alltutommodedenise

Kevin har alltid haft (liksom många andra barn i vår närhet) att borsta tänderna på kvällarna. Han tycker det är obekvämt och inte alls så roligt när borsten drar över tänderna, nej fy - helt enkelt. Idag fick jag honom att borsta tänderna - utan "Jag är en tandborste, tandborste - här kommer jag!" -låt, (Ja det finns en sån låt, och den jäveln sätter sig på hjärnhinnan i veckor!)

Nej - nu kommer jag till mitt tips, vilket går ut på att ungen sjunger en barnlåt. Vilken låt som helst...
"Pick a song, any song." Typ.
Kevin valde Blinka lilla stjärna. En favorit just nu i fyra års ålder sådär. Jag bad honom sjunga den för mig. Han började sjunga...
"Blinka lilla stjärna där... gu ga ungrar ar gu äää."
Jag stoppade nämligen in tandborsten i munnen på honom, och hör 'å häpna, men han tyckte det var jätte roligt. När han hade kört låten en gång så hade jag bara hunnit borsta på underdelen av tänderna. Så jag bad honom upprepa sången igen och han körde samma "otroligt roliga" text igen och skrattade hysteriskt.

Hoppas han tycker det är lika roligt i ... arton år till?

Det var mitt dagens-barntips, om ni har barn som krånglar med att borsta tänderna.
Eller om ni själva finner det olustigt att borsta, så go ahead!

Har ni tänkt på en sak?
Alla svenska-hollywood-fruar som vi i sverige kallar dom, är kopior av varandra.
Och alla uttrycker sig själv med att andra är avundsjuka!
Jag skulle vara avundsjuk på den som är unik och snygg än den som är en kopia och barbiedockelik!
Blä.

Nej nu måste jag gå och kräkas.

Idag vaknade jag runt halv nio. Lagom till Zillah och Tottes Operah-inslag i barnprogrammet. Jag masade mig upp och satte mig framför tv:n efter Kevins barnprogram. Jag fick se på Oprah och Extreme home makeover innan Kevin ville ha tillbaka sina program. Nu är jag i full fart med att försöka klura ut vissa saker... Jag har nämligen införskaffat mig E-legitimation ! Japp, ALEXANDRA! Du läser rätt. Denise, världens sämsta tekniska människa ska nu klura ut hur den där fyrkantiga dosan full med siffror och knappar fungerar.

No more rainforest!

Och hör sen!

Jag lyssnar på musik. Musik som berörde mig när jag var...mellan 6 och 9 kanske? Musik som Spice Girls och Hanson's och Backstreet Boys var ingenting för mig. Eller jo, såklart det var. Men jag förstod inte engelska och den berörde mig inte på samma sätt. Som ordet "spice" i spice girls trodde jag betydde spis...ehe. Nej här snackar vi Thorleifs, Matz Bladhs och Hans Martin. Sån musik som mina föräldrar och farföräldrar lyssnade på. Den berörde. Först när jag var nio fick jag en CD av min farfar (troligtvis en som han aldrig lyssnat på) med Shania Twain - precis i samma veva som hennes låt "that don't impress me much" var populär. Den skivan lät jag gå om och om igen, varenda morgon innan jag rusade iväg till skolan. De första tolv låtarna kunde jag utantill. Det var bara dom jag hann lyssna på innan jag var tvungen att dra till plugget. Resten av låtarna kunde jag inte - förutom just låten that dont impress me much då såklart..

När jag fick Spotify så öppnades en ny värld för mig. Jag hittade mina gamal godingar. Allt från dansband till CD'n Come on over med Shania Twain som hade repats och slängts sedan flera år tillbaka. Jag hittade tre nya låtar på skivan. Låtar som jag till en början trodde var Bonuslåtar. Men icke. Dom fanns tydligen med på min CD också. Lustigt.  När jag hör låten "When" så kommer jag ihåg hur jag varje morgon satt på sterion, gått ut i badrummet för att kissa, återkom till mitt rum och ställde mig framför skivan och mimade till låten. "Wheeeeen money grows on trees..." Ja ni fattar. Och i handen höll jag oftast en stor märkespenna och drömde mig bort till en annan värld...

