna takten. Rytmen och beatet. Du-dunk, dunk, dunk. Och ni ska inte tro att det är lätt. Vadå, måste man lyssna på musken också? Handlar det inte om att låta fötterna ha spasmer och låta munnen forma ljud som får vilken granne som helst att vilja ta fram öronpropparna. 

När jag var sex år gammal så bjöd min pappa upp mig till dans.
Det var nere på en hamnfest och jag minns det så väl. Jag var strax över en meter och var uppfödd dansbandsdansare. Idag spelas inte sån typ av musik på hamnfesterna längre. Idag spelas det dunka dunka som på vilken fest som helst. Jag minns hur han snurrade runt mig och det verkligen blev bugg som vi uppträdde med. Fokusen kom självklart på oss. Oh, så mycket som jag älskade att dansa med min pappa. Synd att jag inte har kunskapen att lära upp Kevin. Jag vet inte hur man lär ut men jag har fortfarande kunskapen om att dansa med min pappa, min enda danspartner i mitt liv. I alla fall när det gäller bugg. Vi hade hemliga knep när vi dansade han och jag.

När jag inte buggade med min pappa på hamnfesten
... så brukade vi alltid bjuda upp varandra till dans i köket. Det är inget stort kök ska ni veta. Inte alls. Köksbordet tog den största platsen i mitt barndomshem och vi blev tilldelade den delen som var över. Där trängdes vi sommar, höst, vinter som vår och övade ständigt på våran bugg varje kväll som dansbanden spelade i bandspelaren. När jag fyllde tretton fick min pappa ryggskott som i sin tur gick över till armen och lederna. Efter år av utredningar så går han numera på sjukgymnastik i hopp om att bli bättre, men sedan trettonårs ålder så har jag nog inte dansat med min pappa.

Men jag skulle verkligen vilja dansa med min pappa igen.


Hans armar bar mig. Hans fötter lät mig öva dom första dansstegen.
Bilden är tagen på min pappas födelsedag. Samma dag föddes jag 1989.

Jag är heeeelt slut. Heeelt död.

Kevin spöade självklart mig i bowling.
Keijo och Louise också. Oväntat. Min syster som kom in i bowlingen spöade också skiten ur mig. Haha. Tur att man inte är dålig förlorare. Men det var som sagt inte oväntat att stå sist på prispallen!

Kevin som njöt av varenda sekund inne i bowlinghallen fick sockerruch efter några isdrinkar och några glassar. Självklart blir han den bortskämda av oss. Efter hamburgare och pommes, några vanliga bowlingkast och en massa diskobowling, hundratals barn i bowlinghallen, fika och några kramar senare så är jag hemma.

Äntligen.
Jag är trött som få men bjuder trots detta på några bilder från dagen.


Min frukost i morse. Trots att jag är jättemätt så blir jag sugen på mat igen.
Herregud.


Jag fick brev i fredags från Spindelmannen?


Årets första glass invigde vi idag nere i hamnen.


Louise invigde sin första gång i en lekplats på ... 10 år?


Min fina syster förklarar "reglerna" för Kevin!


Jag  och Louise sket i omvärlden och släppte tyglarna för att bli oss själva för en stund.


Och så började diskot och våran syn försämrades! Haha.

Nu när vi varit hemma i några timmar, när Kevins feber försvunnit helt och när vi börjar bli lite otåliga av att spendera våra timmar bakom våra fyra väggar så har vi helt spontant samlat ett litet gäng för att spela bowling.

Kevin är så på!
Jag också... typ!

Först blir det mat på bowlinghallen. Och äter man inte bra så får man inte spela är reglerna.
Så nu får jag se till att äta riktigt ordentligt så att jag får köra en omgång.
Eller det kanske inte var mig reglerna stod riktade till?

Hur som haver.

Vi är hemma igen lite senare ikväll.
Önska mig lycka till, jag har en förmåga av att alltid förlora..


Guldklimp. Åtta månader.

Vi har alla nära vänner. Eller i alla fall någon man litar på och kan prata med.

Alla som är tjejer vet vad det är som betyder mycket för oss. Håret tillexempel. Utan vårat hår förlorar vi vår kvinnlighet. Eller brösten. Eller sminket. Kläderna. Attityden.

Blir man sjuk. Så pass sjuk att man förlorar livsgnistan så är det extra viktigt att ha en vän i närheten. I samband med sin sjukdom kanske man blir tvungen att bli av med håret, eller ett bröst och därför förlora endel av sin kvinnlighet, endel av sig själv. Jag har tänkt mycket på det här sedan en av mina kusiner fått diagnosen hjärntumör. Jag älskar henne av hela mitt hjärta, om inte mer och hennes familj har haft sån otur i livet att hon var den som minst förtjänade den diagnosen. Det är inte så att jag påstår att någon för huvud taget förtjänar den diagnosen. Det är absolut inte det jag menar. Cancer eller tumörer önskar man inte ens sin värsta fiende. 

Hur långt skulle du gå för din vän som tvingas förlora sitt hår?
Jag har tänkt på detta länge med tanke på att min kusin fått så stark cellgift att hennes hår föll av. Jag träffade inte henne undertiden som hon mådde som sämst. Mest för att jag också skulle må som hon om jag träffade henne. Jag är rädd för sjukhus. Jag är rädd för rädslan att ha någon som mår så dåligt i min närhet. Jag är rädd för att möta saningen när jag i själva verket vill att allt ska vara som innan. Men en dag kanske mina närmaste vänner drabbas. Eller jag själv. Man vet som sagt inte hur framtiden ser ut. Och drabbas ingen av någonting så kan man bara säga, tvi tvi och skratta sig lycklig!

Om mina vänner skulle drabbas. Mina närmaste vänner. Om någon som jag älskar så mycket att jag skulle kunna dedikera mitt liv för personen skulle drabbas så skulle jag finnas där. Om dom skulle behöva tappa håret så skulle jag raka av mitt. Ingen tvekan på saken. Håret växer ut. Det kommer tillbaka igen på mig. Jag värderar inte mitt hår lika högt som mina vänner gör, och skulle dom tvingas raka av det pg.a cellgifter så skulle jag raka av mitt i ren sympati...

... skulle du?

     

  

Ni som inte finns med på bild. Känn er inte bortglömda. Jag orkar bara inte ladda upp fler bilder helt enkelt.

Nu har jag ringt och väckt min kompis som är på besök från Västerås. Hon har fem minuter på sig att göra sig i ordning, sen ska vi mötas vid Humlegårdsskolan. Nackdelen är att jag kom på att hon har jättenära dig och jag har jättelångt. Men det ordnar sig. Sätt Kevin på cykeln bara och kör iväg liksom.

Nej nu ska jag sminka mig och klä på Kevin. Sen drar vi. Troligtvis ner mot stan för en glass eller något annat mys.

Nej som sagt. Röra sig var det. Syns vid ett igen, i'll bring the camera.



Kevin med Gudmor Louise som vi förövrigt ska möta nu !

Jag har ett problem.
Nej, se det inte som ett litet problem - se det som ett stort, JÄTTESTORT i-landsproblem. Jag har kläder, för mycket kläder i min lägenhet. Hade jag haft möjlighet så hade jag gjort en walk in closet i mitt källarförråd. Men nackdelen är att jag inte vågar gå ner där själv, så det känns omöjligt att ringa en vän (haha) innan man ska sätta på sig kläderna.

(Ja, jag ringer en vän (haha igen)) varje gång jag ska ner dit för att jag är rädd att någon ska styckmörda mig. Ni ska se gången själva. Herregud säger jag bara. Och är det någon lampa som inte fungerar så är det totalt jävla mörker just vid den platsen och man ser ingenting. Hua.

Just nu har jag kläder i hallen. Två överfulla IKEA-kassar med MINA kläder som jag tvättade igår. Jag har även två överfulla garderober. En garderob enbart för mina klänningar (okej, det där lät väldigt kvinnligt, tro för guds skull inte att jag är det! En annan garderob för byxor, tröjor, t-shirts, linnen, kjolar. Sen! Nu till det värsta. Kläderna som inte får plats (nu innefattar det även kläderna jag tvättade igår) står i blåa backar på mitt vardagsrumsgolv för att dom VERKLIGEN inte får plats någon annan stans. Det är helt sjukt med kläder.



Men grejen är den, (VILKET ÄR EN STOR NACKDEL FRÅN MIN SIDA)
jag kan verkligen inte göra mig av med kläderna på något sett. Jag har inte mage att ge bort dom.
Jag har inte lust att sälja dom eller ge dom till röda korset, myrorna eller vad det nu heter. Mest för att jag inte har råd att köpa nya just nu om jag skulle behöva...

So god help me. Give me a man with a huge walk in closet!

Hua.
Jag vet inte om jag somnade i natt. Eller jo, självklart somnade jag men jag hade så stört sjuka drömmar att det egentligen kvittade om jag sov, just för att jag försökte tvinga migsjälv att vakna. Visserligen så var drömmarna så abstrakta, så förvirrande och så konstiga att dom inte ens är värda att berättas.

När jag väl somnade så fick jag ett SMS som väckte mig mitt i natten vilket inte gjorde saken så mycket bättre. Haha. Men jag börjar vänja mig vid att bli väckt av mina vänner under helgen med en fråga som "Vad händer?".
Det känns dock meningslöst att skriva tillbaka "Ja, kom över på pyamasparty... FÖR JAG SOVER!" Haha. Nej men så farligt är det inte än, thank god.

Kevin vaknade alldeles nyss, kom fram till mig och sa;
- "Mamma, kan vi spela bollarna idag?"
- "Vilka bollar? Bakugan?"
- "Nej! Bollarna!" sa han och slog mig på benet som om att det skulle få min hjärna att förstå.
Och gissa vad? Det gjorde den.
- "Jasså! Bowling!"
- "Ja?!" sa Kevin och log brett med hela munnen.
- "Men det är stängt nu, men i eftermiddag kanske vi kan göra det"
- "Mamma? Det är morgon! Det är SOL ute! Och då är det öppet"

Alltså, kan inte barn ha en inbyggd klocka där det står; För tidigt, Lagom, För sent, SOV -på. Då vet dom själva! Klockan lär dom sig ändå senare. Just nu tycker Kevin bara att klockan är konstig.

Nu sover Kevin.
Egentligen somnade han för länge sen, runt när wild kids slutat, eller okej, strax där efter som var kanske runt halv nio... nio på sin höjd. Det är lördag vilket innebär att han får vara uppe hur länge han vill, vilket han drog nytta av idag.

Kevin har kommit in i en fas där han undrar vad allt är och hur allt fungerar.
Följande frågor har jag fått idag, men det är säkert en massa jag glömt:
Mamma, vad är en hjärna?
Mamma, vad är i hjärnan?
Mamma, hur ser en levande haj ut?
Mamma, googla hur en säl ser ut till mig!
Mamma, kan man bli en bläckfisk om man får åtta armar?
Mamma, var ska vi idag?
Mamma, jag vill någonstans - men var vill jag?
Mamma, vad heter buzz och woody filmen nu igen?
Mamma, kan vi lyssna på pinocchio-låten?
Mamma, vet du vad han heter? Han heter Benjamin Kyssa, om du undrar!
Mamma, varför heter det björnar och lejon i wild kids?
Mamma, kommer du gå någonstans nu?
Mamma, vad ska vi äta idag?
Mamma, får jag mina backugans?
Mamma, kan du rita en traktor?
Mamma, hur skriver man bokstaven B på datorn?
Mamma, kommer det bläckfikar i hjärnan?
Mamma, kan vi se på filmen på mig igen?

Herregud, det är garanterat saker jag utelämnat. Jag avslutar där, mest för att inte tråka ut den som orkar läsa igenom alla frågor. Men det där är en normal dag i mitt liv i alla fall. Och det gäller att svara på allt med kloka svar, det gäller alltså att tänka till innan man svarar. För det jag säger, det som Kevin snappar upp, det kommer han att testa mig på vid ett senare tillfälle. Som tillexempel;
"Mamma, varför lagar vi mat?". Då bör jag svara; Jo, för att vi ska överleva och slippa gå hungriga. Och någon annan gång frågar han samma fråga igen "Mamma, varför lagar vi mat nu igen?" och den här gången om jag mot förmodan skulle ändra mitt svar till; För att vi ska bajsa, så skulle han klart och tydligt påpeka att jag svarat annat gången innan, och han skulle fråga mig vad det var jag sa tills dess att jag kommer på ett mer vettigt svar som liknar det förra. Så det gäller att ha hjärnan med sig hela tiden, (vilket jag sällan har.)

Nej, nu ska jag lägga över Kevin i sängen, han somnade nämligen i soffan ikväll igen. Inte så ovanligt med tanke på att det är där han finner sin trygghet.




¨

Inte alltför ovanliga sovställningar för hans del! Haha.

Jag sprang iväg med Kevin till tvättstugan nyligen.
På trottoarskanten såg jag en välbekant svart sak ligga och släpa på marken.
Vadfan? tänkte jag och såg till min förvåning vad det var som låg och prydde trottoarskanten.
Min BH hade legat helt tillplattad på trottoarskanten. Där har den legat i närmare en och enhalv timma. Hundra minuter om man ska vara petig. Herregud, vad kan folk ha tänkt egentligen?

Diskret böjde jag mig ner och tog upp den. Titta mig omkring, oskyldigt givetvis och placerade i smyg min BH i min koftficka i hopp om att INGEN NÅGONSIN hade sett den.


MIN SKYLDIGA BH SOM GRANNSKAPET FÅTT SE..!

Nu är i alla fall tvättstugan över.
Kevin är placerad framför bolibompa och bekräftar att sagofigurerna gråter på ett barnprogram, och att man minsann inte kan krama dom så att dom blir glada igen. Kevin hjälpte mig en stund nere vid tvättstugan. Jag såg till att han fick göra allt jobb och jag stod och dokumenterade allt, precis som den mammarazzi jag är.

Så här går det till när jag tvingar Kevin att utföra barnarbete.


Först hämtar han en tom vagn...


Den fylls snabbt med kläder och körs mot torktumlaren...


Tröskeln hindrade tvättvagnen från att rulla in enkelt.
Jag tvingade Kevin att använda sig av sina muskle.... sina armar och ben!


Sen var det bara att skicka in kläderna i torktumlaren.

Så här låter det när vi håller på och kämpar, ursäkta min röst... men jag låter så!

Han var lite för lycklig, så nästa barnarbete får bli mitt berg av disk eller något. Det kan ju inte vara lika roligt, eller? Hmm... Eller bädda sängen i morgon bitti?

 

Som belöning (självklart ger jag min son belöning när han varit duktig) så fick han några minuter vid lekparken. Vi lekte kurragömma - vilket innebar att Kevin räknade till sex och jag gömde mig - med tanke på att våran lekpark är ganska tanig så fick jag gömma mig på samma gömställe hela tiden. Ingen variation där inte.

Höjden på otur:

- NÄR EN AV TVÅ TVÄTTMASKINER ÄR TRASIGA I TVÄTTSTUGAN OCH MAN HAR FYRA IKEA-KASSAR ATT TVÄTTA.

- När en lapp pryder tvättmaskinen där det står "TRASIG// Jouren" på. Som om att man inte märker det när den är urkopplad och kablarna till strömmen är borta.

- När solen går i moln precis när man sätter sin fot utanför dörren.

- När solen tittar fram igen precis när man gått in.

- När man ska göra dipp till lunchen och gräddfilen har rymt?
(Tur att jag hade fil hemma)

Ibland vet man bara att dagen inte är tillägnad en själv.
Ibland borde man få ett tecken på att ligga kvar i sängen hela dagen.
Bara så där.

GE MIG ETT TECKEN.

Konversation i badkaret:

- Mamma! Vet du vad jag önskar mest av allt i hela världen?
- Nej berätta.
- Jag önskar mig en katt och en sak till önskar jag mig.
- Glöm katten! Vad är sak nummer två?
- En lillebror!
- EN LILLEBROR?
- Ja! Jag vill bli större storebror än vad jag är nu.
- Kevin du kommer alltid vara storebror, varesig det är till mitt barn eller din pappas barn.
- Mm. Jag vill vara jättestorebror i alla fall.
- Vet du hur man får barn Kevin?
- Ja. Man lägger bebisen i din mage så blir jag storebror i morgon?
- Okej... jag berättar saningen när du blir lite större.


SNÄLLA MAMMA. SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA... LÅT MIG BLI STOREBROR.

- Vem kan motstå dessa puppyeyes?

Det som är viktigt för mammor är att de får barn. Om de olyckligtvis inte får barn, blir de ensamma mammor hela livet.

Jan, 6 år

Kevin hällde ut ett helt glas mjölk i sängen. Hur han lyckats? Jo, han ställde glaset i sängen och blev uppspelt av att hans film snart skulle börja och atuomatiskt så började han hoppa av entusiasm. Åh, fan va glad jag är över att jag har tvättstugan idag! Så att jag slapp lukten av unken, ingrodd -sur mjölk.

Det ser så varmt och skönt ute idag. Nästan så att man vill springa runt huset och ta bort plomben som sitter för dörren så att man kan lägga sig på deras byggställning och sola. Nästan så att jag verkligen blir lockad till att göra det också. Haha. 

Nyligen så hoppade Kevin på sin lilla leksaks-stol och föll till marken. Han blev mer rädd för dunset än vad det gjorde ont. Men vem gav min son så mycket energi idag? Visserligen sov han bort mer än halva dagen igår... men det kan väl inte vara därför  han har så mycket energi, eller?

Jag älskar barncitat... gör inte ni?



Kevin 8-9 månader?

Jag är precis nyvaken.
Mamma och pappa ringde och väckte mig för att "se hur det är med Kevin". Oh my god. Vi som sov så gott och verkligen tvingade oss att sova länge idag. Till en början stängde jag av ljudet och lät det ringa. Men min kropp är inställd på att få ångest ganska snabbt så jag ringde upp för att höra vad dom ville.

