Jag vet inte vad det är för fel på vissa människor.

Jag vill börja med att skriva att jag absolut inte drar alla över en kam. Jag älskar och avgudar er läsare, och under den senaste tiden har jag fått jättefina kommentarer och bundit mig nya bloggkontakter, samt tagit kontakt med gamla. Verkligen jättekul. Självklart får man vara medveten om att alla inte delar ens lycka - detta är för mig helt naturligt. Det framkommer ofta svartsjuka eller irritation när man ser att det går bra för någon annan. Istället för att kämpa själv så ger man sig på någon annan. Det faller sig i naturen helt normalt uppenbarligen. Hur som helst. Det är en och samma återkommande kommentator som tycks lämna ytterst vackra spår efter sig på min blogg. Självklart blir dessa kommentarer inte godkända, trots det så tycks personen ändå inte förstå mina pikar och fortsätter nåla med sina elaka kommentarer som idag inte berör mig ett smack. Det är sant. Jag skrattar åt de små spår som lämnats och skakar av mig det och går vidare.

För att cencurera lite av vad personen skriver så kan jag ta små utdrag ur den senaste kommentaren. Det ser ut ungefär såhär;

Det är normalt för en tjugoåring att INTE ha tankar på barn. (Förlåt kommentatorn, men din formulering lät asknäpp så jag var tvungen att ändra om den så att den föll mig i smaken. Där har vi alltså kommentatorns åsikt kring att en tjugoåring INTE ska skaffa barn - fine, lets move on)

Man går inte runt o bär på en fyra åring som skriker och gnäller. (Nej herregud nej. Gör du det? Jag slipper thank god. Tycker synd om din rygg om du måste genomlida något sånt. Min grabb går dit han ska. Han har blivit jätteduktig på det.)

När man är 25 ska man inte ha en nioårig son. (Ska och ska? Man är sin egen sin egen spelplan och sätter själv upp gränser för hur man vill leva. Jag har gjort mitt val, men det tycks som att du har ångrat massa val i ditt liv dock. Bra att du hakar upp dig på mina små brister och fel istället. Jag hoppas du mår bättre av det!)

det är då man förhoppningsvis har hittat kvinnan/mannen i sitt liv, man har hunnit resa, göra saker man själv vill göra och man börjar funderar på att skaffa barn. (Jasså!!! Shit jag tror inte vi har fått samma istruktionsbok du och jag. I mina instruktioner står det klart och tydligt; "Stå ditt kast" - jag antar att den där jävla spelplanen kommer in här igen. Ditt liv - dina regler. Mitt liv - mina regler. Jag är lite som Pippi Långstrump dock - inga regler i mitt hus! Och du - för din vetskap; jag har planer på att vara singel hela livet, leva mitt liv och go with the flow liksom. Och planer på att skaffa barn? Det ser ut som jag slipper det när jag är tjugofem! Tjiho.)

Men det är väl så det går när man är 15 bast och käkar antidepp o särar för nån som e dubbelt så gammal, helt åt helvete fel går det. (Herregud människa. Du låter bitter. För din vetskap har jag aldrig knaprat piller, suprise. Jag fick det utskrivet men det åkte rakt ner i sopporna. Detta var i samma veva som Robert Ashberg gjorde någon dokumentär om antidepressiva. Så tji fick du. Särar på benen? Ha. Vi levde tillsammans i tre och ett halvt år. Men det vet du uppenbarligen också. Och fine, saker och ting gick inte som planerat, men fan åt helvete kan jag inte påstå att det gick. Jag ÄLSKAR mitt liv. Mer än någonsin tidigare. Och jag vill påstå att både Kevins pappa och Kevin har räddat mig från mycket här i världen, även fast det är svårt att inse!)