Godmorgon.
Det är lördag, hallelujah! Jag gick inte upp ur sängen förrän klockan närmade sig halv nio. Jag tvingade mig själv att ligga kvar, även fast jag varit halvt vaken ett längre tag. Men är det lördag så ska det fan vara lördag också, på riktigt. Med sovmorgon och allt. Kevin som somnade halv sju igårkväll och sov hela natten vaknade givetvis halv åtta. Glöm - att jag går upp nu, var det enda jag tänkte. Och han lät mig sova klart så länge jag ville. Idag ska jag pilla och påta lite här hemma. Här omdagen handlade jag lite tavelramar som jag har tryckt in kort i. De flesta ska bara vara i ett kort tag, då jag inte har nya bilder att placera i ramarna än, så det fick bli det jag hade.

Däremot ska jag beställa massa kort från min dator så småning om! Jag vill ha fina bilder i album som man kan bläddra i istället när man känner för't. Det känns mer personligt på något sätt.

Så idag ska jag försöka få upp ramarna på väggen (utan att ringa pappa är det tänkt!).
Ni får bildbevis på om jag lyckas eller inte, lite senare!

Kevin sitter och sjunger bä-bä, vita lamm i mitt öra. Eller nej, han sjunger inte. Jag hör tjutande ljud i öronen, jag tror jag precis drabbats av tinnitus. Idag efter jobbet så hämtade jag Kevin på dagis och drog med bussen till centrum. Väl där så mötte vi upp Kevins bästa kompis-mamma och satte oss på "Konditoriet" och fikade innan Kevin fick spring i benen och sprang ut. Efter att vi hittat honom så drog vi oss till Konsum och handlade middag och frukost tills i morgon. Kevin greppade tag om två apelsiner och kastade runt dom som bollar på folk. Jag röt till ordentligt på honom och han lovade att bättra sig, vilket han gjorde. Morr!

Sen sprang vi ut och rätt på bussen som var en kvart försenad till vår glädje, för med en halv minuts marginal så kom vi med den hem. Hallelujah. Väl hemma så låg jag i badet i en halvtimma och läste min bok, den boken som nästan får mig att börja böla på gröndalsskolans extrabuss på morgonen, trots att jag är omringad av trettiotal barn och ungdomar. Majgull Axelsson har skrivit en dokumentärbok blandat med verkliga händelser från Filipinerna, och den går inte någon oberörd. Fy-faaaaan säger jag bara. Det finns inte ord för hur dessa barn som blir utsatta av vider till gubbar mår. Jag lider med dom, trots att jag inte alls har någon aning om hur dom mår. Stackars, stackars, stackars!

Läs den om ni inte gjort det redan, Rosario är död heter den.

Kevin har precis somnat i mitt knä. Otippat, men skönt för honom. Jag ska passa på att plöja igenom fler sidor ur boken innan jag slocknar!

Nu är klockan åtta. Bolibompa är slut och jag ska gå och lägga mig.
Härligt att vara myndig (och lite till) när man måste hoppa i säng innan klockan slagit nio. Men jag måste orka upp klockan halv sex imorgon igen. Dö!
Jag hatar att vara morgontrött. Jag hatar morgonen i sig. Det är mörkt, kallt och dystert - blä.

I morse när jag gick upp höllt jag på att sätta knäckebrödet i halsen. Min frukost, nyttigt hu? 
Jag såg en ÄLG utanför porten till huset mitt emot. Undrar om han väntade på att portlåset skulle öppnas klockan sex? Hans kompis, Stor-älg kom någon minut senare och bad honom gå där ifrån, "fan, låt människorna bo där ett tag till, nästa år demonstrerar vi!" Längre in i skogen tycktes jag höra gunget från melodin "Älgarna demonstrerar..." när jag öppnat fönstret för att ta en god titt på älgarna, ståtliga och fina.