Som sagt, dagens planer  är inte så mycket bättre än att bli väckt. Kevin har några grader feber kvar i kroppen så att utsätta hans kropp för en omgång bowling känns ganska meningslöst. Han som i vanliga fall knappt orkar lyfta klotet orkar det nog absolut inte nu. Istället ska vi ha roligt... SÅ ROLIGT (ironi) i tvättstugan. Vi har ju som sagt två (troligtvis fler) IKEA - kassar att tvätta. Jag kom på att jag inte har tvättat på närmare tre veckor. Jag som sist förbjöd mig själv från att ha uppehåll så länge.

Men det är ganska uppenbart att man prioriterar andra saker på helgerna, istället för att stå och löka i tvättstugan som ger mig rysningar. Men nu när Kevin är sjuk så passar man på.

Som sagt, så kul ska jag ha det idag.

Jag får trösta mig med att min tvätt-tid börjar klockan två i eftermiddag.

Kevin har som sagt sovit bort större delen av dagen så självklart är han piggelin när jag börjar bli zombie.
Han klagar dock på att han har ont i huvudet nu igen, så jag ska nog tvinga ner honom i säng nu, med all rätt. Vi har i alla fall fått skratta, gråta och klappat händerna åt alla talanger nu ikväll.
 

Helt underbart.

Jag fick leka madrass då Kevin inte skulle ligga brevid, utan på mig som vanligt i våran lilla soffa. Och han som är så varm och verkligen luktar féber. Hua! Han får se till att bli frisk till i morgon så vi får spela bowling tillsammans på eftermiddagen!

Nu ska vi som sagt hoppa i säng.

Nu ikväll gjorde jag världens (okej det kanske var att ta i) godaste kyckling-gryta med ris. Jag åt tills jag sprack. Kevin som inte hade humöret uppe till att göra annat än att sova, sov sig förbi middagen. Det förvånade inte mig precis med tanke på att han har haft febertoppar flera gånger idag. Men nu ser han piggare ut.

Nu börjar snart talang och jag sitter i soffan tillsammans med Kevin när det börjar! Kevin älskar att titta på sånna program, och inte mig emot. Jag har gjort riktigt smaskiga fruktsallader till oss som vi ska smaska på när vi tittar hur det går för alla sökande och deltagare i programmet.

Jag skriver nog ett kvällsinlägg lite senare ikväll.
Tjing.

Många oroar sig för hur magen blir efter förlossning. Många av mina vänner undrar speciellt, så jag antar att det är en ganska bred fråga. Min mage har blivit smalare och smärtare sedan jag fick barn. Jag var lite mulligare när jag var "vanlig" tonåring utan "mammastämpeln". Men tro't eller ej. När Kevin började ammas så försvann kilona lika fort som dom kommit.

Självklart är detta individuellt. Jag menar - alla kroppar är inte lika dana, men jag vill bara bevisa att det inte är omöjligt att se ut som innan, och som i mitt fall, bättre än innan. Idag syns det inte att jag fött barn om jag inte trycker "ihop" min hud på magen till center, då blir det typ lite "löshud" som annars rätar ut sig när man beter sig normalt. Haha.

För min del hade det absolut inte spelat någon roll om jag hade haft stora eller små tecken på att jag varit gravid. Det är som sagt de finaste mönstren en kvinna kan ha på sin kropp. Jag är väldigt nöjd med hur jag ser ut kroppsligt. Den enda nackdelen som graviditeten tog med sig var nog mina bröst. Med tanke på att Kevin ammades i ett och ett halvt år så har mina bröst blivit "taxöron" (vilket menas med att dom inte är lika "fylliga" och ungdomliga som innan amningen). Väldigt oattraktivt, men trots det så trivs jag med min kropp och skulle egentligen inte vilja göra om någonting om jag fick chansen. Det finns som sagt puch-up av en anledning, och det är att brösten inte ska ligga nere vid naveln! Haha.

Jag har inte heller varit vidare intresserad av träning alls. Jag har muskler, men det kommer av att jag bär Kevin när han inte orkar gå. Eller lyfter upp honom ganska ofta när han inte ser saker och så vidare. Men jag har aldrig satt min fot på ett gym - det finns andra saker man kan göra för att aktivera sin kropp. Som att leka med barnet/barnen och äta regelbundet, hälsosamt och röra på sig. Jag kan inte säga att jag gör någonting förutom att leka med Kevin. Hälsosamt ? Äta? Ja? Hah. Det går inte ihop. Jag äter det jag får tag i, som vilken sexmånadersbebis som helst!

Vägen till affären gick smärtfritt.
Kevin la sig ner i mitt knä när det blev för mycket för honom, men höll ändå god min när vi var inne i affären. Och det var inte alls det där vanliga tjatet; "Mamma, jag vill ha" utan det var bara in - ta allt vi behövde - och ut. Egentligen skulle jag bara handla kykling för strax under femtiolappen och något tillbehör till kyckling-grytan som vi ska äta ikväll. Istället så blev det massvis med saker för femhundrakronor. Allt från grönsaker till schampoo och plåster.

Vägen hem igen var desto jobbigare. Dels hade jag tre stora överfulla kassar med mig hem att bära på - och dels hade Kevins energi sinat och nästan helt försvunnit. Jag hade glömt vattenflaskan hemma. Den flaskan som var meningen att jag skulle tvinga i Kevin när vi satt på bussen. Så istället köpte jag en burk cola till honom som han fick dricka upp. Nåväl han fick i sig halva i alla fall tills han sa att resten var mitt.

När vi var tre minuter hemifrån så kom Kevins panikskrik. Samma skrik som uppkommer när Kevin mår illa. Och han förklarade att just det var problemet. Jag bad honom lugna ner sig, andas lugnt och normalt. Ta djupa andetag och försöka fokusera blicken på vägen. "Det går inte mamma. Solen är ivägen... jag ser INGENTING". Paniken var ett faktum och istället slet jag upp honom i famnen och försökte få honom att lugna ner sig. Tillslut tog det dumma slut och han fick i sig några klunkar med cola till innan han kunde slappna av.

När vi kom hem så gick han självmant in i sängen och la sig under täcket. Han sover nu med en godisskål alldeles intill honom. Jag erbjöd mig sätta på både film och musik till honom så att han kan höra ljud i lägenheten och därför kanske känna sig tryggare. Men det ville han inte.

Gå nu mamma, jag vill vara ifred - var det sista han sa innan jag stängde hans dörr till rummet.

Fan va jag älskar dig
Kevin är piggare nu. Han vaknade och gnällde som en bebis men bad om gröt med BARA grötsylt. Han kallar äppelmoset för grötsylt. Så då var det bara att ta bort björnbärssylten och värma på gröten snabbt i micron. Nu säger han att han mår mycket bättre i alla fall vilket är huvudsaken. Han kan ju inte gå runt och må dåligt hela dagen stackaren. Han frågade mig när han vaknade om vi inte kunde äta godis ikväll fast han är sjuk. Haha.

Det är som sagt bagateller för oss vuxna men superviktigt för barnen när man har infört veckotraditioner. Kevin har nämligen aldrig fått Lördagsgodis utan vi kör det på fredagarna istället. Dels för att det är bättre barnprogram på TV:n på fredagarna och dels för att "fira" in att ledigheten börjat. Det tycker jag är mycket bättre och Kevin har lite bättre koll på dagarna.

Plus att han får sjunga; "Nu ereee freeeeeeedagsnyyyyys!"

Jag tyckte det var tyst inne i Kevins rum. Filmen var slut sedan några minuter tillbaka och jag hade inte hört någon ropa "MAMMMA BYYYYT FILM".... men det var ju såklart inte så konstigt med tanke på att korven ligger och sover. Då är det ganska uppenbart att han inte mår så bra idag. Feber kan verkligen få vilket barn som helst att däcka. Han fick inte ens i sig sin frukost - inte ens så mycket som en sked har han stoppat i sig, utan tallriken står kvar på samma ställe som innan. Men nu är den iskall och orörd.

När han vaknar och om det visar sig att han är piggare så drar vi till affären. Annars får vi skjuta upp vårat fredagsmys till någon annan dag. Det är ju inte hela världen som sagt. Det är ju inte roligt att mysa ensam heller om han ligger och sover. Haha. Och mat har vi som sagt i frysen så det räcker och blir över. Jag kanske springer ner en snabbis till skotten och köper ett vitkålshuvud bara. Men that's about it.


Min sjukling ligger nerbäddad under täcket... typ.


Den där texten pryder mitt kylskåp så fint!

Tid upp:  08:15 i morse efter mycket hoppande i sängen från Kevins sida.
Frukost: Havregrynsgröt med Björnbärssylt och äppelmos i en god kombination
Humör: Smått orolig, stressad och smått glad. Som vanligt med andra ord.
Gjort: Vaknat, lagat frukost, serverat min sjukling i sängen.
Träningsplaner: Träning? Vad är det?
Dagens ATT GÖRA: Åka iväg till affären och handla. Det är nog mitt enda måste.
Ser på: Mitt vardagsrum?
Lyssnar på: Anna Bergendahl's låt Barcelona Blues.
Läser: Bloggar.
Bästa: Mitt liv just nu känns jävligt bra. Allt tycks gå i min väg, så tack för det.
Sämsta:  Min sjuka son.
Barn: Kevin på fyra.
Väder: SOOOOL! Ännu en anledning att gå ut - när det snöade senast igår så får man passa på.
Dagens Citat, ordspråk; Öh..?

Igår somnade jag lagom tills jag la huvudet på huvudkudden. Jag hade inte ens tid att sätta en diagnos på mig med hjälp av min nya läkarbok (skämt å sido) - då kan man väl påstå att jag somnade fort! Haha. Kevin vaknade lagom tills solen gick upp, alltså vid halv sju i morse. Jag tvingade mig själv till att ligga kvar i sängen tills klockan närmade sig kvart över åtta i alla fall. Kevin vaknade med féber, trettionio komma tre. Lagom het med andra ord. Så han fick vara hemma med mig och min tillgänglighet från jobbet tog jag bort tidigt i morse.


Frukosten är klar här hemma. Kevin ligger inne i sitt rum och tittar på Toy Story och äter sin havregrynsgröt med hemlagad björnbärssylt från mormor. Den var... riktigt söt den sylten, så Kevin kommer nog uppskatta den.
Planerna idag är att försöka ta sig iväg till affären om Kevin piggnar till nu på förmiddagen. Det ska nog ordna sig. Jag tänkte också passa på att lära honom läsa av klockan idag. Eller i alla fall börja lära honom det (önska mig lycka till) Haha.

Kevin har varit jättemysko idag. Ungefär som att han glömt sitt minne på en annan världsdel eller värre, på en annan planet. Idag så vaknade han som sagt med tuggummi på hela kroppen. Rumpan, ryggen, halsen, ansiktet och magen var fullt av det. Även hans fingrar. Jag är glad att sängen klarade sig fritt från tuggummit i alla fall.

Kevin fick för sig att vattna blommorna idag. Grejen är den att vi har haft plastblommor sen vi flyttade in i september 2008. Han har väl aldrig sett mig vattna ett par blommor i hela sitt liv? Okej, när jag bodde tillsammans med Kevins pappa så hade vi faktiskt ett par halvdöda blommor som vi "råkade" placera i lite för starkt solljus att dom tvingades klunka flera kannor vatten för att överleva... eller det kanske var där felet låg?

Sen så fick Kevin för sig att färga sina naglar knallröda med mitt nagellack som låg tillgängligt för honom på köksbordet. Aaw. Tacksamt. Jag är glad att han inte ritade rött på hela bordet i alla fall. Vem vet hur det hade slutat....

Som sagt. Det här är Kevin dag i ord mer eller mindre.



För att vi är coolast i världen han och jag.

Tänk att den här bilden upprör folk så pass mycket att jag klassas som en dålig mamma bara för att den existerar?

Anonym om Era åsikter gäller.:
Men att få se bilder på när ens morsa suger av en plastdocka känns ju helt absurbt (nej jag tror inte att du sitter och visar han sånna bilder, men en dag kommer han själv att se dom), det bland annat visar att du verkligen inte är mogen för att ha en son på fyra år, eller barn överhuvudtaget.


Anonym om Stackars barn.:
Så klart att det är synd om honom! Shit han har ju en morsa som dig, en morsa som suger av gummidockor (?)


För er som inte förstår vad det är för bild så kan jag säga att jag sitter på en festival här i nynäshamn och inväntar Hoffmaestro. För mig är det här en äkta sommarbild och det har ingenting med att göra att jag suger av en docka eller klär mig som en prostituerad (läs hela kommentarerna på inläggen om ni vill veta allt som personen har skrivit).

Dockan ägs av min farbrors tjej. Det är alltså en "släkting" till mig som ÄGER dockan som dom döpt till George. Kvällen var helt fantastiskt rolig då många vänner och bekanta samlades nere i Nynäs för att lyssna på musiken som spelades.

Och NEJ. Jag skämms inte över bilden - en dag kommer troligtvis Kevin att skratta åt den, om vi två har samma sjuka humor det vill säga. Men det tror jag... jag menar. Hah! Han lever med mig. Världens sjukaste morsa - (men bästa).


Och en sak till. När Kevin är borta hos någon. Är hos sin pappa, mina föräldrar över natten eller hemma hos min kusin eller hur som helst. När han väl är hos någon så är jag precis som alla andra i min ålder. Jag är precis som mina vänner, lika galen och vild. Jag känner och anser att jag har rätt att släppa på tyglarna då när jag får chansen. Jag är inte fisförnäm. Jag är inte prinsessan på ärten. Jag är inte rädd för skit under naglarna. Jag är mig själv! Take it or leave it.

Så, nu har vi rett ut det problemet.



Ni som vill stå för era åsikter kring bilden kan kontakta mig på [email protected] och våga vägra vara anonym.

Idag har vi varit förbi på sjukhuset. Läkaren förklarade att Kevin troligtvis hade fått en redig halsfluss eller liknande som gjort att hans halsmandlar blivit otroligt stora men att under tiden som han utvecklas kroppsligt så skulle halsmandlarna växa ikapp honom.

Efter som att Kevin varit så duktig så beslutade jag mig för att gå och handla lite leksaker åt honom för att visa att han verkligen hade skött sig väl. Han lyssnade precis på allt som doktor Lotta sagt. När vi väl kommer till leksaksaffären så frågar ägaren om jag vill börja jobba där i sommar igen. Så om jobbet inte hör av sig till mig den första maj då min anställning tar slut så vet jag i alla fall att jag har leksaksaffären att luta mig tillbaka på igen. Det känns skönt och jag vet att det är ett jobb som jag trivs med. När jag handlade nu så fick jag handla för personalrabatt. Haha. Så gulligt!

Sen så stack vi och handlade pizza till lunch. Kevin ville så gärna äta en pizza på pizzahouse så vi fick dra dit. Även där fick vi en stor rabatt som vanligt. Jag försökte få honom att ta mina extratior. Men det gick han inte med på utan växlade mina tior till en tjuga och gav den till Kevin. Åh suck. Han som har bjudit på säkert ett tiotal pizzor genom åren som vi ätit där kunde ju ha fått något så litet som två tior tillbaka som tack. Men icke.

Hur som helst. Nu är vi hemma. Kevin är pigg och glad. Han cyklar för tillfället runt och runt i lägenheten med sin cykel. Tur att man har toma ytor här och där i alla fall.


Tjing.

Jag vill springa barfota på solhettad asfalt.
Plocka utslagna blommor och placera dom på köksbordet där de första morgonstrålarna placerar sig.
Jag vill spendera mer tid ute än inne.
Jag vill äta mjukglass utan att få ångest.
Jag vill leka i en lekpark utan att känna att jag vill gå in.
Simma i ett iskallt hav när kroppen är brännhet.
Läsa bok efter bok och njuta av naturen.
Ta obetydliga kort på allt och inget.
Lyssna på musik som ska minna mig tillbaka till sommaren tjugohundratio.
Hitta på massa skoj med mina vänner.
Promenera mitt i natten, mest för att jag kan.
Slösa massa tid nere i hamnen och lyssna på måsarna.
Gå på festivaler.

Åh. Det är så nära. Men ändå så långt ifrån.
Sommar - var är du?















Ge m i g sommar nu!

Tidigare idag när jag och Kevin badade så nämnde han svartsjuka.
Jag och Kevin gick in i djupa diskussioner om dessa ord och jag lät honom förklara vad de betydde innan jag förklarade för honom vad det var.

Här är de roligaste ord som han gjorde förklaringar på;

"Vet du vad svartsjuka är Kevin?"
"Ja... det är... eh. När man är sjuk, ont i huvet och ser svart. Mår man jättedåligt så blir man svart också."
"Blir man svart?"
"Ja? Du vet här (pekar på armen, benen och i ansiktet)... och så kanske man smakar konstigt i munnen!"
"Ahaa?"

Några minuter senare...

"Kevin vad är giftermål då?"
"När man är hungrig och inte vet vad man ska äta."
"Okej?"

"Kevin vad är kyrka?"
"Det är huset där gud bor."
"Bor gud i kyrkan?"
"Ja jag tror det i alla fall"

Hahaha. Kevin har kommit in i en tid där man kan fråga honom saker och få ganska konstiga men dock väldigt kloka svar från honom. Snacka om kul jag kommer ha i framtiden.

Jag trodde att dessa män som ska komma över och lägga in en ekonomigrej i våra duschar var här utanför redan. Men jag tror jag hade fel på den frågan. Det var i alla fall ett gäng arbetare som stod utanför och trampade - men det kan som sagt lika väl vara byggarna här i området som håller på. Min utsikt på min "baksida" är så otroligt fin. Verkligen.

De senaste två veckorna så har dom stått på min baksida i fönsterhöjd och arbetat. Lagom irriterande om man ska springa halvnäck genom vardagsrummet för att hämta någonting. Nej då måste man typ klä på sig halva garderoben för att ta sig dit. Men de senaste nätterna har jag sovit i en skjorta utifall att liksom. Man kan få för sig att springa ut utan att tänka på det.



Fint va. Ehe...




Peace out.

Godmorgon.
Är det bara jag som tycker att den här natten gick fort eller? Det känns inte som att jag hann mer än att blunda så var den över lika fort. Jag blev självklart väckt av jobbet kvart i sju med en förfrågan. Jag tror inte att dom varit inne och kollat min tillgänglighet ordentligt innan dom skickade förfrågan.

