Jag vaknade i natt av en molande känsla i magen. Huvudet snurrade och kroppen huttrade. Jag tittade ut genom fönstret och vid ett flertal tillfällen såg jag bilar som riktade sina billjus mot mitt fönster. Vad är klockan?
Jag sträckte mig efter mobilen i tron på att det var en ny arbetsdag för vissa. Klockan kanske hade närmat sig fem, halv sex? Men det var ovanligt mörkt ute... eller hade det ljusnat? Nej, fel av mig. Klockan var bara ett.

Jag låg och stirrade i taket en lång stund med min känsla i magen. Det värsta jag vet är att kräkas. Men tillslut så snurrade allt för mycket för att jag skulle kunna undvika det. Från klockan ett till halv fyra så bodde jag inne på toaletten inatt. Mest för att jag inte hade någon ork att ta mig därifrån. Jag tror jag slumrade till på toalettgolvet. Sist jag gjorde det var i vintras, men då på fyllan och på en värmande matta. I natt somnade jag på ett iskallt golv och med en handduk som filt. 

Kevin väckte mig vid halv fyra. Då vet jag inte hur länge jag hade sovit på golvet. Han skrek inne i rummet och jag tvingade mig in till honom och la mig tätt intill. Lät hans varma kropp värma min. Han somnade om ganska snabbt. Jag låg och stirrade igen.

Tillslut kunde jag slappna av. 
Klockan kvart över sex ringde klockan.
Upp? Jag? Nu? Glöm. 

Min kropp huttrar fortfarande. Min ansiktsfärg har gått från någon form av biege till vit. Inte kritvit. Men fortfarande vit. Likblek kanske. Jag ringde jobbet och förklarade läget halv sju redan. Dom tackade mig att jag hade ringt så tidigt och inte bara skitit i det. 

Så nu ser det ut som det blir några dagar hemma. 
Och snälla ge mig tips på hur jag inte ska kräkas mer. I don't want to. 


Mitt sommarbarn.