Sen fick jag fina bilder på älgarna när dom promenerade där ifrån, lungt och sakta. Vissa av oss homosapiens blev jätterädda och sprang förbi med barnvagnarna som våra barn låg i. Men där gick lill-älg och stor-älg i lugn och ro för att söka efter mat...

Nej nu talar jag i nattmössan igen.
Älgarna har jag i alla fall sett, utanför porten i huset mitt emot. Men resten var nog påhittat. Förutom det där med barnvagnen såklart - och kameran! Jag tog nämligen kort på älgarna, så bildbevis finns.

Det var full rulle idag på jobbet. Svandammsskolan fick varningar på sitt matsals-tak så att det blev förbjudet för eleverna att vistas inne i matsalen fram tills dess att besiktningsmännen fått ta del och se hur det egentligen såg ut. Så vi fick ta hand om Gröndalsskolans, plus Svandammarna när dom kom och skulle äta. Full rulle med andra ord och runt åtta hundra elever passerade matsalen idag. Suck och stön.

Och inte blev det bättre när eleverna klagade på att det var plastbestick. Blä. Så det blev till att förklara varför plastbesticken var framme - elev för elev, ungefär. 

Efter att ha städat undan i matsalen och gjort i ordning hälften av borden och stolarna så satte jag mig på bussen hem. Helt skakis och seg i benen. Just nu surrar det som sockerdricka i benen men det tyder i alla fall på att man gjort lite nytta. I morgon ska jag tillbaka samma tid igen och hjälpa till. Men då är det bara Gröndalarna som vi har hand om.

När jag hämtade Kevin på dagis så var han helt slutkörd. Musten hade helt sugits ur honom och han däckade i mitt knä så fort vi kommit ut till busshållsplatsen, och sov hela vägen hem. Tack och lov för att han fick sova den stunden, för nu är han genast piggare och säkert sugen på lite middag. Ikväll blir det spenat och kokt potatis till middag. En riktig radhus- svenson-svenson-middag, typ. Ska steka lite ägg till också. Äggen går ut vilken dag som helst! Mycket att tänka på.. ehe.

Annars blir det en lugn kväll. Sova tidigt, det är en sak som är säker.

Det blev en lå-ång dag. En alldeles för lång. En kille som var trött, ett busskort som försvunnit och återfunnits på en helt annan plats än vad den borde vara... Ett BVC -möte som inte blev fulländat. En buss som inte kom. En promenad med frusna fötter. En lång väntan och en klump i halsen av oro.

Kevin ligger och sover. Han var helt slut när vi kom hem att han däckade direkt. Jag är inte långt efter honom. Jag är helt slut och den här dagen har tagit på krafterna.

Kevins mått:
100 cm. Håller sin kurva.
Vikt:
17,5 kg. Lite över sin kurva, vilket är jättebra!
Motorik:
Väldigt bra. Kan sparka och fånga bollar.
Hörsel:
Mycket bra.
Syn:
IG - han vägrade göra testet med piratlappen för ögat. Vi har fått en ny tid dit den 23:e mars istället.
Samma tid, samma kanal.
Rita teckning:
Detaljerat - han ritar en bil med hjul, ratt - fönster.
Skrivning:
Skriver sitt namn, mycket bra.


Jag är på G i säng som sagt. Imorgon blir det dagis jättetidigt. Därefter rusa till gröndal så att jag är där till åtta och sedan blir det jobb till fjorton trettio. Nu är resan igång igen, slut på ledighet.

Nu är vi uppe. Eller vi har varit uppe och vakna runt ganska precis en timme. Under denna timme så har jag strukit mina byxor, badat och ätit frukost. Ringt mina föräldrar och förvarnat dom om att vi troligtvis sover hos dom ikväll - risken är trots allt stor att jag inte kommer till jobbet imorgon annars - samt ringt till Anna som ska med oss till BVC. Jag hoppas innerligt att Kevin lyssnar på vad BVC sköterskan säger åt honom att göra.

Jag förberedde honom lite över detta med syntestet.