Idag ska Kevin till sjukhuset. Klockan ett har vi tid där. Jag vet inte vem av oss som mår dåligast över det. Han vet väl inte om för huvud taget att han ska dit. Jag mår jättedåligt med tanke på att jag vet vad som kanske komma skall. Han kan ju som sagt inte leva med förstora svullna halsmandlar.

I natt så somnade Kevin med ett tuggummi i handen. Eh... Låt mig säga såhär. Tuggummit hamnade över allt annat men i handen i morse när jag upptäckt att han hade somnat med det. Det låg på magen, halsen i ansiktet, på händerna och på ryggen. Hahaha. Så nu på morgonen så har Kevin fått ligga i ett bad och låtit tuggummit luckras upp från hans kropp.

Nej. Nu vill Kevin ha frukost säger han. Dags att fixa't.

Många tycks ha åsikter kring hur gammal man bör vara innan man skaffar barn.
Jag får näst intill en kommentar i veckan om någon som anser att jag gjort fel som har skaffat mig Kevin i ung ålder. Fine. Jag har inte pluggat vidare efter min gymasieutbildning. Men hur många i regel gör det? En på tio? Jag hade med stor sannorlikhet varit till den där nio resterande som inte pluggade vidare om jag inte haft Kevin så vad är skillnaden?

Jag har utbildning. Jag har jobb. Jag har lägenhet. Jag har kärlek att ge. Han får trygghet. Han får någon som infromerar honom om rätt och fel. Han får någon som lär honom saker. Han blir aktiverad och har regler.

Så hur gammal bör man vara enligt er? Ärligt nu!
Alla kommentarer kommer nämligen att godkännas i detta inlägg. Så bring it... 
Tjugofem? Tjugonio? Trettiosex? Fyrtioett?

Alltså jag kan tänka att jag inte skulle vilja vara för gammal heller. Men som sagt. Sätt en rimlig gräns, åldersmässigt och ge mig några vettiga åsikter kring varför man bör vara en viss ålder också!

Nu ska jag skriva av mig som tillgänglig på jobbet i morgon samt hoppa i säng. Vi hörs i morgon.
Tjing.

För några dagar sedan så skrev jag hur rädd jag var att bli taggad på kort från höger och vänster.
Hoppas ni förstår varför nu när jag visar er resultatet av min festhelg. Det här är inte ens alla av bilderna... hur som helst. Here you go.

















Lis frågar:
- Hurfan kom vi till Annas?
(hennes fråga var lätt att svara på. Jag hade fortfarande halva minnet kvar nämligen)

Jag frågar:
- HURFAN KOM JAG HEM?
(Liz tittade på mig frågande och var knäpptyst.)

Tydligen så liftade vi med någon som vi betalade åttio kronor till. Haha.

... Veckan innan Kevin föddes så vägde jag 17 kilo mer än vad jag normalt brukar. Jag kan tänka mig att jag gick upp 20 kilo allt som allt under graviditeten. Jag vägde vad jag själv vet som mest på 67 kilo. Och tänk er en liten tjej på 157 (på sin höjd) med 20 kilos övervikt. Inte vackert...

... När jag åkte in till BB på söndagsmorgonen (runt tio) så hade jag en enda tanke; HAN SKA KOMMA UT IDAG. JAG SKA FAN INTE FÖRLÖSA MIN UNGE I FLERA DAGAR! Och så blev det. Han kom ut 23:25 utan att mina krystvärkar hade startat... tror jag?

... När jag hade fött Kevin så stod jag naken framför en spegel (skulle hoppa in i duschen) och såg mitt underliv hänga tre meter längre ner än vad det normalt brukar. Den natten grät jag och trodde att jag aldrig skulle bli normal igen.

... Jag fick en "degmage" som barnmorskorna som förlöste mig kallade det. Jag hatade den och såg till att den snabbt skulle försvinna.

... När Kevin var fyra månader så tog han sina första riktiga steg med hjälpmedel. Han promenerade med min fotpall och vi fick det på film!

... Kevins första ord var mamma och pappa, det lät något i stil med "ma-ma", "pa-pa". Han sa sina första ord i samma veva som han lärde sig krypa vilket var när vi var på semester hemma hos Kevins faster i göteborg.

... Jag ammade Kevin tills dess att han var ett och ett halvt. Jag tror att det är därför Kevin sällan blir riktigt sjuk. Han fick självklart äta vanlig mat på dagarna, men varje kväll och natt ammade jag. När jag väl skulle sluta amma så fick jag åka in till akuten pg.a mjölkstockning. Ingen rolig historia!

... Första låten Kevin sjöng var blinka lilla stjärna när han var ett och ett halvt. Jag blev jättestolt och grät av lycka när han lyckades sjunga hela låten för mig.

... Första gången Kevin stod upp fångade jag på bild. Han ställde sig upp mot sin spjälsäng och stod ett långt tag innan han tappade balansen och föll. Detta var när Kevin var sju månader gamal.

... När Kevin var tio månader så tog han sina första riktiga steg två dagar innan julafton. Han blev lockad av julkulorna i julgranen som tvingade honom att ta sina första steg mot den omringad av Kusin, Faster, Pappa och mig som kunde bekräfta och glädjas åt det tillsammans.

... När han var tio månader fick han även sin dagisplats på hans nuvarande dagis. Vi kände dock att han var alldeles för ung för att börja redan vid ett års ålder att vi lät honom vara hemma med oss i fyra månader till innan han fick börja. Han fick dock två inskolningar på dagis.



En ständigt återkommande bild. Vet dock inte om jag lagt in den på denna blogg.
Det var i alla fall den natten som jag fick första värkarna och dagen efter kom Kevin.


Åh, fan va jag önskade att jag hade ALLA bilder från Kevins barndomstid.
Jag skulle kunna sitta i timmar och minnas tillbaka i sånna fall.
Men skivan jag fick av Kevins pappa fungerade inte. Buhu.

Jag vill verkligen inte ha april nu.
I morse gick jag ut i mina ballerina skor i hopp och TRO om att det skulle vara sol på eftermiddagen när jag slutade. Men nej - det började snöa när jag åkte mot dagis med Kevin. Inte okej någonstans.

Jag vill verkligen ha sommar nu.
Av den enkla anledningen att man vet redan från början när man vaknar vad man KAN sätta på sig utan att frysa ihjäl så fort man sätter fötterna utanför tröskeln.

Jag önskar mig varmare väder nu.
Så att min pappa slipper spontana besök från mig där jag ber snällt om ett par varma strumpor för att jag fryser fötterna av mig i mina skor. Eller skor och skor? Men ja, ni fattar.

JAG VILL HA SOMMAR. FATTAR NI?

Som Kevin sa när vi var påväg hem;
- Mamma. Kan du inte skrika till Honom där uppe som slänger ner snö att det räcker nu. Jag vill inte ha mer.
- DET RÄCKER NU MED SNÖ.
- Men högre mamma. Han hör inte.
- Förlåt. Men jag kan inte skrika högre.
- MIN MAMMA VILL INTE HAAAAAAAAA MEEEEEEER SNÖÖÖÖÖÖÖÖ NUUUUUUUU! Jag tror han förstår mamma.

My oh my vilken långdragen dag det har varit. Jag fick sluta lite tidigare från jobbet. Det var några som skulle fixa och pula med tunnelmaskinen på jobbet så vi var tvugna att bli klara innan dom skulle dyka upp. Det var ju minst sagt inga problem. Vi fixade det snabbt och lätt och var med gott tidsmarginal klara långt innan killarna klampade in i köket.

Självklart var det så pass full rulle idag att jag glömde ta kort på hur jag ser ut på jobbet. Haha. Men det är till eran fördel för jag tror inte att någon vill se hur jag ser ut i mina kökskläder. Jag fick dock världens kram av en liten tjej på Humlegårdsskolan som ansåg att "Du är jättefin!". Aww. Man smälter lite när dom små kommer fram och kramar om en!

När jag väl slutat så hade bussen precis åkt förbi och jag hade en halvtimma på mig till nästa. Jag promenerade därför ner till centrum samtidigt som Liz höll mig sällskap i telefonen. Vissa har det bra och kan sova efter skolan minsann!

När jag hämtat Kevin och satt mig på bussen så ville hans dagiskompis att vi skulle åka med hem till dom ett tag. Fine by me. Så vi drog med dom hem en stund för att ungarna skulle få leka av sig. Dom grät dock större delen av tiden. Sjöng lite till barnsånger och dansade lite fick vi göra också. Sen ansåg jag att det fick räcka och tog med mig Kevin på en promenad hem. Så nu har vi precis kommit innanför dörren och ska snart äta lite middag innan Kevin ska slängas i säng. Vi ska som sagt vara "Hemma" i morgon. Ett sjukhusbesök står på schemat.

Jippie... eller inte.

Kevin vaknade för en liten stund sedan och sa följande:

- Mamma, vet du vad Lena (fröken) sa?
- Nej vadå?
- Hon sa att vi ska sjunga för gästerna som kommer till dagis!
(Dom ska ha något föräldrafika eller liknande där barnen ska uppträda)
- Kommer du sjunga då Kevin, om jag kommer och tittar på er?
- Men mamma - det ska vara gäster och ingen mamma.
- Men jag tror det är meningen att vi föräldrar ska komma.
- Ja! Föräldrar ja. Inte mammor.

- Men kommer du sjunga i sånna fall Kevin?
- Ja?
- För på lucia stod du bara helt stilla och tyckte det var jättepinsamt att sjunga inför alla föräldrar.
- Men mamma. Det var för att jag och Alex hade bråkat.
- Haha. Nej det hade ni absolut inte. Don't try me!
- Men joho.

Vaken! Tror jag.

Jag låg och hade världens molande känsla i magen näst intill hela natten. Vid ett i natt så gick jag upp och tog en mun vatten samt släckte Kevins nattlampa som förstörde min sömn. Dels är jag nog ganska orolig över att jag ska försova mig som vanligt. Trots det så har aldrig min telefon svikit mig under en arbetsdag. Däremot under en helg har jag blivit sviken några gånger med att den stängt av sig själv, men endel av mig vill tro att det är mitt eget fel.

Kevin ligger fortfarande och sover. Vi ska inte vara på dagis förrän klockan åtta vilket betyder att vi tar halvåttabussen härifrån. Sen ska jag vidare till Viaskolan och stå där hela dagen. Hoppas min systerson kommer och äter hos mig idag. Risken finns väl att han inte känner igen mig med min utstyrsel?

Jag ska försöka knäppa kort idag på hur jag ser ut när jag jobbar i matsalen som "Matsalstant" och lägga in här på bloggen lite senare. Jag måste bara påpeka att det är ett väldigt exclusivt arbete... eller?

Hur som helst så trivs jag med det. Det är ett jobb som innefattar mycket ansvar och bra timeing - annars har man inte allt för glada barn minsann.

Nej nu ska jag ta av mig mitt nattlinne och sätta på mig kläder samt sminka mig. Jag måste komma i form nu - så hörs vi sen i eftermiddag/kväll när jag slutat.


Jag säger "Baaaaajsssss" samtidigt som Kevin äter chokladpudding och resultatet blev följande!
Kortet är taget för några veckor sedan.

Jag har haft en försäljare över. Han var jättetrevlig och kom från Norrland. Självklart kunde jag inte motstå hans otroligt bra erbjudande utan jag köpte sex stycken böcker från honom. Ni vet - sånna försäljare som säljer A K T U E L L T -böckerna som började komma från 60-talet? Mina föräldrar har dessa från 1980 och framåt vad jag vill minnas.

Men istället för att köpa på mig A K T U E L L T - böckerna så köpte jag istället 6 upplagor av Medikon. Medicinlexikon om man vill sammanfatta det som så. Jag fick även första boken redan nu som jag sitter och läser i. Herregud vilka bilder och vilka ord! Och framför allt, vilka jävla sjukdomar det finns.

Och nu blev jag desto mer puschad till att plugga vidare till sjuksköterska i framtiden. Fan va jag vill sätta mig i skolbänken igen alltså. Inte okej...

Efter våran lunch så syndade vi med lite godis...


Vi fick ju i alla fall njuta riktigt av en underbar vårsol.


Liz förstod inte riktigt reklamen... Hon trodde att man skulle hångla med planchen. Men icke sa nicke. Känslorna innefattade liksom inte planchen för huvud taget.


När vi frös smög vi oss in på Lindex omklädningsrum och värmde oss lite.


Där inne tog vi visst några bilder... eh?


Efter en stund så var vi tvugna att säga hejdå för att Kevin skulle hämtas.
Liz ansträngde sig verkligen för att se ledsen ut... VERKLIGEN!


Världens finaste pojke ville ta kort på mig efter att jag hämtat honom vid dagis.


Jag fick självklart ta kort på världens finaste kille!


Mitt hjärta. Min gullepojke.


Självklart så kompenserar jag mitt godisätande idag med massa gott till tänderna...
Eh!

(Min tandhygenist prackar på mig dessa så fort jag går ifrån henne. Observera också att jag använder mig av en just nu - och så gav jag bort två tandkrämer till Kevins dagisfröknar!)

Självklart innan vi skulle sticka hemifrån så sprutade Kevin parfym på sig själv och rakt in i sina ögon. Åh - vilket liv det blev i flera minuter. Men tillslut kom vi iväg till våra bekanta och efter att ha hämtat mina nycklar så drog vi oss hemåt igen. För att vi för huvud taget skulle komma iväg så mutade jag Kevin med tuggummi och en godis jag hade instoppad i ett skåp. Tack och lov för att man hamstrar! Hah.

Nu sitter han och kollar in barnkanalen. Fiffi Förjätmigej går på barnkanalen och den enda jag kan höra är Babben Larssons gotländska dialekt.

Jag har även tagit reda på lite information angående "Stockholmssyndromet". I flera av de böcker jag har läst har dom påpekat om Stockholmssyndromet och jag har då inte haft en aning om vad dom har snackat om. Även amerikanska böcker har användt sig av uttrycket - och nu har polletten fallit ner, äntligen. Haha.

Kevin är förövrigt jätteduktig på att cykla helt själv (med stödhjul givetvis).

Nej. Nu ska jag slänga in mitt minneskort i datorn och lägga in söta bilder här till er!
Den som väntar på nått gott...






Jag älskar det faktum att vi aldrig är normala. Men det är så vi är!

Underbara vårdag.

Jag och Liz möttes upp runt halv tolv nere i centrum. Vi gick och strosade lite i affärer och handlade lite sallad till lunch på köttboden nere i stan. Snacka om att dom har stans godaste sallad som man får kombinera helt själv så som man vill ha den och till ett jävligt bra pris då man blir riktigt mätt på den.

När vi ätit en god lunch uppe på kyrkberget så begav vi oss iväg till Banantorget där vi låg och solade hela eftermiddagen tills det var dags för mig att hämta upp Kevin på dagis. Det blev jättevarmt i solen trots att det blåste ute. Men gud så skönt det var.

Nu vill Kevin ut och cykla så vi ska åka iväg till några kompisar vid svandammen och hämta upp min lägenhetsnyckel där. Jag måste som sagt ha den när jag ska ha besök över från Nynäshamns bostäder!

Nej, nu ska vi dra oss ut i vårsolen igen.
Hörs senare.

Jag läste i våran nyhetsblaska (nynäsposten) i morse. Där fick jag se en insändare med huvudrubriken; "Varför är det så synd om ensamstående mammor?". Linnea - som insändaren påstod sig heta ansåg att mammorna själva satt sig i situationen till att bli ensamstående och påpekade upprepade gånger att barnen minsann har sina fäder lika mycket som oss mammor. 

Jag kan inte säga att jag berördes vidare mycket av texten då jag ansåg att jag inte hörde till hennes rubrik. Jag menar, varför är det synd om mig för? Jag har världens go'aste son och så har jag all hjälp i världen som jag behöver. Jag är lycklig i det liv jag har skapat. Jag anser inte att det är synd om mig eller om någon annan ensamstående mamma. Vi har själva valt att föda barnen och oftast sker det inte mot våran vilja. Och i dessa fall då man föder barn mot sin vilja så finns det andra vägar att gå för den som önskar bort sitt barn.

Där emot kan jag känna en stor sorg mot de pappor som inte får chansen att träffa sina barn. Hur hemskt är inte det? Att veta att man har en flicka eller pojke någonstans som saknar en stor roll i sitt liv. Då är det synd om barnet/barnen. Men inte fan är det synd om oss mammor. Inte någonstans.


Ursäkta. Bilden togs för två år sedan. HaHaHa säger jag bara!


Sen finns det såklart dom med åsikter. Men vad grundar sig åsikterna på?
Jo ett helt luftigt påstående som inte har några riktiga grunder enligt min åsikt.

Vem har någonsin påstått att det är synd om oss ensamstående mammor?
Jag har aldrig hört någon som sagt det.

Kevin står i köket och lagar frukost åt oss... läs; åt honom. Han gör havregrynsgröt. Hans favorit. Med äppelmos kanel och lite mjölk i.

Idag har jag tråkigt nog inte fått någon arbetsförfrågan från jobbet. Trist. Men det kan som sagt dyka upp när som helst under dagen. Men jag tvivlar stort på att den dyker upp nu. Visserligen har jag tagit emot bokningar fram tills tio på förmiddagen. Men i alla fall.

Jag ska istället hem och städa här idag. Alla går ju i skolan och är på jobbet i alla fall.
Jag ska även passa på att springa förbi mina föräldrar som hade gjort massa mat till mig. Undra sa flundra vad det kan va för gott då! Jag såg en burk fiskbullar i deras kyl igår och antog att den var min med tanke på att mina föräldrar inte äter kattmat. Haha.

När jag var mellan åtta och tolv så åt jag fiskbullar till frukost varje helgsmorgon. Herregud vad folk hatade mig runt omkring. Haha. Och hade vi inte fiskbullar hemma så åt jag en tidig lunch runt klockan åtta på morgonen. Snacka om att jag hade kunnat platsa in med byggarnas lunchtider under helgerna.

På vardagarna fick jag desvärre stå ut med mammas havregrynsgröt som inte gick ner lika lätt som en burk fiskbullar med dillsås. Åh, värst va sugen jag blev nu!

