Jag har tittat klart på halva hackiga Nyckeln till frihet inlindad i mitt sängtäcke och med fötterna på köksstolen som står placerad i mitt vardagsrum. Kevin känns mer krävande idag än någonsin tidigare. Till frukost fick han fil med "grötsylt" och en smörgås. Jag mådde illa bara av att hälla upp filen och känna den sura doften.
"Smaka mamma, den smakar äckligt". Sa Kevin och tvingade mig till att smaka på den sura filmjölken. Den smakade i regel normalt men jag kunde inte förmå mig själv att svälja skeden jag precis hade stoppat i munnen. Risken var stor att den hade kommit upp mer färgglad likt en pizza i handfatet.

Istället ställde jag mig och fräste i diskhon och förklarade för Kevin att det minsann inte alls var något fel på filen. Jag vet inte om han ville tro mig med tanke på min reaktion, men det fick vara.

Nu har illamåendet avtagit så pass att jag fått behålla allt jag stoppat i munnen. Jag vet inte hur öppen man ska vara på bloggen... men låt oss säga att problemet förflyttat sig en aning. Men det är på rätt väg. Det är en sak som är säker.

Appropå Nyckeln till frihet. Den har legat helt oöppnad i min DVD-låda i närmare sex månader. Varför har ingen sagt att den filmen är bra för? Den mest känslosamma film jag sett på länge. Herregud. Helt underbar! Se den om ni har tid över. Typ om en magsjuka hälsar på er eller nått!