Jag älskar låtar med mycket pianospelande.
Tack vare det så har jag fått Kevin att lyssna mycket på Mozart och Beethoven. Samtidigt som han lyssnar så vill jag att han ska blunda med ett papper framför sig och sedan blunda och rita. Han älskar den leken. Ibland leker han att han själv har ett piano framför sig och låter hans fingrar trumma i luften. Säkert precis lika unik och duktig som Mozart var en gång i tiden, dock med ett riktigt verktyg.

Jag tycker det är viktigt att lära barn tycka om musik.
Normalt sett så känner jag varken någon vuxen eller något barn som misstycker om man sätter på en skiva med lugn musik, eller någon poplåt, eller någon hårdrockslåt. Det sista alternativet lyssnar jag själv inte så mycket på, men Kevin håller på att lära mig uppskatta musiksmaken då han älskar som han uttrycker det "Hard råck"

Jag håller på att lära Kevin känna takten.
Ni vet hur ivriga barnen kan vara när man sätter på en låt på "bandspelaren" och bjuder upp dom till dans. Dom glömmer lätt bort takten. Dom är så inne i sin egen värld att dansen blir något extranummer men ingenting som hör till. Jag håller på att lära Kevin känna takten. Rytmen och beatet. Du-dunk, dunk, dunk. Och ni ska inte tro att det är lätt. Vadå, måste man lyssna på musken också? Handlar det inte om att låta fötterna ha spasmer och låta munnen forma ljud som får vilken granne som helst att vilja ta fram öronpropparna. 

När jag var sex år gammal så bjöd min pappa upp mig till dans.
Det var nere på en hamnfest och jag minns det så väl. Jag var strax över en meter och var uppfödd dansbandsdansare. Idag spelas inte sån typ av musik på hamnfesterna längre. Idag spelas det dunka dunka som på vilken fest som helst. Jag minns hur han snurrade runt mig och det verkligen blev bugg som vi uppträdde med. Fokusen kom självklart på oss. Oh, så mycket som jag älskade att dansa med min pappa. Synd att jag inte har kunskapen att lära upp Kevin. Jag vet inte hur man lär ut men jag har fortfarande kunskapen om att dansa med min pappa, min enda danspartner i mitt liv. I alla fall när det gäller bugg. Vi hade hemliga knep när vi dansade han och jag.

När jag inte buggade med min pappa på hamnfesten
... så brukade vi alltid bjuda upp varandra till dans i köket. Det är inget stort kök ska ni veta. Inte alls. Köksbordet tog den största platsen i mitt barndomshem och vi blev tilldelade den delen som var över. Där trängdes vi sommar, höst, vinter som vår och övade ständigt på våran bugg varje kväll som dansbanden spelade i bandspelaren. När jag fyllde tretton fick min pappa ryggskott som i sin tur gick över till armen och lederna. Efter år av utredningar så går han numera på sjukgymnastik i hopp om att bli bättre, men sedan trettonårs ålder så har jag nog inte dansat med min pappa.

Men jag skulle verkligen vilja dansa med min pappa igen.


Hans armar bar mig. Hans fötter lät mig öva dom första dansstegen.
Bilden är tagen på min pappas födelsedag. Samma dag föddes jag 1989.