Bra VS Dåligt

- Jag är jättetrött vilket kommer resultera i att jag inte är uppe längre än tills jag skrivit klart.
- Kevin sov middag på bussen... han är pigg.

- Vi åt en ordentlig middag i form av havregrynsgröt, äppelsylt och kanel.
- Innan vi åt så trodde jag att jag fått lite gröt kletat på fingret. Jag slickade upp det och insåg... det var diskmedel och jag fick lavendelsmak i munnen under hela min middag.

- Kevin vill titta på TV:6.
- Jag vill slänga  ut TV:n.

- Jag skulle beställa tvätt-tid tills i morgon. Bara ut ifall att jag var ledig.
- Närmaste tvättdagen fanns tills på lördag, great.

- Jag skulle ha städat.
- Jag gjorde inte ett piss.




God natt.

MÅNDAG - TISDAG - ONSDAG - TORSDAG - FREDAG.

Veckans planerade planer:

Måndag kväll: Städa - bäst att sätta igång nu då.
Tisdag: Om inget jobb kallar så ska jag tvätta. Läs; SKA KANSKE tvätta om jag orkar.
Onsdag: Promenera, alternativt ringa till Nordea för att få en ny inloggningskod till min internetbank. (min hangover talade i lördags och jag knappade in fel kod tre gånger, bra där.) Ringa jobbet om inte jobbet ringt mig och klaga på deras system (?)
Torsdag: Ledig från jobbet. Läkarbesök med Kevin samt besök av min hyresvärd som ska sätta i något skit i våra duschar och handfat.
Fredag: Planeringsfri.

Jag kom hem skaplig tid idag. Runt ... eh... halv fyra kanske? Jag slutade jobbet runt två, så det var ju skapligt snabbt med tanke på att Kevin går på dagis på andra sidan stan. På jobbet lyckades jag självklart bränna mig så pass på en ugn att jag höll på att skrika rakt ut. Aj som fan va ont det gjorde. Jag totalignorerade smärtan fram tills dess att jag slutade vilket var tre timmar senare. Då bröt jag näst intill ut i gråt - och det svider fortfarande som satan. Sicken tur man har ibland alltså.

När jag hämtade Kevin så var han lagom gnällig. Han ville absolut inte gå hem. Dom hade mysigt utomhusmellis när jag kom och självklart var jag tvungen att dra bort honom från cyklarna och leksakerna när vi skulle gå. När vi väl stod ute vid bussen så skulle han springa vidare och inte alls stanna på den busshållsplatsen. Jag sprang efter och tog gång på gång tillbaka honom till samma busshållsplats. När han väl stannade så kissade han självklart på sig, endast pyttelite tack och lov.

När vi gick på bussen så skulle han sitta på sätet längst fram och där däckade han. Bussen fylldes snabbt med folk och tillslut när alldeles för många äldre kom på bussen så var jag tvungen att sätta mig med Kevin i knät. Självklart så kissade han på sig när han låg och sov i mitt knä. Självklart så såg det ut som även jag hade kissat på mig. När vi var nere med bussen vid stationen så kom det på en halt man. Jag kunde inte förmå mig själv att sitta kvar utan gav upp min plats i bussen för att leta upp en ny. Där bar jag Kevin - nerkissad och mina vita leggins som även dom var pissgula. Folk stirrade, tro mig.

Men som sagt. Vad bryr jag mig om det. Jag är mamma och bryr mig ärligt talat inte om Kevin råkar kissa på sig i mitt knä, shit happends liksom! För några timmar sedan kom vi upp ur badet, doftar blommor och allt annat än kiss. Thank god!

Jag har tänkt på en sak.
Det här med att välja skolor till barnen. Eller i mitt fall så blir det min son. Jo - här är mina synpunkter till att välja skola (då tiden går så jävla fort så är det väl dags redan nu att tänka till). Vi här i nynäshamn har tre större grundskolor. Alla skolor har årskurser från lekis (alltså sexårsverksamheten) till högstadiet. Alltså. Vi som får barnen placerade på någon av dessa skolor kan känna en viss trygghet i att dom slipper byta skola.

Hur som helst. Vad jag vill komma fram till är att en skola har ett jättebra rykte gällandes betyg. Alla föräldrar försöker därför automatiskt att få in sina barn på den skolan, men väldigt få blir placerade på den. Anledningen till detta är att man bör bo innom en vis ram. Exempelvis jag och Kevin bor alldeles för långt söderut för att få tillgång till den skolan. En annan sak kan vara att barnen som redan är placerade på skolan och som har syskon automatiskt för in sina syskon på skolan innan alla andra har en chans att få plats - detta ser jag som något jättebra. Jag menar, klart att barnen ska få känna sig trygga(re) med en äldre bror eller syster närvarande.

Och det jag vill komma till är att jag egentligen anser att det kvittar vilken skola man väljer att sätta upp sina barn på. Anledningen till att jag anser så är att jag i första hand anser att det är föräldern som har huvudsakliga ansvaret under barnens skolgång. Det spelar liksom ingen roll hur mycket en lärare tjatar och gnatar på en elev, även föräldrarna måste visa sitt intresse i att ha sin son/dotter i skolan.

Jag har som sagt lärt Kevin ganska mycket redan nu. Anledningen till detta är att jag skulle vilja att han börjar i sexårs redan vid femårsålder. Jag anser att min son är så pass smart att han skulle kunna klara av det. Han kan stava. Han kan  hela alfabetet både muntligt och skriftligt och han kan plussa upp till tio, räkna framlänges och baklänges. Han kan lite av gångertabellen och kan läsa enklare ord. Därför ska jag själv försöka undervisa honom fram tills dess att han kommer in i skolan. Det är som sagt nu när dom är mellan tre och sex som dom lär sig mer än någonsin. Varför inte underhålla dom och visa själv att man är intresserad.

Därför anser jag att det inte har med skolan att göra. Inte statistiken angående betygen. Inte huruvida eleven är smart eller dum. Det handlar i huvudsak om föräldern. Att visa ett intresse och att uppmuntra barnet gör nog allt mycket lättare och skolåren blir mycket roligare!

Vill bara börja inlägget med att säga;
Hampus... du har rätt!

Herregud.
Den här kvällen har flygit förbi. Visserligen har jag haft trevligt sällskap över på besök. Vi la oss i soffan och kollade på alla tänkbara random program. Anna Anka's assistentsökande, Lyxfällan, Desperata Husfruar, Top Model och Bones. Ja, tillock med lite läsning ur Cosmopolitan idag igen. Haha.

Kevin har haft fullt upp med att kittla oss. Eller nåväl. En av oss är inte vidare kittlig, men jag kommer inte säga vem... medan en annan skriker som en tjej så fort man närmar sig fötterna!
Vi har bakat goda muffins också. Hade dock inget bakpulver hemma. Men det gick utmärkt ändå. Man fick bara ha lite koll på dom när dom låg inne i ugnen så att dom inte blev brända. Och svällde. Ja det var uppenbart att dom gjorde det utan bakpulver. Jag hade i lite jordgubbar och blåbär samt banan i mina muffins också. Supergott kvällsfika fick vi.

Annars har det inte hänt mycket. Kevin ska som sagt äta lite nudlar nu. Jag får väl äta det som blir över och sen blir det dessvärre bums i säng. Jag ska jobba på humlan i morgon igen. Nio till fjorton! Sötnosarna där!

Over and out.

P.S. Kevin somnade innan jag hann servera honom nudlarna. Haha, nej för att vi är inte tröttmössor i våran familj. D.S.

Det här är nog världens finaste låt. Det är sällan jag berörs av musik så pass att jag konstant kan tjata ut dom. Men av en slump så kom jag in på Kevin Kline (för mig en helt okänd artist) och fastnade direkt för Alice's song. Herregud vilken underbar låt.

What would it be like with you still around.
Kevin Kline – Alice's Song

Alla hans låtar berör. I alla fall mig. Check him out. Lyssna och njut.

Nu har jag inhandlat mitt kontantkort och min mjölk som jag saknade igår. Nu ska jag göra klart här hemma och ställa mig och baka lite muffins med choklad i. Det var någonting jag blev galet sugen på här omkvällen och hoppas på att jag är lika sugen ikväll. Jag kanske ska göra några suprise - muffins med frukt i också. Åh, munorgasm. Haha.

Nog om det nu. Först ska jag städa och laga lite lunch till mig och Kevin.







Nej för att jag är heeeelt frisk. Det är jag.

Jag måste snart smita ifrån Kevin nu när han ändå sitter och tittar på film i sitt rum. Jag måste springa ner till skotten för att köpa kontantkort till min mobil. Det är den enda nackdelen med att ha kontantkort. Jag måste dels ha pengar på mobilen för att mitt arbete ska fungera. Inga pengar innebär inte lika stora jobbchanser. Och jag behöver varje jobbchans jag kan få. På torsdag måste jag dock ta ledigt från jobbet. Kevin ska dels på sitt läkarbesök. Jag kanske inte har berättat om det?

Kevin har nämligen, sedan i november / december haft jättesvullna halsmandlar och för min del ser det ut som dom kommer få operera och avlägsna halsmandlarna helt. Vissa dagar klagar han över sitt halsont, men många gånger så märker han inte av dom. Kanske är det så att han har vant sig? Jag menar, vi vuxna är ju medvetna om när vi har ont. Men barnen kanske vänjer sig med smärtan?

Å andra sidan så är jag ingen läkare och känner inte att jag har rätt att göra en bedömning själv. Men på torsdag som sagt - då har vi läkartid och innan dess så tycks det vara så att jag måste ställa in Kevin på att han ska dit. Efter hans inskrivning på SÖS så har han blivit jätterädd för läkare och sköterskor. Dom gjorde ju övervåld på  honom. Mest för att det var nödvändigt. Han åt och drack som sagt inte som han borde göra när han hade feber. Och med tanke på att jag inte fått någon hjälp på vårdmottagningarna, varken här eller i Handen så var han extremt uttorkad.

Sen måste jag ha lägenhetsvakt här på torsdag när jag är på sjukhuset. Min lägenhet ska besökas av vår hyresvärd då han ska stoppa in något ekonomisk vattengrej i kranar och i duschen. Vi får se hur det går med den saken. Min pappa får väl sitta här och kolla på tv:n i värsta fall. Det är så typiskt att allt ska hända på samma dag bara.

Nej. Nu ska jag försöka smita iväg. Ska bara poppa några popcorn till Kevin först!

Dagen efter, dagen före.

Kevin väckte mig runt halv åtta... eller om det var bilarna, fåglarna och solen som gjorde det kanske. Hur som helst - jag orkade inte ligga i sängen och dra mig vidare länge utan lät mig själv släpas upp i brist på annat. Jag och Kevin hoppade ner i ett bad. Jag hade nämligen förfrusit oss när jag somnade igår och inte stängt sovrumsfönstret. Herregud. Det är ju näst intill minusgrader på nätterna och när man sover så upptäcker man uppenbarligen inte problemet - förrän det är för sent och både fingrar och fötter, hals och näsan har blivit utsatt. Kevin ser dock ut att ha klarat sig utan större skador.

Med andra ord så kan man dra en paralell till att jag somnade så fort jag la huvudet på kudden. Visserligen vaknade jag några gånger i natt av att jag fick SMS från höger och vänster. Liz, puss på dig med.

Jag måste ha sett fel när jag kollade mina pengar på fyllan. Jag såg det som att jag hade tjugotvå kronor kvar på min mobil - om jag hade haft det så hade det räckt tills på tisdag i alla fall. Nu hade jag två kronor och två öre. Hah. Så ett SMS räckte för att jag skulle bli av med alla mina pengar och inte ha möjlighet att skicka fler, sorry.

Kevin sitter och tittar på barnprogrammen nu. Han lär sig hur man spikar.

"Mamma, jag vill också spika. Kan jag få spika en spik i väggen?"

"Ja, herregud. Spika lite här och var" svarar jag ironiskt.

"Okej!" säger Kevin, redo att hämta hammaren.

"Neeeee-eeee-eeeeej" är det enda jag får fram.

Jag får nog ta och lära min son vad ironi är innan jag kommer med ett sånt erbjudande.

Jag är helt slut. Jag har precis kommit upp ur soffan där jag har legat näst intill hela dagen. Kevin kom som sagt hem till mig runt tio i morse. Vi drog ner till skotten för att en kompis skulle handla, så beställde han hem pizza åt oss. Så vi har legat och glanat på TV drygt hela dagen. Herregud säger jag bara.

Nu känner jag mig jättetjock. Jag har ätit en halv pizza på hela dagen. Försökt småäta på den sedan runt tolv när den serverades till dörren. Men jag tycks inte kunna få ner ens en munsbit förrän jag mår illa. Fyfan.

Men jag fick träffa gamla som nya människor. Skratta, gråta, sjunga, skråla, hurra Jensa på hans födelsedag/inflyttningsfest, pussas med Liz, ta massa kort med en systemkamera och bara ha JÄVLIGT roligt med ett gäng vänner.

Nej fyfan nu snurrar min värld för mycket. Jag ska lägga mig i soffan och glana på TV med grabbarna innan jag dör här.

Tjingeling.

Herregud.
Saker jag fruktar idag.
- Att mitt huvud ska sprängas.
- Att min mailbox ska svämma över för att jag blivit taggad på en massa kort.
- Att mitt balans-sinne aldrig ska återgå till det normala.
- Att jag ska spy upp den nybeställda pizzan.
- Att polisen ska komma och anklaga mig för stöld - jag hittade ett par solglasögon hemma hos mig. Höh, perfekt!
- Att Kevin ska tala för högt för fort och för gällt.

En underbar dag med andra ord!

Liz ligger i soffan och slöar med en av mina SOLO-tidningar som legat och dammat under mitt vardagsrumsbord sedan i sommras. SOLO är verkligen en sommartidning och ingen åretrunt läsning. Om man köper den på vintern så blir man bara deppig över att det är massa vårklädda och sommarklädda omslagsflickor. Inte okej.

Jag har gjort mig redo för att gå på fest. Jensa sitter väl och väntar på att första gästerna ska dyka upp. Haha. Jag är färdig. Har färgat håret. Självklart har Liz hjälpt mig på den biten! Jag är helt inkompetent när det gäller att färga mitt hår själv. Och när hon gjorde det så blev det riktigt snyggt. Så det får hon göra om igen minsann.

Snart kommer killarna (vår taxi) och hämtar upp oss för att köra oss hem till Liz. Gullepojken.
Nu är jag redo för fest. Party. Karaoke. Och allt som hör festandet till. Jag fick en vinflaska av pappsen också.
Det tackar jag för. Nu ska jag laga mat till Liz så att hon slutar klaga.

Puss&Kram.





Liz frågar om bilden är bra nu när hon ligger i soffan,
Jag svarar: Ja du ser bra ut i allla fall!...  

Allt är packat och klart till Kevin. Han ska ju som sagt åka till min kusin med familj ikväll och ha det jättemys med deras dotter! Jag hoppas det går lika bra som alla andra gånger. Kevin har ju som sagt blivit lite gnällig när han är ifrån mig på sista tiden. Men som sagt, det han inte vet - det lider han inte av? Så det är bara att strunta i att berätta det nu och berätta det sen efter jobbet eller något.

Jag och Kevin ska snart gå ut till bussen nu. Den långa resan till dagis och vidare mot jobbet som i detta fall är gröndal - är oändlig. Eller den känns oändlig. Men som sagt, det är fredag ikväll. Man behöver därför inte upp lika tidigt i morgon och behöver därför inte planera in något speciellt.

Tack så hemskt mycket till min kusin, fru och lilla dotter.

Nej nu ska jag dra mig mot jobbet så att jag kommer i tid.
Skriver kanske av mig mer ikväll.

Jag fick mitt efterlängtade stenåldersmail och jag var inte långt efter med att svara på det heller. Har ni tänkt på en sak? Det är fan så mycket mer personligt att skriva brev än att maila mellan varandra! Därför har jag bunkrat upp med en massa frimärken och brev att skriva på och så har jag tålamodet den här gången att skriva en massa brev!

Jag kommer ihåg när man var liten och hade brevvänner. Då skickade man ju stenåldersmail hela tiden. Så jävla underbart och nostalgiskt var det därför att öppna det nu.

Hur som helst. Kevin var lugn på bussen hem. En busschafför som brukar köra oss varje morgon kom och satte sig brevid oss med hans fru. Så jädrans gulliga alltså! Dom hade åkt hem på semester till deras hemland, indien och varit där i över två månader nu tjugohundratio. Snacka om skönt. Han sa att det hade varit tjugofem grader som kallast i skuggan. Det låter ju extremt jobbigt alltså. Hah.

I morgon ska jag jobba på gröndal. Sen efter gröndal så ska jag skynda mig till Kevins dagis för att hämta honom och så ska vi i vår tur gå ner till kyrkan för att möta upp min kusins fru klockan halv fyra. Dom ska nämligen ha Kevin i morgon tills på lördag. Jag och Liz är bjudna på kalas hos Jensa så dit tänkte vi dra och ha det mys tillsammans med några vänner. Ska bli en awesome kväll i morgon, minsann.

Hoppas ni får en trevlig kväll ni också. Jag ska gå och lägga mig i tid så att jag orkar upp till kvart över sex i morgon. Herregud.

Tjing.

Det blev en lång resa mot dagis idag vill jag lova. Haha. Jag som hade planerat att komma hem direkt och invänta mitt stenåldersmail och vika kläder. Men så blev det inte minsann. Jag hoppade på bussen vid hemvägen och mötte Malin på bussen som också skulle hem. Jag joinade henne hem och drack en kopp kaffe och sjöng otroligt vacker karaoke. Stackars grannar. Vi snackade skit och hade bara allmänt nice.

Tillslut insåg jag att jag var tvungen att ta mig hem för att avsluta mitt evighetsprojekt. Så gissa vad? Nu ska jag stå och vika för fulla muggar, se om mitt stenåldersmail dyker ner i brevlådan idag eller om jag får vänta yttligare en dag på't och så ska jag dra och hämta barnet sen.

Godmorgon.

