Alla vet hur enkelt det är att få ett beroende. Den rökare som slutar vet att begäret är stort. Den med godisförbud vet att suget kommer smygandes när man minst anar det. Barn har också begär - sug. Ärligt talat så har dom bokstavligt talat sug.

Kevins sug tänkte jag tala om och berätta om hur han blev av med. Vi klarade oss lindrigt undan nämligen. Kevins stora bebissug var nämligen hans napp. Han älskade dom. Han hade flera stycken när han var liten. Tillock med en sån där märkesnapp från Jon Bon Jovi. En napp som han totalvägrade att stoppa i munnen, trots att jag ansåg att det var den coolaste napp vi någonsin inhandlat. Nej, hans nappar skulle det vara sånna där giraffer, nallebjörnar och zebror på. Sånna där färg-glada, ICA nappar. Jag hatade dom. För mig smakade dom alldeles för mycket gummi, silikon eller vad materialet nu var gjort av...



Kevin blev av med sitt beroende när han var nyligen fyllda ett. Precis efter att han målat våran redan blåa tapet blåare. Jo grejen var följande. Han hade magsjuka på sitt ettårskalas. En riktig ordentlig magsjuka som hette duga. Vinterkräksjukan om man ska vara petig. Som ni ser på bilderna så avgudade han sin napp. Han hade den i munnen näst intill hela tiden. Men när han fått magsjuka så hade han jättesvårt att ta emot både napp och nappflaska. Nappflaskan insåg han ganska snabbt att han var tvungen att ta så småning om för att kunna sova. Han drack nämligen en hel nappflaska med välling när han skulle sova varje kväll. Men nappen var omöjlig att börja ta igen. Det gjorde inte oss någonting, utan vi kastade alla nappar direkt. Vilken tur hade inte vi egentligen? För jag vet hur svårt många har med att avvänja sina barn napparna. Det är som en drog, precis som för rökaren, godisätaren eller läskdrickaren. Och vi slipper tandläkarbesöken. Ingen nappgom här inte.

Thank god.