"Kevin, idag ska du få vara pirat, kommer du ihåg?"
"Men nej mamma. Jag vill inte!"
"Men du ska bara ha en lapp på ögat och säga rawwwwrr!"
"Men nej mamma. Dom blir arga då."
"Nej hjärtat. Dom vill att du ska läsa några rader - du som kan alfabetet redan!"
"Men nej mamma. Jag vill inte"

... och lite över detta med längden.

"Dom ska kolla längden på dig också".
"Mamma, jag är lång ända upp till månen!"
"Men dom vill se så du verkligen är det, älskling."
"Men då kan dom fråga mig bara. Jag vet!"

... och lite över detta med att skriva och rita.
"Du ska få rita på ett papper också! Då kanske du får skriva ditt namn?"
"Men jag vill inte skriva mitt namn mamma."
"Men skriv vems namn du vill då?"
"Ja, jag vill skriva Viktor".
"Vem är Viktor?"
"Jag vet inte? Det är bara ett fint namn."
"Kan du skriva Viktor då?"
"Ja, mamma. Man skriver A, M, P."
"Mm, visst!"

Åh! Barn. Av. Vår. Tid.

Och lite över detta med att sälja...
Någon som vill ha ett barn? Välskött, snällt och energikrävande?
Passar utmärkt nu till beach nollåtta. Han springer - du blir tvungen att springa efter!

Eller nej, det sista hittade jag på själv.

Jag har suttit och sökt massa jobb nu ikväll, ganska kul att sitta och knåpa på CV och Personligt brev. Det var ju som sagt i höstas som jag senast redigerat mitt CV och det personliga brevet behövde en riktig förändring nu kändes det som. Jag har suttit och studerat mitt betyg, mina certifikat och mina anställningar. Jag blir helt snurrig i huvudet av alla siffror, datum och år! Jag kan slå vad om att jag gjort ett flertal fel i datumen i alla fall, men det känns som småsaker.

Jag börjar bli riktigt trött. Efter att ha varit vaken sedan kvart i sex i morse så börjar den här dagen att ta ut sin rätt. Kevin somnade vid nio. Jag som trodde han skulle somna innan sju idag, men så var inte fallet. Vi har ju ändå sovmorgon! Jag ska tänka på er stackare som måste gå ut i snön i morgon bitti och vänta på bussen! Själv ska Kevin inte ha tid på BVC förrän klockan ett! Men sen så är det dags att gå tillbaka till jobbet igen, onsdag, torsdag och fredag! Riktigt kul att man är omtyckt i alla fall!







Svårt, svårt, svårt.

It's my lucky day. Sedan vi kommit hem så har jag fått översätta en Kalle Anka film som Kevin fått av  mig, då min fjärrkontroll till DVD;n har försvunnit. Toppen. Eh.. nej. Så nu håller jag på att översätta det nödvändigaste för att han ska kunna förstå vad som händer. Vad hände med att titta på bilderna och nöja sig med det? Tydligen så är den tiden ute nu - och det är även dags att förstå vad som sägs! Visserligen är det bra, men jobbigt för mig. Jag får helt enkelt införskaffa en universal-fjärrkontroll! Förhoppningsvis kan jag hacka grannens TV med den också och kolla på allt jag behagar! Höhö.

Nej då.

Nu blir det middag. Jag måste vila min mun - har berättat varje replik i tjugo minuter nu. That's enough!

Nu är "mat-tanten" hemma från jobbet. Jag vet inte hur många gånger jag blev kallad för tant idag av de söta eleverna mellan sex och tio.

I morse gick som sagt inga bussar. Det var ingenting jag förväntade mig heller då det var -23 på min termometer. Istället placerade jag Kevin i pulkan och drog honom till gröndalsviken i hopp om att tågen skulle gå. Självklart så failade min plan och jag fick ta taxi till jobbet. I väntan på taxin så stannade en bil framför mig och vevade ner rutan. Tjejen som satt och körde frågade om jag ville hänga med söderut, (alltså om jag skulle hemåt). Hon tyckte det såg så kallt ut för oss i busskuren, men jag svarade att jag väntade på taxin som borde vara här om någon minut. Det lustiga är att det alltså finns medmänniskor fortfarande?
- Tack så jätte mycket för att du tog dig tid och frågade i alla fall.