Jag har ännu inte hört någonting från Bemanningen annat än om ett jobb i ösmo där jag skulle infinna mig på endast några minuter. Jag känner inte riktigt att dom jobben är riktade mot mig och min situation så jag svarar inte ens på sånna förfrågningar längre. Och bemanningen tycks inte ringa upp och skälla på mig heller, så då spelar det uppenbarligen ingen roll. Jag kan känna personligen att det är lättare att hitta någon i ösmo, om jobbet är där inne. Så det så.

Med andra ord så väckte bemanningen mig kvart i sju med deras SMS. Det spelade inte mig så stor roll med tanke på att min klocka ringer klockan sju! Nu är Kevin påklädd och i ordning för dagis. Jag ska bara ge honom lite yoghurt och en macka så kan vi dra mot bussen sen. Jag vaknade, redan färdigsminkad och klar. Hah! Jag hade glömt att sminka av mig igår och kunde smärt och smidigt bara sminka över där det såg illa ut.



För några frukostveckor sedan;
- Mormors hembakade vetebullar.
- Avokadoröra
- Grönt té

Kevin som stormtrivs!

Nej, lämna Kevin och hem för att städa får det bli sen.
Hörs i pauserna.

"Everytime she finds a minute, that's the time when he begins it; "mamma, mamma... MAAAAAMMAAAA!"

Kevin har varit helt knas idag. Helt bakom flötet om jag får säga mitt. Det är sällan jag blir riktigt irriterad eller frustrerad på Kevin, men idag lyckas han trampa snett vad han än gör och träffar varenda utpekad nerv i min kropp och detta leder automatiskt till att jag blir trött och orkeslös.

"Mamma, jag vill ha en smörgås med apelsinmarmelad."
"Okej..." Jag går och fixar och kommer tillbaka med en smörgås.
"Nej men mammaaaa. Jag vill ha popcorn". Lämna smörgåsen framför hans fötter och vänder om.

"Mamma, jag vill ha mjölk."
"Okej..." går och häller upp två glas mjölk.
"Men neeeej, mamma. Jag vill ha saft!" Ställer ner glaset framför hans fötter och lämnar rummet och lyssnar på hans tjut.

"Mamma. Jag vill ha vatten."
"Okej..." häller upp ett glas vatten.
"Jag vill ha med saft i nu ju..." Ställer ner glaset och går ut.

Viskar för mig själv,
"Min dräng hade också en dräng. Men min dräng sluta, det kanske jag också ska göra?" upprepade gånger. Andas in och ut.

"Mamma, jag vill se på film."
"Okej..." sätter i en film.
"Men mamma, inte deeeeeeen"
"Åh, herregud. God natt Kevin, nu hoppar du i säng!"
"Men mamma, solen lyser fortfarande."
"Ja, den brukar göra det klockan sex! - Godnatt!"

Kevin sitter och kollar på Pinocchio nu i alla fall. Han kunde bestämma sig tillslut. Snart är det läggdags för både honom och mig dock.


Kevin, förra veckan. Första gången han cyklade för i år!

Nu är jag hemma igen efter en heldag i centrum med världens bästa fruga, Liz. Vi käkade lite snabbt med grabbarna i centrum, promenerade inne på leksaksförmedlingen innan vi fick för oss att gå till ungar med ungar-gruppen. Där var det en himla massa nya mammor och barn. Man träffar sällan "ledarna" för gruppen och det var så kul att titta in och bara säga hej. Många av de vuxna "ledarna" var nya också. Men man känner sig trots detta alltid välkommen när man kommer dit.

Vår gamla skolsköterska från gymnasiet som numer jobbar som barnmorska här i nynäshamn var där som inbjuden gäst och svarade på allas frågor. Egentligen var det inga direkta frågor som någon hade, utan man diskuterade rent allmänt bara om hurvida graviditeterna gått och hur dagarna efter förlossningen gick. Hah, sånt man har hunnit glömma bort nu i efterhand. Men han var ett så snällt barn så att han märktes knappt när man var hemma och han var så liten och söt.

Hah, igår stoppade fröken Annelie mig vid skolgården och frågade;
"Hörru, vad gör ni hemma egentligen?"
"Va? Vad är det nu?" undrade jag.
"Ja, nyligen när vi åt mellis så skulle Kevin ha flera glas mjölk för att han ville bli lika hög som dig." Skrattade hon.
"Hah, ja men hörru, det håller vi mellan oss två!" sa jag och skojade tillbaka.

Som sagt, han har sagt en massa kul på dagis som fröknarna har pratat om. Som den gången vi var hos läkaren och han tvättade sina fingrar med sprit. Han undrade vad det var som luktade varav jag sa som det var, "det är sprit dom tvättar sig med för att hålla sig rena" 
På melliset vid dagis hade han sagt,
"Åh vi ska hem och ta sprit så vi blir rena"

Hah, söttrollet. 

Ni som minns något annat kul som Kevin sagt kan ju kommentera det här. För det är som sagt kul att ha kvar.

Kevins favoritlåt går runt och runt. Det är tydligen Beethoven's Für Elise som gäller nu. Och annat pianoklinkande! Herregud säger jag bara. Jag är glad så länge det inte är Kevin själv som spelar alltså!

Nej nu ska jag laga lite middag. Trevlig kväll!

Jag hade verkligen ingen lust att skriva något igår. Det jag skrev kändes inte helt okej det heller. Men idag är det en ny dag och nya möjligheter. Det är dock inte helt omöjligt att jobbet ringer mig idag igen... kanske framåt åtta. Dom hade nämligen poolkockarna ute i arbete igår också. Plus att det är en hel del personal som är sjuka. Jag och Kevin har i alla fall precis vaknat. Kevin ska iväg till dagis om ungefär en timma, om jag inte fått jobb innan dess. Om jag inte får jobb tills jag kommer hem så kommer jag placera mig själv i tvättstugan.

Jag har fått sån GRYM träningsvärk i armarna, uppe vid axlarna. Jag kan inte minnas att jag gjort några jobbiga rörelser alls - så jag vet inte varför jag har fått det. Att klä på sig kläderna på överkroppen var därför ingen höjdare. Nej fyfabian.

Nu ska jag ringa runt till lite folk och fråga vad dom gör idag.
För ni vet väl att planerna som sagt kan ändras?
Tjing.

Ditt äldsta hångel? Lagom för att vara min pappa.
Hur många har du varit riktigt RIKTIGT kär ? Två
Vad tycker du om kärlek? - Vänder upp och ner på världen.
Är du kär i någon just nu?  - Nej.
Har du flashat/strippat nångång? - Hah. Ja. Har inte ni?
Saknar du någon speciell person? - All the time.
Har du svårt för att bli kär? - Ja, jag antar det.
När kysste/hånglade du med någon sist? Herregud. Liz, när var det sist? Hah.
Är du en singel? - Ja?
När fick du senast en komplimang? Hmm... Här om dagen?
Har du hånglat med någon av samma kön? - Hah. Ja?

HAR DU NÅGONSIN:

Varit medvetslös: - Nej. Ja. Eh, kanske.
Hånglat med nån riktigt ful: - Haha. Ja det har jag nog.
Hånglat med fler än 50 pers: - Herregud. Jag började hångla i femman så jag har ingen aning.
Hånglat med fler än 2 pers på en kväll: - Det låter som jag..
Gjort något riktigt dumt: - Ja det har jag många gånger.
Gjort något du verkligen ångrar: - Jadå, även sånt har man hunnit med.
Varit nykter på nyårsafton: - Flera. Eller alla vad jag vill minnas!
Åkt ambulans: -  Ja, tre gånger.
Gjort nåt olagligt: - Ja.
Blivit polisanmäld: - Nix
Fått din mamma att gråta: - Kanske? Minns inte.
Slagit ner någon: -  Hah. Kom hit så får vi se hur många sek det tar innan du ligger!
Skämts över dig själv: - Jajamensan.
Sagt jag älskar dig och menat det: - Många gånger. Jag säger det varje dag till den bästa människa på jorden - och jag menar det.
Bråkat med din pojkvänn: - Hah. Ja om jag hade haft någon så hade jag nog gjort det.
Tar du droger: -  Nej, och har aldrig gjort. (Lustgas räknas inte)
Dricker du: - Varje dag. Vissa dagar blir man lycklig. Andra dagar inte. Oftast inte.
Vilka kläder sover du i: - Inga som oftast. Annars är det BH och trosor.
Vad hatar du verkligen: - Att sova ensam, äta ensam, leva ensam.
Varit kär: - Men ja?
Är du ensam nu: - Nej.
Vill du gifta dig: - Ja jag tror det. Men det kommer kosta.
Vill du ha barn:  I framtiden vill jag ha fler

Jag är precis hemkommen från jobbet. Var på gröndalsskolan idag. Dom ringde mig klockan sju i morse och frågade om jag kunde infinna mig på plats till åtta. Dom fick dock ge mig lite mer tid, så halv nio hade jag på mig till jobbet. Det suger att det egentligen bara är tio minuter till jobbet från min dörr, men en halvtimme till dagis, men det är bara att sitta och puttra den biten fram och tillbaka helt enkelt.

Efter jobbet så gick jag till min favorit-tandhygenist, Malin. Hon misshandlade mig lite innan hon var klar och jag fick ett strålande resultat på mina tänder. Lika så fick jag en påse full med överraskningar, tandkräm och färgningspiller. Hah. Hon är så söt min tandhygenist. Tacka vet jag att jag har henne alltså.

På hemvägen ville Kevin ha en glass, så det var bara att springa till ICA innan vi tog bussen hem. Vi hade som sagt nästan en halvtimme på oss innan nästa buss skulle komma, så vi hann alldeles utmärkt i tid.

Nu ska jag fortsätta lägga in kläder i garderoben. Jag har hållt på i några dagar nu. Tar lite pö um pö helt enkelt.
Sen ska jag gå och göra Spaghetti-Makaroner till Kevin (nudlar med grönsaker!) Hah. Det tog mig ett tag att förstå vad han ville ha till middag alltså! Men tillslut föll poletten ner.

Ha det toppen så länge.
Tjing.

Kevin och jag är hemma nu, visserligen sedan några timmar tillbaka, trots att det inte riktigt känns som det. Jag är helt död. Helt slut. Helt off. Det började med att Kevin och jag skulle upp mot mormor och morfar för att lämna in Kevins regnkläder för tvättning. Mamma kör det snabbt i tvättmaskinen när hon är hemma idag - och det ville hon som sagt så gärna göra också och för mig underlättar det ju.

När vi lämnat in kläderna så ville han cykla ner till bussen. Okej, tänkte jag. Inga problem där inte. Cykeln är ju så liten så den kommer lätt på bussen. Sen kom det jobbiga. Herregud unge. Han skulle sitta långt bak - långt fram - i mitten och på cykeln. Han skulle sitta här och där och ingenstans. Tillslut blev jag så frustrerad att jag placerade honom mellan mig och cykeln mellan ett säte. Han slogs, skrek och var allmänt piss off.

Sen kom vi till centrum och han börjar plocka av sig alla overalls-kläder. Fine by me - bara han trivs. Och bussen var jävligt varm så jag klandrar honom i regel inte för att han ville ta av sig massa. Jag upptäckte att han hade kissat på sig och tvingade honom att gå upp och hem direkt innan vi gjorde något annat.
"Men mamma, jag vill cykla. Men mamma, jag vill inte gå hem. Men mamma, jag vill inte att du äter något. Men jag är inte hungrig. Men jag vill inte."

Herregud. Jag orkar verkligen inte idag. Vi kom av bussen. Han grät och var förtvivlad. Jag bar en cykel i ena handen, i andra handen hade jag overallskläderna och dunjackan tillsammans med en mössa och en knallrosa hjälm.

Han vägrade gå in genom porten utan satte sig utanför på trappen och tjurade. Jag struntade i honom, ignorerade och gick in. Han grät, tjöt och ljuda. Tillslut stod jag inte ut längre och tog upp honom, tvingade in honom i lägenheten och fortfarande så var han helt ursinnig över att jag tvingat ta in honom för att byta kläder  och äta lite mellis.

Tillslut lugnade han ner sig och somnade i min famn. Nej, ni kan väl aldrig tro att han va trött va? Hah.
Nu är han pigg och glad igen, men jag får räkna med att tvinga ner honom i säng för att sova runt åtta senast ikväll. Annars börjar den onda cirkeln om.

Då var en dag på jobbet över. Snacka om skillnad det är på att vara i en högstadieskola vs. lågstadie/förskola. Vilka väluppfostrade barn man hade hand om idag. Jag är van vid neandertalare, eller något i den stilen i alla fall.

I morse kom vi i tid till dagis. Vi hade trots allt tjugo minuter på oss att göra oss i ordning, och vi klara det på tio minuter, så stor eloge till mig. Eller till Kevin snarare, som klädde på sig utan problem. Nu vet jag var humlegårdsskolans matsal ligger också. Haha. Jag har som sagt aldrig varit där tidigare, annat än under praktiken i åttan - vissa dagar då de söta dagisbarnen hade gymnastik. Men det var som sagt, sex- sju år sedan man gick i åttan också. Herregud vad tiden går. 

Jag träffade min gamla handledare under praktiktiden där också. Det var som sagt inte igår. Trots att båda bor och vistas mycket i nynäs så kan man inte förvänta sig att stöta på någon regelbundet.

Nu håller killarna på här utanför med att renovera och stöka. Dom kan få komma in till mig och stöka runt istället. Jag har som sagt mina kläder som måste vikas. Doh. Jag får väl ta hand om det idag så att hela resterande veckan blir ledig.

Nej, nu ska jag snart åka och hämta Kevin. Jag fick sluta några minuter innan två så att jag hann hem och lämna in min kasse med mina träskor. Urtjusigt när man jobbar i kök med träskor. Man låter ganska snarlikt en häst... galopp galopp.

Godmorgon.
Jag är lite smått nipprig. Jag vet  inte vilken buss jag ska ta för att komma i tid till dagis. Jag måste börja med att ringa dom och meddela att Kevin äter frukost där... Eller? Ja, herregud. Jag har problem med att räkna ut när jag börjar och när jag slutar och allt där mellan. Ska jag åka med bussen som går om tjugo minuter då får jag fan lägga på ett kol nu.

Tjingeling!

Åhej åhå. Jag ska jobba i morgon. Otippat. Omysigt. Oskönt. Oh... jag kommer inte på fler ord som börjar på O.
Jag börjar jobba klockan nio i morgon bitti på humlegårdsskolan. Jag jobbar nio till två. Lugn dag med andra ord, och ny arbetsplats. Någon som vet var matsalen ligger?

Haha. Jag har inte jobbat på närmare två veckor. Helt stört hur fort tiden har gått. Jag har bara gått hemma som ett freak och inte haft någonting att sysselsätta mig med. Olyckat! Oh, ett till O-ord. Kevin somnade direkt efter Ballar av stål slutade. Dock fick han inte se slutet. Nu ikväll innan han somnade så badade vi tillsammans. Jag kom på mig själv nästan svimma av värmen - det var alltså skållhett vatten och jag förstår inte hur Kevin inte kunde ha reagerat på det.

Nej, nu ska jajg hoppa i säng innan det blir måndag.
Sov så gott.



Hah! Jag försöker mig på en "surpose". Mindre lyckat dock.

Sov gott som sagt.

Jag: Ser du mitt stora ärr där? Det är från min tid på kumla anstalt. Jag satt inne på mordförsök och misshandel... no big deal liksom!

Han: aa shit. Var är det?

Jag: På ryggen.

Han: Aa du blev misshandlad och halft mördad och vart satt bakom lås o bom. Aldrig rättshaverist ;)

Jag: Nejdu! Jag försökte mörda en gamling... liten rolig lek bah vi kör i bilen... Jag gasade, precis som hitler gjorde. Och så kom det en gamling i vägen. Den jäveln vägrade dö så jag gick ut och sparka lite på han... Tillslut så, fick snuten tag i mig och satte in mig på fyra månader.

Han: därav ärret ;) eller?

Jag: Nej det är en separat historia i sig...
Det var en jävla bitterfitta där på Kumla. Avdelning junibacken på rum 21 som var så patetiskt jävla kåt och försökte ta mig i duschen när jag böjde mig ner efter tvålen. Jag slog till henne i huvudet med mina überstora bröst och hon fick tag i tvålpumpen och drämde den i huvudet på mig... själv fick jag sats upp igen och gjorde världens kung-fu spark riktat mot själva centern i magen i hopp om att hon skulle tappa luften. Men hon bara skrattade ett terminatorskratt och satte klorna i mig som en jävla kissekattjävel och så röt hon som ett lejon. RAAAAAWR. Och där satt jag hos sjuksyrran sen med femton stygn och ett stort ärr som skulle påminna mig livet ut om min tid i kumla, jälva bitterfitta hon va alltså.
- Appropå bitterfitta så är ballar av stål ikväll.

Han: Hahahaha du är fan sjuk...
Varfan får du allt ifrån?

Jag: Haha, jag bloggar!

Han: Skriver du sånt här på din blogg?



Svar; Ja, uppenbarligen så gör jag det.
Och detta är ärret vi snackar om... och historien bakom ärret känner ni uppenbarligen redan till... eller?

Nu är vi hemma. Kevin cyklade hela vägen bort till mina föräldrar. Det tog närmare en timma att ta oss här ifrån och bort till dom med ett punkterat bakdäck och en för kort sadel på cykeln. Men tillslut så kom även vi fram. Han var jätteduktig som kämpade hela vägen bort till dom i alla fall. Jag tog lite söta bilder som jag får lägga in lite senare. Jag fick en heldag med min mamma. Kevin var kvar på gården hemma hos mina föräldrar medan jag och mamma var och handlade. Herregud. Med min mamma ska man aldrig gå och handla om man inte vill ha med sig arton kassar hem på bussen. Nu slutade det visserligen med fyra kassar som visade sig vara övertunga. 

Sonen har blivit lagom smågnällig efter dagen och hans energi ser ut att ha glömts bort i något hörn någonannan stans. Jag har fortfarande mitt evighetsprojekt kvar att göra. Och jag har upptäckt att min energi troligtvis ligger på samma hörn som sonens. Alla mina kläder som snyggt och prydligt ligger i en hög på golvet i mitten av vardagsrummet. Jag låtsas inte om den för tillfället!

Nej, nu ska jag ge Kevin lite saft och diska undan lite disk och städa allt annat som behövs. Kläderna... dom hinner vi med något annat år, typ!



