Kevin har varit orolig idag. Det har märkts på hans sätt att uppträda under dagen. Exempelvis så glömmer han bort när han är kissnödig och kissar på sig. Han har gjort detta två gånger vilket gör mig smått orolig. Ska han gå tillbaka till att kissa på sig flera gånger i veckan nu igen? Då kommer jag inte få göra annat än att tvätta hela dagarna i tvättstugan.

Han har krävt mycket bekräftelse från mig idag. Han frågar mig flera gånger om dagen om jag älskar honom. Jag förstår inte varför han tvivlar. Jag berättar för honom att han inte behöver tvivla en sekund på den saken, och så försöker jag förklara att en mamma aldrig kan sluta älska sitt barn.
Han förstår nog inte fullt ut vad jag menar när jag förklarar den "starka känslan" man har till sitt barn.
"Jag veeeeeeeet mamma, stålmannen är stark också."
"Ja, jag kan väl säga att jag är stålkvinnan då, Kevin?"
"Nej, du har inget sånt där S på magen och så måste du ha en såndär blå, gul och röd tröja!"

Som sagt, han förstår inte.

Jag försökte prata med Kevin och fråga om han är rädd för någonting. Han har inte visat så stora rädslor för någonting tidigare. Men nu har han helt plötsligt börjat prata mycket om döden. Idag har visat sig vara dödens dag. Han är kanske därför rädd för att någon ska dö? Det är kanske därför han söker bekräftelse? Han har hoppat upp i mitt knä flera gånger och kramat om mig riktigt mysigt och hårt. Han säger aldrig att han älskar mig i ord längre, men det märks tydligare på sättet som han krampaktigt håller min hand, som att jag skulle försvinna vilken sekund som helst.

Kevin jag älskar dig, säger jag.
Mamma... jag veeeet! Svarar han och så pillar vi med varsin sak i varsitt rum.

För Kevins skull så vill jag alltid finnas föralltid.
Men även en sån sak vore en lögn att uttala sig om. Därför väljer jag att tänka tanken istället för att uttala mig om det högt. Jag vill inte svika det bästa jag har.