Jaha. Då var en ny dag påväg att börja.
Kevin sover fortfarande. Han som somnade runt halv åtta igårkväll. Hur länge planerar han att sova egentligen? Visserligen vaknade han en kort stund när jag bar över honom från soffan till sängen. Vi låg och småpratade lite innan han kom till ro och ville somna in igen. Men det kan inte ha varit längre än en halvtimma.

Jag drömmer så sjuka drömmar om nätterna. Hur får man sånt att sluta? Vissa nätter får jag magknip av att jag ska somna. Jag vet uppenbarligen vad som komma skall. Ibland är drömmarna inte ens läskiga så pass att man blir skrämd, utan inatt så drömde jag att jag var i framtiden där man hade möjlighet att klona sig själv. Jag gjorde det. Bara det att min kloning försvann med Kevin... sånt ger mig både panikkänslor och ångest i drömmen. Och även i verkliga livet fram till dess att jag vaknar.

Idag blir jag som sagt hemma igen. Bär jag på någon bakterie så vill jag inte att alla barn ska drabbas. Kevin är självklart hemma med mig. Mest för att det är för långt för att åka fram och tillbaka till dagis. Det tar som sagt två och en halv timme av ens dygn att åka dit och hem, och därefter göra samma procedur igen på eftermiddagen. Varför jag inte byter dagis? tänker ni. Det finns självklart ett X antal dagis här i nynäs. Ett av dessa ligger bara nedanför våran backe, samt några meter till. Men nej. Nej, nej, nej. Det är inte okej. Jag vill inte att Kevin ska byta. Jag kan inte tänka mig hur osäker han skulle bli på sitt nya dagis med ny personal och med nya kompisar.

Jag älskar helt enkelt det faktum att han trivs.
Så när jag är sjuk så är han helt enkelt hemma med mig.