Nu är Kevin jättesur så det är bäst att ge honom saft innan han tar fram sin leksakspistol och hotar mig...

Godmorgon världen.
Här är jag nyligen vaken. Pigg och glad? Nej inte direkt. Varför kommer man inte till ro direkt när man lägger huvudet på kudden för? Irriterande och frustrerande är precis vad det är. En annan sak som är frustrerande är att Kevin vill cykla till mormor och morfar idag, och jag kan inte minnas var jag la hjälmarna någonstans i sommar. Jag kommer totalvägra att låta honom cykla den långa biten utan hjälm på huvudet. Han är gnällig nu på morgonen med andra ord, vilket får mig att bli gnällig tillbaka.

Åh, är det något fel på att åka buss eller?

Vi ska som sagt till mormor och morfar nu på morgonen, eller mamma och pappa om man föredrar att kalla dom det. Om han ska cykla ut dit så kan jag räkna med att det tar tjugofem, trettio minuter om han cyklar fort. Annars kan jag ju räkna med att det tar halva dagen.

Nu ska jag klä på Kevin så ska vi ge oss av sen... på något sätt!

Som många kvällar i flera veckors tid nu så sitter jag här igen. Kevin somnade in för bara någon timme sedan och jag sitter med en kopp varm té, Kevin Kline's ljuva stämma i till låten Alice's song och massa ljus utspridda i lägenheten tillsammans med min röda hjärtlampas dova röda romantiska ljus. Do you got a strange feeling of dejavú?

Jag bröt mitt mönster om endast för en liten stund med att titta på djävulen bär prada. Men som sagt - jag kunde inte hålla mig borta. Jag försökte mig även på ett försök i chatroulette i brist på annat socialt sällskap men det slutade i att jag spenderade tio minuter med att trycka på knappen next, och F9 - för att det kom upp massa könsorgan i ansiktet på mig. Jag spenderade inte ens mina fingrar över tangentbordet för att skriva orden "Hi". O-R-K-A med skiten då.

Nej det slutar som vanligt. Lösläsa några bloggar, kommentera lite om jag orkar och därefter slötitta på huvudrubrikerna på tidningarnas hemsidor och därefter entra existenz för att se så att det verkligen inte är något i världen man har missat...

Sen slutar nog min kväll där - om något mot förmodan skulle förändras så kan ni räkna med att jag skriver upp det. Just nu får min dag avslutas när som helst...

Im tired of this dejavú.

Kevin har varit orolig idag. Det har märkts på hans sätt att uppträda under dagen. Exempelvis så glömmer han bort när han är kissnödig och kissar på sig. Han har gjort detta två gånger vilket gör mig smått orolig. Ska han gå tillbaka till att kissa på sig flera gånger i veckan nu igen? Då kommer jag inte få göra annat än att tvätta hela dagarna i tvättstugan.

Han har krävt mycket bekräftelse från mig idag. Han frågar mig flera gånger om dagen om jag älskar honom. Jag förstår inte varför han tvivlar. Jag berättar för honom att han inte behöver tvivla en sekund på den saken, och så försöker jag förklara att en mamma aldrig kan sluta älska sitt barn.
Han förstår nog inte fullt ut vad jag menar när jag förklarar den "starka känslan" man har till sitt barn.
"Jag veeeeeeeet mamma, stålmannen är stark också."
"Ja, jag kan väl säga att jag är stålkvinnan då, Kevin?"
"Nej, du har inget sånt där S på magen och så måste du ha en såndär blå, gul och röd tröja!"

Som sagt, han förstår inte.

Jag försökte prata med Kevin och fråga om han är rädd för någonting. Han har inte visat så stora rädslor för någonting tidigare. Men nu har han helt plötsligt börjat prata mycket om döden. Idag har visat sig vara dödens dag. Han är kanske därför rädd för att någon ska dö? Det är kanske därför han söker bekräftelse? Han har hoppat upp i mitt knä flera gånger och kramat om mig riktigt mysigt och hårt. Han säger aldrig att han älskar mig i ord längre, men det märks tydligare på sättet som han krampaktigt håller min hand, som att jag skulle försvinna vilken sekund som helst.

Kevin jag älskar dig, säger jag.
Mamma... jag veeeet! Svarar han och så pillar vi med varsin sak i varsitt rum.

För Kevins skull så vill jag alltid finnas föralltid.
Men även en sån sak vore en lögn att uttala sig om. Därför väljer jag att tänka tanken istället för att uttala mig om det högt. Jag vill inte svika det bästa jag har.

Kevin och jag  har suttit och kollat på massa youtubeklipp. Vi har dansat och hoppat i klädhögen som är placerad mitt i rummet. Jag vet inte vad jag ska göra med allt, och det tycks inte försvinna här ifrån hur mycket jag än använder mig av min vilja och mina tankar. Kevin börjar bli hungrig igen, trots att han inte åt för allt för länge sen, själv börjar jag bli allt för trött för att orka leva.

Grabbarna som satt upp någon störd arbetsställning här utanför har väsnats hela dagen med borrar och hammarslag. Hur svårt kan det vara att sätta upp en byggnadsställning egentligen? Nu har dom i alla fall slutat för dagen och förhoppningsvis för alltid. Resten återstår till bygg-arbetarna som ska rusta upp balkongerna som mina grannar har. Jag hoppas dock att det går fort, för annars får jag ingen användning av min uteplats i sommar igen. Förra året så hade jag helt inte tid att sköta om varken uteplatsen eller blommorna som blommar. Jag lät därför allt gräs växa igen och min uteplats blev tillslut ingen uteplats. I sommar tänkte jag dock fylla min blomlåda med pelargoner och begonia. Jag måste ha lite riktiga blommor i sommar nämligen.

Förhoppningsvis är jag hemma hela sommaren och kan vattna dom också.
Nej, nu ska jag sätta mig i soffan med Kevin och mysa framför Amigo i väntan på Wild Kids! Det blir vår kväll ikväll.

Liz och hennes son kom över för en liten stund sen. Grabbarna busade och hade kul till en början, kollade på film, spelade dataspel, hade krig med pang-pangpistolerna. Men tillslut blev det för mycket för båda och dom irriterade sig på de minsta lilla. Kriget gick över i världskrig och slagsmål, trots och satyg. Tillslut insåg vi att dom inte kunde vistas i samma rum och Liz och hennes son fick ta bussen hemåt. Det är så utmattande när ungarna inte vill komma överrens, även fast man försöker aktivera dom med annat.

Även Robin och hans flickvän kom över idag för att hämta upp Nintendot som har stått i mitt förråd i hundratjugotusen år. Så nu har jag äntligen blivit av med det. Hallefuckinglujah. Det är bättre att det kommer till användning än att det står och förmultnar i ett förråd i evigheter. Kevin har som sagt inget intresse av spelet utan anser att X-box och Wii är mycket roligare. Det tycker visserligen jag också, så länge jag slipper ha det själv ståendes här hemma.

Nu är det helt plötsligt tyst här hemma igen. Kevin sitter och äter en sen lunch alternativt en jättetidig middag. Vi kommer säkert bara behöva äta lite kvällsmat ikväll innan vi ska somna. Men annars ser den här dagen ut att bli rellativt lugn. Skönt. Med tanke på att gårdagen var som den var... och med tanke på att jag har stört mycket kläder att ta hand om så känns det bra på något sätt att avsluta eftermiddagen och kvällen själv.

Igårkväll så skällde grannens hund i dryga fyrtio minuter precis när jag gått och lagt mig. Jag känner inte många som har hund men jag kom direkt och tänka på en dam som har det och hon har berättat att hon har ett flertal sjukdomar som kan utlösa anfall. Därför blev jag orolig vilket förhindrade mig från att somna på direkten. Men efter en stund så hördes röster och hunden tystnade tack och lov.

Imorse vaknade jag istället av att byggarbetarna höll på utanför fönstret. Inte okej någon stans. Så nu som utsikt har jag en vacker byggnadsställning som säkert har varit med i några år. Haha.

Tina Turner har spelats på högsta volym på min TV idag. Lika så har kläderna flygit ut ur min garderob i samma takt och hamnat platta och livlösa på mitt vardagsrumsgolv. Herregud säger jag bara. Kunde jag inte ha lite mer kläder? Jag är helt slut efter att ha rivit ut i mina garderober och pillat och plockat. Men nu tänkte jag göra plats i garderoberna i alla fall så att jag kan få in kläder och lite bättre strukturerat kanske. Om jag orkar.

Liz och hennes son kommer hit snart också. Pojkarna ska få leka medans mammorna tjattrar som vanligt. Haha.
Nej nu ska jag se till att fortsätta jobba så att jag blir klar idag.

Tjing.


Kevin och jag myser en kort stund innan han får ett infall och ska se på ToyStory i sitt rum tillsammans med en skål nypoppade popcorn. Så då var det bara att börja sätta igång med det först då.


Dagens STORA projekt. Jag inser nu hur lite tid ett helt dygn innehåller...
Herrejösses.

Kevin sover som en stock. Han slocknade bara för en liten stund sen med Austin Powers i bakgrunden. Kevin undrade innan han somnade vad det egentligen var som gick på TV:n. Jag klandrar honom inte - för det undrar fan jag också. Han har börjat använda egentligen i varje mening som han säger. Smått irriterande när man pratar med honom och frågar honom saker...

"Egentligen vill jag... men egentligen går det där också bra"
"Egentligen tänkte jag ... men egentligen gjorde jag så istället"

Han var i alla fall lagom översockrad efter att ha spenderat halva kvällen med mormor och morfar. Det är trots allt fredag så dom höll sig till rätt dag den här gången. Haha. En granne hade varit över på besök också med hennes lilla vovve Bingo - vilket får mig att tänka på
"Säg ett nummer mellan ett och tio..."
"Tre?"
"BINGO"

Jag vet, torr humor.

Kevin hade i alla fall uppenbarligen roligt. Eller som han skulle uttryckt sig. Jag hade egentligen ganska roligt. Han fick se på Nikelodeon eller vad tusan dom där betalkanalerna nu heter! Jag fick lyssna på massa kackel innan jag beslutade mig för att ringa taxi hem. Vi hann inte mer än att klä på oss så var taxin på plats och vi sprang ut. I taxin så var det en ung jättetrevlig taxichafför. Hans barndomskompis visade sig vara min granne som är morbror till en av mina bästa vänner som bor nere i Göteborg. Haha. Jag vet - crazy world, crazy town. Han bjöd på lite skratt och en rolig konversation i bilen på väg hem i alla fall. 




Jag har flyttat in i min nya tjocktröja från Alexandra tillsammans med en kopp té.
Asmys. 

God natt på er.
 

Herregud.
Jag är helt slut.

En snabb genomgång om vad som har hänt idag...

Vakna - åka till dagis - lämna på dagis - gå till pappa - äta mariekex till frukost - springa till tåget - åka in till handen - Äta lunch med Alexandra i centrum (spendera 70:-) - gå i alla butiker - gå hem till Alexandra - Kollar igenom en svart soppsäck med kläder, skor, väskor - packar ner kläder, skor, väskor i småpåsar (sex stycken) - Kollar på vänner - Lyssnar på sjuk musik - Snackar massa skit - Tar sex kassar plus en väska till bussen utanför - Åker till Handen centrum med bussen - Släpar alla kassarna på tåget mot stan - Träffar Tessan - Irrar runt på centralen - Äter snabbt på Burger King - Möter upp Marika - Snackar skit och röker lite utanför, pratar i mobiltelefon och frågar efter adressen - Slänger in alla kassar i ett skåp på Centralen - Går till tunnelbanan - Åker mot Medis - Fastnar i tunnelbanan som släcker ljuset - Kommer fram till Medis femton minuter senare - Går upp och letar efter adressen - Frågar om vägen - Folk gissade vilket fick oss gå fram och tillbaka, irra runt som turister - Gå in i en butik och kolla karta - Hitta rätt väg - Promenera - Promenera - Promenera - Hitta Cafét - Sitta och titta på fyrtiotal modellliknande tjejer - Känna sig malplacerad - Skratta och skoja - Undvika Bobbys Kamera - Faila på det - Vänta - Få tiden att gå - Spela tre i rad i handen - Faila på det - Titta i taket - Räkna sekunder, minuter, hundradelar - Smyga in på toa utan att störa - Faila på det - Vänta på att Tessan ska bli klar - Stå ute i regnet och njuta av att det är svalt och skönt - Snacka med Tessan om hur det gick - Skratta lite åt I-landsproblem - Hämta kassarna i boxen på centralen - Promenera till tåget - Vänta i tjugo minuter på att tåget ska komma - Sätta sig på tåget och snacka skit med en bekant - Byte av tåg i västerhaninge - Asgarva åt en vilsen person på tåget - Stiger av tåget - Promenerar upp för backen med sex påsar kläder, två väskor och onda armar - Kommer hem till mamma och pappa - Slänger in kassarna i vardagsrummet och grymtar som en inföding - Gullar med Kevin - Ringer taxi - Åker hem.

HALLE FUCKING LUJAH.
HOME SWEET FUCKING HOME.

Godmorgon.

Jag somnade som en stock när jag väl gick och la mig i sängen. Det är andra gången jag gör det sedan i söndags när jag ändrade om. Igår gick jag som sagt och la mig halv tolv, så jag hade väl inte så mycket val egentligen om jag skulle se mig själv som utvilad idag.

Kevin äter frukost och har precis fått nymålade tånaglar. Han är mer fåfäng än vad jag är. Behöver jag ens kommentera det? Jag har då aldrig haft målade tånaglar i mitt liv tror jag. Inte vad jag vill minnas i alla fall. Dels för att jag har alldeles för fula tånaglar - och det sorgliga är att Kevin har ärvt mina lill-tår, på pricken. Grattis gubben. Men det är inte mycket att sätta i julgranen, för tårna är smått snea och tånaglarna är så små att man får använda förstorningsglas för att se dom.

Idag kommer jag som sagt bege mig ut på äventyr hela dagen. Ska bli skönt att få röra lite på sig och se lite nytt. Till att börja med så blir det frulle hos pappa, fika hos Alex och möta upp Micka på tåget för att ta sällskap av henne in och sist så är det mitt avslutande möte med Therese inne i stan.

Jag hoppas att jag hinner hem innan läggdags!


 

Kevin och jag i en lekpark igår innan en sjukhusvistelse.
Kevin har skrivit mormor's namn. Han har blivit jätteduktig och kämpar på som få.

Kevins färger är helt inne. Matchande nagellack i svart och hans blå, bajsbruna och pissgula toner på tröjan är perfekt för sommaren...med en blandning av vitt och sött... öh!



 

Han di-di-diggade verkligen den svarta coola nagellacken jag lyckades framställa av min eyeliner.
Ja, ibland har man tråkigt helt enkelt och gör små projekt för sig själv. Kevin fick denna fina fingersmyckning precis innan läggdags. Han blev riktigt stolt, tro't eller ej.

Alla vet hur enkelt det är att få ett beroende. Den rökare som slutar vet att begäret är stort. Den med godisförbud vet att suget kommer smygandes när man minst anar det. Barn har också begär - sug. Ärligt talat så har dom bokstavligt talat sug.

Kevins sug tänkte jag tala om och berätta om hur han blev av med. Vi klarade oss lindrigt undan nämligen. Kevins stora bebissug var nämligen hans napp. Han älskade dom. Han hade flera stycken när han var liten. Tillock med en sån där märkesnapp från Jon Bon Jovi. En napp som han totalvägrade att stoppa i munnen, trots att jag ansåg att det var den coolaste napp vi någonsin inhandlat. Nej, hans nappar skulle det vara sånna där giraffer, nallebjörnar och zebror på. Sånna där färg-glada, ICA nappar. Jag hatade dom. För mig smakade dom alldeles för mycket gummi, silikon eller vad materialet nu var gjort av...



Kevin blev av med sitt beroende när han var nyligen fyllda ett. Precis efter att han målat våran redan blåa tapet blåare. Jo grejen var följande. Han hade magsjuka på sitt ettårskalas. En riktig ordentlig magsjuka som hette duga. Vinterkräksjukan om man ska vara petig. Som ni ser på bilderna så avgudade han sin napp. Han hade den i munnen näst intill hela tiden. Men när han fått magsjuka så hade han jättesvårt att ta emot både napp och nappflaska. Nappflaskan insåg han ganska snabbt att han var tvungen att ta så småning om för att kunna sova. Han drack nämligen en hel nappflaska med välling när han skulle sova varje kväll. Men nappen var omöjlig att börja ta igen. Det gjorde inte oss någonting, utan vi kastade alla nappar direkt. Vilken tur hade inte vi egentligen? För jag vet hur svårt många har med att avvänja sina barn napparna. Det är som en drog, precis som för rökaren, godisätaren eller läskdrickaren. Och vi slipper tandläkarbesöken. Ingen nappgom här inte.

Thank god.

Imorgon händer grejer vill jag lova. Jag ska först åka och lämna Kevin på dagis som vanligt runt niotiden. Sen ska jag gå upp till pappa och äta lite frukost och mysa. Därefter drar jag in med tiotåget till Handen där jag ska möta upp Alexandra för en snabb shoppingrunda och lite fikamys i hennes lägenhet. Jag har saknat att bara få vara sig själv med Alex. Bara få sitta och glo, snacka lite skit och bara ta det lugnt.

Runt tre fortsätter jag min resa mot stan. På centralen ska jag möta upp världens bästa therese för att snabbt lokalisera sig fram till medborgarplatsen och leta upp auditon till Bobby's modellsökning. Jag har nämligen tvingat Therese att söka till Bobby's modellsökningsgrej. Jag kan tippa på att hon blir det nya ansiktet utåt - i alla fall ett av de tre tjejerna nya som ska hittas!

Så jag har fixat så att pappa hämtar Kevin i morgon, så att jag slipper oroa mig över det i alla fall. Tack och lov för att man har mina söta föräldrar. ♥





Håller ni inte med om att hon vore perfekt?

Snart kommer Liz och Matte hit och hämtar upp mig. Vi ska ut på ringvägen och äta lunch. Fatta mysigt. Jag och Marika ska ta oss an den sträckan i eftermiddag i någon form av promenad. Vi får se hur det går sen när hon har slutat skolan. Haha.

