Vi har alla nära vänner. Eller i alla fall någon man litar på och kan prata med.

Alla som är tjejer vet vad det är som betyder mycket för oss. Håret tillexempel. Utan vårat hår förlorar vi vår kvinnlighet. Eller brösten. Eller sminket. Kläderna. Attityden.

Blir man sjuk. Så pass sjuk att man förlorar livsgnistan så är det extra viktigt att ha en vän i närheten. I samband med sin sjukdom kanske man blir tvungen att bli av med håret, eller ett bröst och därför förlora endel av sin kvinnlighet, endel av sig själv. Jag har tänkt mycket på det här sedan en av mina kusiner fått diagnosen hjärntumör. Jag älskar henne av hela mitt hjärta, om inte mer och hennes familj har haft sån otur i livet att hon var den som minst förtjänade den diagnosen. Det är inte så att jag påstår att någon för huvud taget förtjänar den diagnosen. Det är absolut inte det jag menar. Cancer eller tumörer önskar man inte ens sin värsta fiende. 

Hur långt skulle du gå för din vän som tvingas förlora sitt hår?
Jag har tänkt på detta länge med tanke på att min kusin fått så stark cellgift att hennes hår föll av. Jag träffade inte henne undertiden som hon mådde som sämst. Mest för att jag också skulle må som hon om jag träffade henne. Jag är rädd för sjukhus. Jag är rädd för rädslan att ha någon som mår så dåligt i min närhet. Jag är rädd för att möta saningen när jag i själva verket vill att allt ska vara som innan. Men en dag kanske mina närmaste vänner drabbas. Eller jag själv. Man vet som sagt inte hur framtiden ser ut. Och drabbas ingen av någonting så kan man bara säga, tvi tvi och skratta sig lycklig!

Om mina vänner skulle drabbas. Mina närmaste vänner. Om någon som jag älskar så mycket att jag skulle kunna dedikera mitt liv för personen skulle drabbas så skulle jag finnas där. Om dom skulle behöva tappa håret så skulle jag raka av mitt. Ingen tvekan på saken. Håret växer ut. Det kommer tillbaka igen på mig. Jag värderar inte mitt hår lika högt som mina vänner gör, och skulle dom tvingas raka av det pg.a cellgifter så skulle jag raka av mitt i ren sympati...

... skulle du?

     

  

Ni som inte finns med på bild. Känn er inte bortglömda. Jag orkar bara inte ladda upp fler bilder helt enkelt.