Självklart innan vi skulle sticka hemifrån så sprutade Kevin parfym på sig själv och rakt in i sina ögon. Åh - vilket liv det blev i flera minuter. Men tillslut kom vi iväg till våra bekanta och efter att ha hämtat mina nycklar så drog vi oss hemåt igen. För att vi för huvud taget skulle komma iväg så mutade jag Kevin med tuggummi och en godis jag hade instoppad i ett skåp. Tack och lov för att man hamstrar! Hah.

Nu sitter han och kollar in barnkanalen. Fiffi Förjätmigej går på barnkanalen och den enda jag kan höra är Babben Larssons gotländska dialekt.

Jag har även tagit reda på lite information angående "Stockholmssyndromet". I flera av de böcker jag har läst har dom påpekat om Stockholmssyndromet och jag har då inte haft en aning om vad dom har snackat om. Även amerikanska böcker har användt sig av uttrycket - och nu har polletten fallit ner, äntligen. Haha.

Kevin är förövrigt jätteduktig på att cykla helt själv (med stödhjul givetvis).

Nej. Nu ska jag slänga in mitt minneskort i datorn och lägga in söta bilder här till er!
Den som väntar på nått gott...






Jag älskar det faktum att vi aldrig är normala. Men det är så vi är!