Jag har varit upptagen näst intill hela förmiddagen med att ringa alla möjliga samtal till hittan och dittan. Nu är jag på rätsida igen tack och lov. Jag ska bara ringa en signal till jobbet också så är allt klart. Jag har även passat på att städat lite smått här hemma och att dunka musik på högsta tänkbara volym. Asskönt.

Nej men som sagt, snart kommer Liz och Matte och då hänger självklart kameran med för att fotografera årets första picknick i naturen. Ha det bäst så länge!

Skickar in lite bilder på hur det var på ringvägen i början på Mars!
Lika fint som alltid - och bara ett stenkast hemifrån mig, vilket är det bästa.

Godmorgon.

Orolig natt igen som resulterade i att jag hade lampan tänd i mitt rum och blev orolig över minsta lilla ljud jag hörde ovanför. Hur länge ska detta pågå? Herregud!

Saker jag inte bör göra är alltså,
- Ha ljudet på TV:n igång när Efterlyst är på.
- Absolut inte snegla på TV:n i samband med detta.
- Dra ner persiennerna innan man börjar titta på något sådant om det nu ska ske.
- Se till att du har fungerande glödlampor i varje lampa och i varje rum.
- Ha på dig strumpor så att man slipper direktkontakt med golvet.

(Det sista är min värsta fobi. Att ha direktkontakt med golvet när man är rädd för något. Det känns som att någonting kommer hoppa fram och hugga tag i mitt ben - och min hälsena är det enda jag är rädd om i detta samband.)

För att sammanfatta det hela så kan vi säga; Kolla inte på efterlyst om du är en rädd hare, vilket jag är.

Kevin sover fortfarande. Jag tänkte vara snäll mot honom och ge honom lite plättar och äppelsylt till frukost. Jag ska uppfostra honom till värsta amerikanaren, nu på en gång! Haha.

Nej som sagt, frukost nu och sen bussen direkt mot dagis.
So long.

Jag vet inte vad det är för fel på vissa människor.

Jag vill börja med att skriva att jag absolut inte drar alla över en kam. Jag älskar och avgudar er läsare, och under den senaste tiden har jag fått jättefina kommentarer och bundit mig nya bloggkontakter, samt tagit kontakt med gamla. Verkligen jättekul. Självklart får man vara medveten om att alla inte delar ens lycka - detta är för mig helt naturligt. Det framkommer ofta svartsjuka eller irritation när man ser att det går bra för någon annan. Istället för att kämpa själv så ger man sig på någon annan. Det faller sig i naturen helt normalt uppenbarligen. Hur som helst. Det är en och samma återkommande kommentator som tycks lämna ytterst vackra spår efter sig på min blogg. Självklart blir dessa kommentarer inte godkända, trots det så tycks personen ändå inte förstå mina pikar och fortsätter nåla med sina elaka kommentarer som idag inte berör mig ett smack. Det är sant. Jag skrattar åt de små spår som lämnats och skakar av mig det och går vidare.

För att cencurera lite av vad personen skriver så kan jag ta små utdrag ur den senaste kommentaren. Det ser ut ungefär såhär;

Det är normalt för en tjugoåring att INTE ha tankar på barn. (Förlåt kommentatorn, men din formulering lät asknäpp så jag var tvungen att ändra om den så att den föll mig i smaken. Där har vi alltså kommentatorns åsikt kring att en tjugoåring INTE ska skaffa barn - fine, lets move on)

Man går inte runt o bär på en fyra åring som skriker och gnäller. (Nej herregud nej. Gör du det? Jag slipper thank god. Tycker synd om din rygg om du måste genomlida något sånt. Min grabb går dit han ska. Han har blivit jätteduktig på det.)

När man är 25 ska man inte ha en nioårig son. (Ska och ska? Man är sin egen sin egen spelplan och sätter själv upp gränser för hur man vill leva. Jag har gjort mitt val, men det tycks som att du har ångrat massa val i ditt liv dock. Bra att du hakar upp dig på mina små brister och fel istället. Jag hoppas du mår bättre av det!)

det är då man förhoppningsvis har hittat kvinnan/mannen i sitt liv, man har hunnit resa, göra saker man själv vill göra och man börjar funderar på att skaffa barn. (Jasså!!! Shit jag tror inte vi har fått samma istruktionsbok du och jag. I mina instruktioner står det klart och tydligt; "Stå ditt kast" - jag antar att den där jävla spelplanen kommer in här igen. Ditt liv - dina regler. Mitt liv - mina regler. Jag är lite som Pippi Långstrump dock - inga regler i mitt hus! Och du - för din vetskap; jag har planer på att vara singel hela livet, leva mitt liv och go with the flow liksom. Och planer på att skaffa barn? Det ser ut som jag slipper det när jag är tjugofem! Tjiho.)

Men det är väl så det går när man är 15 bast och käkar antidepp o särar för nån som e dubbelt så gammal, helt åt helvete fel går det. (Herregud människa. Du låter bitter. För din vetskap har jag aldrig knaprat piller, suprise. Jag fick det utskrivet men det åkte rakt ner i sopporna. Detta var i samma veva som Robert Ashberg gjorde någon dokumentär om antidepressiva. Så tji fick du. Särar på benen? Ha. Vi levde tillsammans i tre och ett halvt år. Men det vet du uppenbarligen också. Och fine, saker och ting gick inte som planerat, men fan åt helvete kan jag inte påstå att det gick. Jag ÄLSKAR mitt liv. Mer än någonsin tidigare. Och jag vill påstå att både Kevins pappa och Kevin har räddat mig från mycket här i världen, även fast det är svårt att inse!)

Ibland kan mina tankar fara åt helvete, alltså bokstavligt talat åt helvete (inte uttrycket, far åt helvete, ehe). Jag kan tänka så mycket att jag blir rädd för mig själv. Alla som läser min blogg regelbundet är fullt medvetna om att jag har en son. För mig är han världens bästa, trots att han är inne i en jobbig ålder och en klumpig - för snabbt växande period så tycker jag att han sköter sig jävligt bra. Han gör allt för att inte trampa mig på tårna eller göra mig irriterad.

Men ibland åker mina tankar iväg. Mina tankar som får mig ledsen och ibland upprörd. Jag är idag tjugo år gammal. Okej, tjugoett om man ska vara nogrann. Jag fyller tjugoett om tre och en halv månad för den som är petig. När jag är tjugofem så har jag en nioårig grabb att ta hand om. Fatta! Han är nio när jag är tjugofem. Det skrämmer mig. För att tjugofem kommer ganska snart för mig. Jag blir tjugofem om bara några år, det känns jättenära. Men att Kevin fyller nio om lika många år är ofattbart. Rent av oacceptabelt. Jag kommer aldrig acceptera att Kevin växer med mig. Han ska alltid, ALLTID vara min lilla kille som kryper upp i min famn och kramar om  mig, ger mig franska pussar på kinden och gör misslyckade försök i att kittla mig med sina allt för långa och vassa naglar. Han ska alltid vara liten och dra storlek 110 i kläder.

Men jag vet att det inte kommer vara som jag vill. Jag vet att han troligtvis kommer växa ifrån mig, både längdmässigt och förhoppningsvis kunskapsmässigt. Jag vill att min son ska bli den klokaste ungen som man skådat. Men jag kan ändå inte undvika att känna ångest den dagen min son fyller nio. Jag vill aldrig sluta göra honom sällskap till och från skolan den dagen han börjat. Jag vill inte behöva släppa taget om honom och låta honom pröva sina egna vägar. Jag vill aldrig låta honom bli vuxen, trots att det är jag som lär honom att bli självständig. Jag vill att han ska vara som han är nu. Liten, busig och perfekt. Han smittar av sig med sin energi på mig och jag behöver den så väl.

Är det normala känslor för en mamma att känna?
Dessa känslor gör mig galen och jag kan inte råför det.
Jag vill alltid att min son ska vara liten - allt annat som jag tänker blir bara så fel.

Bye bye baby.

Jag är trött. Helt utmattad och mår illa. Jag har ätit för mycket. Ingenting vettigt, men jag åt fem, kanske sex eller sju kanelbullar från min mammas frys. Varav två av dom kom direkt ur frysen och var iskalla, hårda och hårdsmälta. Jag har hittat allt som jag ska ha upp från förrådet nu i alla fall - äntligen. Så nu slipper jag gå ner dit mer. Liz gav mig komplimanger om att mitt förråd såg värre ut än hennes. Det är bara att tacka och ta emot! Hah.

Hon tog massa mysko bilder på mig samtidigt som jag klättrade på mina saker i förrådet. Inte okej alltså.





Jag fick en försmak av sommaren nere i förrådet också... Jag hittade mina inlines intryckta under allt bråte och ville verkligen ut och åka några varv. Fan att dom inte kan ta bort allt grus alltså. Jag som vill komma igång. Snart är det jag, ringvägen och mina inlines som gäller. Fan va härligt!

Nu känner jag mig helt plötsligt stressad. Stressad över att jag ska åka mot dagis redan om en timma. Stressad över att Kevin fortfarande ligger och sover, vilket inte alls är ovanligt om man talar om honom. Han är ju som sagt en riktig sjusovare. Jag känner mig orolig över att solen inte är framme än och klockan är ju som sagt snart åtta. Ingen sol innebär säkert ingen promenad för mig och Liz. Det känns som att när vi planerar en promenad så blir det alltid molnigt. Det slår helt enkelt aldrig fel. Lite synd.

I natt fick jag smått panik. Samma sak hände i natt, ni vet, vända och vrida för att hitta ett bra läge, samt försöka utesluta grannarnas småljud. Det slutade med att jag inbillade mig för stora saker för att kunna handtera och fick helt enkelt sova med lampan tänd hela natten. Jag känner mig som tolv ibland, riktigt illa. Men jag klarade verkligen inte av att somna med alla tankar och ljud runt omkring.

Kevin där emot. Han sov  som en stock både ute i soffan och när jag lyfte in honom i sovrummet. Han var helt oväckbar, vilket jag kan känna är skönt - med tanke på att han somnar över allt förutom där han sig bör.

Nu ska jag ta och göra lite frukost till mig och Kevin. Sen blir det påklädning och sen drar vi direkt till dagis. När jag lämnat grabben så ska jag möta upp min facebookfru och gå en form av promenad - om vädret tillåter det.

(Och kom inte här och säg att det inte finns dåligt väder.. bara dåliga kläder. Vi vet alla att det inte stämmer.) 
Tjingeling.

"Sätt på aj äm flajing mamma"

Jaha. Kevin har precis kommit ur sin Erik Grönwall hysteri - and here it goes again. Jag kan inte påstå att jag är allergisk mot mycket här i livet, men att älta den låten om och om igen gör mig smått illamående - det kliar på kroppen och ger mig rysningar. Inte för att den är bra. Eller jo, en gång i tiden var den det. Idag är den förjävlig och jag måste genomlida den.

"Men jag vill höra på min låt"

Jag pausade låten i två sekunder för att få andas och Kevin kommer fram och gnäller. Eriks låt är verkligen hans favorit. Erik Grönwall är min sons favorit och jag står inte ut längre. Jag försöker verkligen få Kevin att lyssna på normal musik. Astrid Lindgren musik. Black Ingvars (det är ju tydligt att min son är mer inne för rock och pop istället för smörsångare). Men icke. Han köper det inte. Han ska ha Erik Grönwall.

Någon som vill köpa ett barn?
Lägsta budet får honom samt Erik Grönwall i ett rum!

Ett tips är om du är ett fan av Erik, annars blir det lika jobbigt som för mig. Men what the hell... vissa är ute efter utmaningar. Are you up for the callange?

Mitt huvud är inställt på söndag idag. Hur länge ska det vara söndag? Det är ju för fan tisdag idag. Här är jag inte timmar efter, här är jag dagar efter. Mysko. Jag och Kevin har precis avslutat en ordentlig middag. Jag gjorde en vitkålssoppa på ett halvt huvud vitkål. Jag är så mätt att jag knappt kan sitta upp längre. Kevin också kan jag tänka mig.

Jag överströsslade med persilja på maten. Någonting säger mig nämligen att Kevin har urinvägsinfektion eller liknande. Och ni vet väl att persilja är jättebra mot sånt?

Hur som helst. I morgon ska jag göra någon form av powerwalk med Liz innan hon börjar skolan. Någonting säger mig att vi får gå hem till mig och tillsammans bemästra mitt förråd, för det kunde jag minsann inte göra själv. En stor dataskärm från 2000-kallt står nämligen lutad mot förrådsdörren, samt ett stort TV-bord. Så öppnar jag förrådsdörren så kan jag räkna med att bli mosad... Haha.

Kevin sitter och halvtittar på barnkanalen samtidigt som han bygger en koja av en rund fotpall och en filt. Det ser ruskigt bra ut. Jag har stora funderingar på att flytta in i hans myshörna.

Tjingeling.

Godmorgon.

I natt var det en annan typ av sömn som inte träffade mig i tid. Jag somnade inte förrän närmare halv ett, kanske senare. Jag lyssnade till alla ljud, alla rör i huset och alla grannar som fortfarande var vaken på en måndag, natten mot tisdag. Jag lyssnade på Kevins snarkningar och till mina knarrningar som uppkom när jag vände och vred mig i sängen. Jag lyssnade till bilarna utanför och såg deras ljus riktas in mot mitt sovrum och störa mig i den sömn som inte alls tycktes träffa mig. Tillslut lyckades jag somna. Men i morse vaknade jag av att första bussen började köra runt halv fem-tiden. Och så hörde jag den andra rulla in utanför runt kvart i fem, och ännu en prick fem. Herregud. Jag kan bli en levande busstidtabell.

Jag vaknade av att klockan på mobilen ringde kvart över sju. Jag stängde av det. Det ringde igen så fort jag blundat, och då var klockan halv åtta. Jag stängde av det också. Jag vaknade ännu en gång runt kvart i nio. Jag sket i det och låg kvar. Kevin tröttnade på att jag aldrig kom upp och började hoppa i sängen.
Ja ja, jag går väl upp då.

Nu är frukosten serverad och uppäten. Kevin tittar på pippilångstrump på barnkanalen (den tecknade) och kräver inte alls min uppmärksamhet. Jag ska gå ner i förrådet idag. Förhoppningsvis kommer jag  in i det utan att allt faller över mig. Tro mig, det är packat... FULL packat. Kevin får följa med mig ner dit idag och ha tråkigt. Han brukar som sagt alltid hitta några leksaker som dyker upp och så är hans dag räddad.

Först blir det ett bad. Sen är min dag igång.

Kevin blev helt frälst igår när jag satte igång våran dammiga gamla VHS spelare. Jag tvingade honom att se på Lejonkungen med mig - mest för att ha någon att skylla på. Men det enda jag hörde från hans sida var suck och stön samt; "Mamma, måste vi se på den här? Jag vill se Pinocchio."
För att få tillbaka hans intresse till filmen så viskade jag,
"Åh, snart händer det någonting... kolla! Där kom Timon och Pumba, åh! Kolla, kolla!"
Han fortsatte titta, dock inte lika enusiastiskt som jag. Jag var helt inne i filmen och sjöng som förtrollad till sångerna.

Nej, Kevins favoritfilm visade sig vara Pinocchio som sagt. Den går före allt just nu. Toy Story och Lejonkungen är bra att ha filmer medan Pinoccio är fantastisk i hans värld. Jag å andra sidan har aldrig riktigt gillat Pinocchio, varför vet jag inte. Men den kom aldrig högt upp på min lista bland favoritfilmer som liten. Tack och lov så är vi alla inte lika dana vilket är skönt.

För en gångs skull gillar Kevin sitt rum nu när min säng är placerad där inne och när TV:n är igång. Han som annars aldrig brukar vistas där inne finner helt plötsligt trygghet i att vara där...

Ja tack och lov

Jag har jättelite kvar att göra här i vardagsrummet nu. Måste jag påpeka att jag har jättelite energi kvar tillråga på allt? Det känns som att man plockar och pillar för att tillslut få mängder av saker att göra. Ni vet, det lilla man samlar i hörnen blir tillslut till berg. Och så mycket som jag har valt att slänga ner i soppsäckar för att aldrig mer i mitt liv se, så mycket har jag nog aldrig slängt tidigare.

Jag har sju, kanske nio plastpåsar som väntar på att tas ut till soppinkasten. Jag har miljoner saker nerpackade, vissa av sakerna fick plats i dammsugarmunstycket och försvann den vägen. Andra har jag pressat ner till det yttersta i ICA -kassar. Men möbleringen är avklarad vilket var mitt A och O för idag. Och snart är även mitt vardagsrum klart. Bara småsaker jag måste pyssla med innan jag kan klappa mig själv på axeln och påpeka hur duktig jag var. Och gud - herregud, vi har hela hallen  och köket kvar innan jag ens kan glädjas över min fint städade lägenhet.

Just nu känns det som att jag aldrig kommer bli klar. Mina kläder som bör vikas in i garderoberna snyggt och prydligt kommer jag i ren panik och ångest bara trycka in i min allt för fulla garderob och innan allt faller ut över mig så kommer jag stänga igen den och andas ut i en djup suck. En sak mindre att göra då.

I köket har jag egentligen inte så mycket att göra. Lite disk som måste undan. Men annars ser det ganska bra ut. Okej, dammsugningen också för att fullfölja städningen fullt ut. Plus att jag måste laga mat, och framför allt komma på vadfan jag ska laga.

Som sagt, min dag kommer aldrig ta slut...

Första natten i mitt sovrum i natt.
Det gick ovanligt bra. Jag somnade precis innan min kropp valt att självdäcka av trötthet. Med andra ord så måste jag ha slocknat så fort jag la huvudet på kudden, för jag vill inte minnas att jag kände något obehag av att sova inne i ett nytt rum.

Vanligtvis är jag jättekänslig då det gäller nya förändringar. Trots att jag behöver det mellanåt.

Världens besvikelse och chock tilldelades alla Nynäshamnare i morse i alla fall. Snön som ligger som ett täcke utanför fönstret. Snön som bara var centimeter från att vara helt borta har alltså lagt sig tillbaka på marken igen. Jag kan tänka mig att det kommit många svordomar i hemmen i morse i alla fall. Jag ringde till mina föräldrar och svor en hel harang om ingenting och allting som gjorde mig förbannad. Där ibland snön.