Sen drog jag med Kevin till dagis, promenerade till mamma och pappa, fick massa extrakläder på mig och promenerade som en michelin-gubbe till Gröndalsskolan. Sista biten var den tuffaste, när kylan trängt sig igenom mina långfillingar och nöp ett hårt tag - då sved det till som satan så fort mina lår nuddade vid varandra. Så för att undvika att det skulle ske gick jag som en cowboy' med särade ben (eller om man föredrar att säga att det såg ut som jag hade pissat på mig!). Men det var endast i syfte mot att inte göra illa mig själv!

Annars har dagen gått som smör, rellativt snabbt.
I morgon ska Kevin på fyraårskontroll på BVC. Så då är jag hemma med honom hela dagen och förbereder honom för att vara pirat och grejer. Det ska nog gå prima tror jag. Han ska vägas, mätas, rita, leka. Ja allt roligt man kan tänka sig som barn, för att dom ska ha koll på hans utveckling och att han utvecklas som han ska. Jag är inte speciellt orolig. Han kan ju allt han behöver... och lite till.

Någon som vill ha mer snö?

Kevin ligger och sover. Jag ska lägga mig alldeles intill honom och läsa någon bok. Jag har ingen aning om vilken än, är dock lite småsugen på att börja på någon av Unni Drougge's böcker som jag inhandlat. Jag har bara ingen aning om vilken än... Dagens i-landsproblem.

Blåsningen var lika rolig som jag minns den. Dock så såg jag inte skymten av varken mig eller Anna i publiken, förrän slutscenen och kameran drog över publikhavet! Där - där var vi. I alla fall våra fontaneller. Det var min hundradel of fame som aldrig kommer tillbaka. Ehe...

Nejdå. Men nu ska jag lägga mig och vara osocial,
ladda batterierna på mig, min kamera, min MP3 och min mobil ska jag göra också!
Grejen är den bara... jag måste komma ihåg alltsammans i morgon. Mindre lyckat, eller något.

Post-itlappar får pryda min dörr.
"Glöm inte..."
"Se till att..."
"Frukost...?"
"Kameran...?"

Ja ni fattar. En post-itlapp för varje sak att komma ihåg.
Och så är det såklart bussen som man ska passa också. Hurra, va bra!

Hörs i morgon.

Om tjugo minuter börjar blåsningen. Kevin har occuperat TV:n och frågan är om jag lyckas lyfta bort honom från den utan att det blir liv i hela huset! Ikväll är det den blåsningen som jag personligen tyckt varit bäst hitills. Jag och min kära vän Anna var nämligen med och satt i publiken på första raden i mitten. Så ser ni några kondomer i bild... så är det inte vi. Däremot så sitter vi i närheten av dom! Vad det handlar om får ni självklart veta när ni sätter er framför programmet!

Skratta! Det kommer jag i alla fall ihåg att jag gjorde, i alla fall till den sista blåsningen. Haha!

Kevin håller på att lära sig sjunga "ABC sången" som den heter på svenska. Han kan dom första bokstäverna flytande. Det låter precis som vanligt, men sen när han kommer till I- J- K- L- M- N blir det riktiga problem.
Det låter ungefär som följande.

"A B C D E F G H I N I L M N
Q R E N W J Z Å Ä Ö är det!
Nu kan vi vårt alfabet, detta är en rolig lek!"
 
Som sagt. Han lär sig tids nog.

Fiskgratängen står i ungen - sen lunch, alternativt tidig middag förväntas bli klar runt tretiden. Jag har gått och påtat och pillat här i lägenheten hela dagen. Blir nervös av all snö som faller, går in och ut på tidningarnas hemsida för att se så ingenting förskräckligt har hänt i Sverige samt lyssnar på Lugna favoriter som spelas i köket. Det är tydligen den enda radiokanal som funkar efter det att radioantennen gått av. Det är alltså inte jag - utan Kevin som roas av att dra sönder radioantennen.

