Vägen till affären gick smärtfritt.
Kevin la sig ner i mitt knä när det blev för mycket för honom, men höll ändå god min när vi var inne i affären. Och det var inte alls det där vanliga tjatet; "Mamma, jag vill ha" utan det var bara in - ta allt vi behövde - och ut. Egentligen skulle jag bara handla kykling för strax under femtiolappen och något tillbehör till kyckling-grytan som vi ska äta ikväll. Istället så blev det massvis med saker för femhundrakronor. Allt från grönsaker till schampoo och plåster.

Vägen hem igen var desto jobbigare. Dels hade jag tre stora överfulla kassar med mig hem att bära på - och dels hade Kevins energi sinat och nästan helt försvunnit. Jag hade glömt vattenflaskan hemma. Den flaskan som var meningen att jag skulle tvinga i Kevin när vi satt på bussen. Så istället köpte jag en burk cola till honom som han fick dricka upp. Nåväl han fick i sig halva i alla fall tills han sa att resten var mitt.

När vi var tre minuter hemifrån så kom Kevins panikskrik. Samma skrik som uppkommer när Kevin mår illa. Och han förklarade att just det var problemet. Jag bad honom lugna ner sig, andas lugnt och normalt. Ta djupa andetag och försöka fokusera blicken på vägen. "Det går inte mamma. Solen är ivägen... jag ser INGENTING". Paniken var ett faktum och istället slet jag upp honom i famnen och försökte få honom att lugna ner sig. Tillslut tog det dumma slut och han fick i sig några klunkar med cola till innan han kunde slappna av.

När vi kom hem så gick han självmant in i sängen och la sig under täcket. Han sover nu med en godisskål alldeles intill honom. Jag erbjöd mig sätta på både film och musik till honom så att han kan höra ljud i lägenheten och därför kanske känna sig tryggare. Men det ville han inte.

Gå nu mamma, jag vill vara ifred - var det sista han sa innan jag stängde hans dörr till rummet.