Det är säkert andra än Nynäshamnarna som fått snö, men jag orkar inte, av oro, gå in på någon av tidningarna för att få beskedet om att vintern är tillbaka. Så därför håller sig snön innom vår kommun helt enkelt! Haha. Det är tillock med minusgrader ute. Nåväl, nollan räknas mer som minus än som plus för min del - så härmed förklarar jag att nollan inte är på plus-sidan och inte heller längre neutral. Neutral finns inte i temperaturens värld i alla fall. Antingen är det för varmt eller för kallt. I det här fallet är det de sistnämnda.

Nej, nu ska jag fortsätta städa och möblera om. Jag blir som sagt klar idag, förhoppningsvis.

Herregud, jag mår illa.

Jag kollar på en dokumentär på tvåan. En dokumentär som handlar om barnaga. "Hon ville ju inte lyda" heter den. Den öppnar upp ögonen för hur vanligt det är med misshandel och övergrepp i ett barns liv, trots att barnagan är förbjuden. När en av ungdomarna filmar sin kompis som åker skateboard så dyker en kvinna upp och fotograferar ungdomarna. Därefter går hon emot killen med kameran och drämmer till  honom och hotar med polisanmälan om dom inte sticker där ifrån. Killen svarar att han kommer polisanmäla henne för den smäll han nyligen fått motstå och hon svarar; "äsch, jag bara puttade dig". "Bra, för jag har allt på film" svarar killen och damens ansikte bleknar. "Du skulle bara våga" blir hennes sista ord.

På en skola någonstans i sverige där det precis har pågått en tävling i en skolklass så har två av eleverna vunnit en keps var. Rektorn på skolan har fått höra detta och kliver in i klassrummet och går fram till eleverna och ger dom en varsin tillsägnelse trots att barnen inte längre har kepsarna på sig utan vid sidan av sig, på bordet. Trots att barnen inte har kepsarna på sig så får ett av barnen i femte klass en smäll på armen av rektorn. En av reglerna i skolan är att det är förbjudet att bära keps innomhus.

Rektorn blir polisanmäld men eleverna blir inte trodda på. Det går rykten på skolan om att eleverna har ljugit.

En man på 70 misshandlar en cyklande pojke på tolv år. Pojken får örfilsslag mot ansiktet och polisanmäler mannen. Det blir stort rabalder i media och mannen får fullt stöd av alla pensionärer runt om i sverige. Nittio procent håller med att mannen hade rätt att misshandla pojken. Tio procent av läsarna ansåg att pojken inte hade rätt att ta emot övervåld mot mannen. Mannen som heter Roland hade en försvarsadvokat medan pojken fick stå utan. Roland fick endast trettio dagsböter för sitt övervåld och en totalsumma på 3000 kronor. På stan var det människor som stoppade Roland på sin cykel och gav honom pengar för att slippa låta honom betala hela summan själv. Han fick även pengar per brev av äldre människor som sympatiserade med honom.

Vad fick pojken?
Inte ens ett skadestånd.

Hur är det ens möjligt att låta en man, en vuxen man gå fri efter att ha slagit ett barn och låta honom jämka sitt straff så pass att slaget mot pojken inte är värt mer än tretusen svenska kronor? 

Om ett barn misshandlar en vuxen så är det ett större straff för barnet än om den vuxna skulle slå mot barnet...

Var är det fel någonstans? Fel i lagen? Det är trots allt människorna som vuxit upp med övervåld som satt upp lagen om att förbjuda aga i Sverige. Det är aldrig okej att bemöta någon människa med våld - händer det så ska det straffas med mer än tretusen kronor, eller jämkning kring fallet.  Det handlar inte om att man ska se över hur mycket en människa tjänar i månaden. Det handlar om att få en vuxen människa att förstå att handlingen var fel.

Många tingsrätter ser det som att misshandel från en vuxen människa är okej i uppfostringssyfte. Två bröder hade slagits blodiga och tingsrätten som höll i ärendet gav föräldrarna ringa böter. Inte ens socialen blev inkopplade i ärendet.

Provokation tycks ändra tingsrättens syn på aga, liksom uppfostringssyfte.
Det är sjukt att vi på 2010 fortfarande tillåter någonting som har varit förbjudet i över 30 år.
Att vi går framåt i utvecklingen rent tekniskt kan jag hålla med om. Men att göra framtiden tryggare för våra barn vet jag inte om jag kan hålla med om. Barnaga ska dras över en gräns och inte ha flera grenar. Att slå ett barn ska räknas som barnaga, varesig det innehåller provokation eller inte. Barnen i frågan är oftast inte förmögna att tala för sin sak, men de vuxna är det. Istället väljer så kloka människor att använda sig av våld istället för att förklara vad barnet gör för fel.

Jag vill stoppa min illamående. Hjälp till att stoppa våldet.

Nu, mitt i städningen (jag är klar med sovrummet by the way, så nu är sängen och allt omplacerat) så hittade jag några gamla filmer. Lejonkungen bland annat. Jag hade en TV i Kevins rum som inte användes också - så den satte jag igång, plus min gamla VHS - spelare. Så gissa vad?

Kevin tittar på Lejonkungen nu för första gången i sitt liv. Jag kan inte påstå att man kan undgå att bli nostalgisk när man kollar på den filmen. Nej herregud - jag får rysningar i hela kroppen så fort dom börjar sjunga och man känner samma känsla när Scar lockar Simba till Elefantkyrkogården. Herregud. Den filmen har satt sina spår i många 80-90-talister. Det var den första läskiga filmen jag såg tror jag. För det var ju förfärligt hur Scar kunde skada Simbas pappa så. Ja det var tider det. Nu är det Kevins tur att få samma känslor som mig!

Nej, åter till städningen.

Just nu väntar jag på att klockan ska slå närmare tio. Jag vill inte börja med mitt möbleringsprojekt förrän klockan är lite mer än tillåtet att börja. Jag vill inte skapa osämja bland mina grannar helt enkelt. Och om jag gör det så är det självklart jag som hamnar i centrum vilket är ett big no-no. Jag  ska försöka ta före och efterbilder så får ni se hur jag hade det innan och efter. Om jag blir klar idag det vill säga. Det är en hel del att stå i om jag säger så.

Egentligen ska jag bara flytta Kevins säng, och in min säng i hans rum. Därefter ska jag flytta soffan, databordet, TV:n och min dvd-byrå. Så egentligen är det inte så mycket. Men allt ska kopplas in, och så ska jag orka dra skiten några meter. Så det är nog mer än vad jag själv vill tro kanske.

Nu tänkte jag däremot förbereda inför möbelflytten. Ta bort mattor och lite skåp som är ivägen för att min säng ska komma in i sovrummet och  ta bort några lampor som jag inte vill ska gå sönder i min galenskap. Ja, ni fattar själva.

Det ska bli så jävla skönt att få ett sovrum själv nu. Att låta vardagsrummet vara just vardagsrum. Det känns awesome, så jag hoppas på ett liknande resultat också.

Nej. Nu ska jag börja smygplocka och därefter röja här hemma.

Tjing

Vardagsrummet innan:



   

Kevins rum innan:







Saker vi ska göra innan hösten kommer;

- Riva ner min tapet i vardagsrummet. (I hate it)
- Slipa upp och göra i ordning mitt köksbord.
- Måla i Kevins sovrum.
- Ta bort en säng på våningssängen.
- Rensa ur i mitt förråd och slänga allt skit.

Well, småpyssel helt enkelt.

Nu ska jag börja som sagt...

Efterbilder kommer senare!

VARFÖR GJORDE JAG DET?

Kevin sitter på golvet och skriver mitt namn. Han har blivit jätteduktig på att skriva. Någon dag framöver så ska jag filma honom och lägga upp ett klipp på youtube så att ni får se. Jag hjälper honom ingenting annat än att berätta vilken bokstav han ska skriva. Han kan alltså alla bokstäver utantill. Igår fick han nog kläm på de tre sista i alfabetet också. Å, Ä, Ö har han nämligen haft lite problem med och tidigare sagt att dom heter U, E, I. Men det är inte så lätt alla gånger.

Snart ska han hoppa i säng. Han är fortfarande jättehög av sockret och godiset i påskägget. En liten gummiboll som hoppar omkring här i lägenheten. Jag tog ett bad med honom men insåg ganska snabbt att det var omöjligt att hålla honom stilla i badkaret. Istället fick jag stå ut med att skrapa golvet så mycket som han skvätte och hade sig.

I morgon har jag fått för mig att ta en heldag med att möblera om. Jag ska flytta in min säng i sovrummet (Kevins rum) bland annat. Det känns som ett toppenbeslut just nu, då jag ska få in en stor bokhylla i veckan. Mina föräldrars grannar ville bli av med den, så det tackar man inte nej till. Den var som sagt jättefin och jag har några kilo böcker i lägenheten som söker ledigt utrymme. Hallelujah.

Så hoppas på att jag kan lösa utrymmesbiten i morgon.
Håll tummarna för mig.

Kevin och jag är precis hemma från mamma och pappa nu. Herregud vilken dag. Jag och Kevin åkte tåg till mormor och morfar i morse. Väl där så placerade jag mig i soffan och kollade in alla talanger på tv4. Vilka otroligt talangfulla människor. Det är ju bara en talang i sig att ha modet att ställa upp i det programmet, trots att man kanske inte har så mycket att bidra med, annat än sig själv. Juryn är lite elak vissa gånger, trots att dom kanske borde uppmuntra de lite mindre talangfulla människorna att träna lite mer och ansöka någon annan gång... Det kanske lockar fler att söka dit - människor med talang.

... eller det kanske bara är jag som tycker så?

Efter någon timma så åt vi tidig middag. Kevin hade varit ute och lekt i lekparken med grannarnas barn en stund och började bli lite slö. Så innan middagen så satt han inne och kollade på film i sovrummet i sin ensamhet. Jag hjälpte mamma då och då - främst med att snylta på maten. Jag som inte hade ätit frukost såg min chans att snylta lite och smygäta innan middagen serverades. Jag var verkligen superhungrig innan maten kom fram. När maten var klar så var det bara pappa som saknades. Jag och Kevin gick ut för att kolla om vi såg honom i backen. Grannbarnen skulle såklart med, och efter bara någon minut så såg vi morfar i backen, flåsandes med cykeln. Maaaaaaat.

Köttbullar, ägghalvor, sill, potatis, ugnsomelett, spenatstuvning, janssons.... vi åt tills det stod oss upp i halsen. Fy, efter middagen så orkade varken jag eller mamma stå på benen. Dom plockade undan och jag kröp ner i sängen efter middagen och lät Kevin titta klart på sin film. Det tog inte många minuter innan vi sov - Mormor ute i tv-rummet och jag inne i sovrummet. "Jag ska läsa" var mormors sista ord innan hon sjönk ner i dvala. Vi vet alla hur det blir när man bara ska vila ögonen en stund.

Efter att vi sovit middag och min moster ringt och väckt oss så var det bara att gå upp. En timme senare, tydligen. Vi gick ut och sparkade fotboll, spelade tennis med gamla plastracket från min barndom och så blåste vi såpbubblor. Kevin fick en ny kompis från Lettland. Jag försökte få kontakt med honom, men det stod klart att han inte förstod någon svenska alls. Efter några misslyckade försök i att fråga om han ville ha glass så fick Kevin sköta snacket. Ungarna tycktes förstå varandra betydligt mycket bättre än vad vi vuxna tycktes kunna konversera med honom. Haha.

Dom fick i sig glass och persikohalvor tills dess att det stod dom upp i halsen. Sen var det bara att fortsätta busa i vårsolen. Vilken tur med väder vi hade idag i alla fall. Underbart!

Alexandra och Emelie kom över och hälsade på en stund efter deras promenad runt ringvägen! Jättekul att få träffa tjejerna igen. Som sagt... Man träffas mer än sällan, tråkigt nog. Och vi fick kramas en stund innan dom skulle iväg på påskmiddag!

Efter lite påskäggsutdelning och en mysig eftermiddag på baksidan så var det bara att dra hemåt. Jag var helt slut och Kevin lika så. Så... nu är vi hemma. Äntligen! Bilder kommer lite senare.

Godmorgon.
Gissa vem som är ivrig att börja dagen? Nåväl inte är det jag i alla fall, med tanke på att jag somnade lite för sent igår och Kevin vaknade aningens för tidigt i morse. Det första Kevin frågade var;
"Mamma, var är mina såpbubblor?"
"Hemma hos mormor och morfar" svarade jag.
"Okej..."

Tjugo sekunder senare kom frågan;
"Mamma, var är mitt påskägg?"
"Hemma hos mormor och morfar" gav jag till svar än en gång.
"Okej..."

När vi låg i badet så sa han;
"Mamma, ska vi gå snart?"
"Men herregud, vi har ju precis vaknat!"
"Ja, kom så går vi. Jag är pigg nu!"

"Men frukosten då älskling?"
"Mormor och morfar har den nog hemma hos sig."

Åh, jag vill inte ens veta var den här dagen slutar.

Det här är dagen som aldrig tycks ta slut.
Jag var ute med Kevin i eftermiddags och tog en promenad i hamnen, åt glass och mös riktigt i vårsolen. Hade roligt i varje lekpark vi kunde hitta innan vi skulle ta bussen hem. Självklart är det röd-dag (vem uppfann det?) och vår väntan övergick till tristess i väntan på den förbannade bussen. Vi väntade i närmare en halvtimma innan vi hoppade på första bästa i motsatt riktning. Vi skulle hem till mina föräldrar och hämta upp nya byxor. Kevin hade doppat sina i en vattenpöl och var helt dyvåt.

När vi hämtat upp ett nytt par byxor så sprang vi ner till mina farföräldrar. Där var hela tjocka släkten. Min kusin som inte träffat Kevin sen han var nyfödd tror jag. Hon var den första som fick träffa honom på BB tillock med. Dom fick ganska bra kontakt dom två, trots att dom nästan aldrig träffats tidigare. Sen var min farbror på plats med en av sina tvillingsöner. Jag och mitt minne kommer självklart inte ihåg vem. Men tydligen så kör han båge...
Alla motorintresserade killar borde veta vem han är i alla fall.

Sen fick jag massa kläder av min faster - så nu känner man sig som en ny människa igen.

Därefter drog jag till mamma och pappa. Hjälpte till med middagen och gjorde en jättegod potatisgratäng tillsammans med mammas vällagade lammstek och lammsås. Efter maten kom Kevins gudmor Sandra på besök och vi pratade och Kevin fick sitt påskägg av Sandra, samt massa leksaker som han får börja leka med först i morgon. Tiden flög iväg, så nu är det redan natt.

Jag ska lägga mig brevid Kevin i sängen nu och titta på Tro - hopp och kärlek som går på TV:n!

Sov gott och GLAD PÅSK på er!

Godmorgon.
Precis när jag gick och la mig så var det någon som SMS:ade och väckte Kevin. Inga namn nämnda. Kevin somnade om igen efter någon timma tack och lov. Jag var helt död igårkväll efter all promenad och all fokusering på fyra små sötnosar som var utklädda till påskkärringar.

Kevin och hans kompis hämtade vi runt tretiden igår. Sen drog vi upp till mina föräldrar och sminkade grabbarna, satte på dom skynken och huvudbonader och gav dom tydliga instruktioner till hur dom skulle göra. Två små söta granntjejer fick vara med och gå kärringar med oss också. Till en början var det svårt att ta in instruktionerna. Istället för att plinga så öppnade dom dörren direkt. Haha. Vi mammor skrek till och sa;
"Nej - stäng! Plinga nu på dörren istället." Ungarna tog till sig det ganska snabbt.

Nästa problem var att dela ut godiset lika. Vissa av barnen var framme längst fram och fick påsen full på några dörrar, andra stod i skym undan och var inte alls lika intresserade av godiset.

Ett annat problem var att ungarna sa;
"GLAD PÅSK!" i kör och därefter tog ett steg in i hallen och sa,
"Har ni godis?" Hahaha.

När dom inte gjorde det så satte dom sig på människors utestolar - altaner eller uppgångar. Fastnade i taggbuskar och hade det helt klart jätteroligt i varandras sällskap.

Jag hoppas att bilder kommer upp, då jag självklart glömde min kamera hemma. Liz kamera laddades ur och Nettan var den vi kunde förlita oss på. Men någon bra bild fick vi säkert på våra sötnosar.

Nu ska jag hoppa in i badet med Kevin,
diska och bädda sängen sen är dagen igång också.
Tjing.

Här är anledningen till varför man helst inte vill hamna på någon annas kamera, och slutligen på någon annans dator...









Bilderna är tagna sommaren tjugohundranio, under mina barnfria dagar så passade jag på att leva livet.
Det här var på min tjugoårsdag om jag inte minns helt fel - med världens finaste tjej som sällskap.

Men Micka - du är übersöt. Men bilderna i sig är inte okej alltså.
Haha.

Vad jag lärde mig under kvällen var att; Cykla inte hem med alkohol i kroppen. Och försök för guds skull inte cykla på mittlinjen som avskiljer cykel och gångbanan från varandra...

Jag berättar om hur det gick med påskfirandet först i morgon.
Jag orkar inte det just nu. Är alldeles för trött och seg för att skriva ett så långt inlägg!

Men tjingeling pling pling.

Godmorgon.
Jag låg och slötittade på det där nya programmet Sandhamn igår. Vilka människor alltså. Det är verkligen en sort för sig. Haha. Jag somnade därför rellativt sent och vaknade nyligen av att min klocka ringde. Jag kände mig inte precis vidare utvilad.

Kevin ligger och drar sig i sängen. Vi ska alldeles strax göra oss i ordning för att dra till dagis. När jag kommer hem igen så ska jag lägga mig och sova i någon timme, samla energi för att orka gå med ungarna sen på eftermiddagen. Jag ska ringa och snacka med Liz också - och se så att hon verkligen är med på att ta den där "lilla" promenaden.

Nej nu måste jag göra mig i ordning för att hinna med dagen.
Tjingeling.