Jag läste i våran nyhetsblaska (nynäsposten) i morse. Där fick jag se en insändare med huvudrubriken; "Varför är det så synd om ensamstående mammor?". Linnea - som insändaren påstod sig heta ansåg att mammorna själva satt sig i situationen till att bli ensamstående och påpekade upprepade gånger att barnen minsann har sina fäder lika mycket som oss mammor. 

Jag kan inte säga att jag berördes vidare mycket av texten då jag ansåg att jag inte hörde till hennes rubrik. Jag menar, varför är det synd om mig för? Jag har världens go'aste son och så har jag all hjälp i världen som jag behöver. Jag är lycklig i det liv jag har skapat. Jag anser inte att det är synd om mig eller om någon annan ensamstående mamma. Vi har själva valt att föda barnen och oftast sker det inte mot våran vilja. Och i dessa fall då man föder barn mot sin vilja så finns det andra vägar att gå för den som önskar bort sitt barn.

Där emot kan jag känna en stor sorg mot de pappor som inte får chansen att träffa sina barn. Hur hemskt är inte det? Att veta att man har en flicka eller pojke någonstans som saknar en stor roll i sitt liv. Då är det synd om barnet/barnen. Men inte fan är det synd om oss mammor. Inte någonstans.


Ursäkta. Bilden togs för två år sedan. HaHaHa säger jag bara!


Sen finns det såklart dom med åsikter. Men vad grundar sig åsikterna på?
Jo ett helt luftigt påstående som inte har några riktiga grunder enligt min åsikt.

Vem har någonsin påstått att det är synd om oss ensamstående mammor?
Jag har aldrig hört någon som sagt det.