Ibland kan mina tankar fara åt helvete, alltså bokstavligt talat åt helvete (inte uttrycket, far åt helvete, ehe). Jag kan tänka så mycket att jag blir rädd för mig själv. Alla som läser min blogg regelbundet är fullt medvetna om att jag har en son. För mig är han världens bästa, trots att han är inne i en jobbig ålder och en klumpig - för snabbt växande period så tycker jag att han sköter sig jävligt bra. Han gör allt för att inte trampa mig på tårna eller göra mig irriterad.

Men ibland åker mina tankar iväg. Mina tankar som får mig ledsen och ibland upprörd. Jag är idag tjugo år gammal. Okej, tjugoett om man ska vara nogrann. Jag fyller tjugoett om tre och en halv månad för den som är petig. När jag är tjugofem så har jag en nioårig grabb att ta hand om. Fatta! Han är nio när jag är tjugofem. Det skrämmer mig. För att tjugofem kommer ganska snart för mig. Jag blir tjugofem om bara några år, det känns jättenära. Men att Kevin fyller nio om lika många år är ofattbart. Rent av oacceptabelt. Jag kommer aldrig acceptera att Kevin växer med mig. Han ska alltid, ALLTID vara min lilla kille som kryper upp i min famn och kramar om  mig, ger mig franska pussar på kinden och gör misslyckade försök i att kittla mig med sina allt för långa och vassa naglar. Han ska alltid vara liten och dra storlek 110 i kläder.

Men jag vet att det inte kommer vara som jag vill. Jag vet att han troligtvis kommer växa ifrån mig, både längdmässigt och förhoppningsvis kunskapsmässigt. Jag vill att min son ska bli den klokaste ungen som man skådat. Men jag kan ändå inte undvika att känna ångest den dagen min son fyller nio. Jag vill aldrig sluta göra honom sällskap till och från skolan den dagen han börjat. Jag vill inte behöva släppa taget om honom och låta honom pröva sina egna vägar. Jag vill aldrig låta honom bli vuxen, trots att det är jag som lär honom att bli självständig. Jag vill att han ska vara som han är nu. Liten, busig och perfekt. Han smittar av sig med sin energi på mig och jag behöver den så väl.

Är det normala känslor för en mamma att känna?
Dessa känslor gör mig galen och jag kan inte råför det.
Jag vill alltid att min son ska vara liten - allt annat som jag tänker blir bara så fel.

Bye bye baby.