Jag har även passat på att ta ett bad. Idag blev det inga ljus till, och inte heller en avkopplande stund, utan bara snabba puckar, i och ur för att Kevin var sugen på O'boy.

När jag satte i fiskgratängen i ugnen idag så sa Kevin följande;
"Mmm, bra mamma - ta't försiktigt! Duktigt. Och sen när du tar ut den så måste du använda vantarna!
Titta här mamma, så här ser vantarna ut. Det är ugnsvantar så att man inte bränner sig. Ta med dom till jobbet i morgon också. Annars gör det ont på dig."

Anledningen till att han sa så var för att jag stressade i fredags på Via-skolan och tog med handen på ett tvåhundragrader varmt bläck som låg i värmeskåpet. Jag skulle skynda mig att ta upp det och placera det i vattenbadet så att barnen och ungdomarna skulle få mat. Det gick dock skapligt bra. Varken blåsor eller brännmärken fick jag. Annat än lite ont då - såklart! Och så berättade jag detta för Kevin - och idag fick jag min lärdom av honom.

Varje dag lär man sig någonting nytt!

Hallå!

Idag är det söndag. Ångest! I morgon måste jag gå upp senast klockan sex för att komma till jobbet har jag räknat ut. Vilket ger mig destomer av min älskvärda Ångest. Att gå upp tidigt är nämligen inte min starkaste sida längre. Jag vaknade som sagt för en halvtimma sen också, vilket automatiskt kommer göra att jag somnar sent. Men jag ska se till att lägga mig i sängen direkt efter blåsningen ikväll och läsa en bok eller nått - då brukar mina ögon tröttna snabbt. Men att gå upp sex är bättre än att gå upp klockan halv fem som jag ibland fick göra när jag skulle jobba på Nynäsgården. Så det här är ju "värsta" sovmorgonen! Haha.

Nu på morgonen fick jag värsta knäppen och började lyssna på Dia Psalma. Jag har inte lyssnat på dom (alls!) sedan min "ungdomstid" innan Kevin kom. Lite roliga minnen dyker upp när man lyssnar på dessa låtar!

Nu ska jag städa, ge Kevin något att dricka och fortsätta lyssna på min "ungdomsmusik".

Vem har glömt bort
MDI, Dia Psalma, Ebba Grön, Ultima Thule, Hel, Charta 77, The kristet utseende...
Tur att man inte lever kvar i gamla tider utan kan leva kvar i dom en kort stund!



På den här tiden gick dessa artister om-och om och om på min MP3.

Snölek, snölek och snölek, och lite mer snölek?
Varmt bad i badkaret med tända ljus. Avkopplande.
Vissa av oss ber till gud, andra ber om att få bröd.
Och så är det jag - som är klädd i grönt.

Jonas Wahlström var på Utsikten Meetings idag. Jag träffade på massa människor från Meetings som jag lärt känna från praktiken. Riktigt trevligt när Marcus kom fram och hälsade på oss direkt när vi kom in! Vi letade upp var Jonas Wahlström höll sin uppvisning av alla läskiga djur. När han pratat klart om sin historia om hur han hamnade på skansen så fick människorna gå fram och hälsa på djuren. Kevin som var intresserad av snoddas skulle prompt klappa den läskiga ormen. Jag gick fram, snoddas kommer och lägger sitt huvud i min hand och jag visar Kevin hur söt han är. Kevin backar, ett - två och tre steg. När jag lämnat tillbaka snoddas till Jonas så placerar han en fågelspindel i min hand, helt appropå - utan min vetskap. Allt gick så fort, och där hade jag en hårig, läskig fågelspindel i handen. Mina händer började darra...

"Du vet att jag har en stor spindelskräck va?" säger jag till Jonas.
Han tittar på min hand och på mitt ansikte och ler smått.
"Men det ser du ju att du inte har!" skrattar han lätt.
"Men... men, i vanliga fall har jag det."
Spindeln sitter kvar i över en minut på min hand.
Föräldrar och barn runt omkring ber mig att sätta mig ner för att barnen vill klappa.
Herregud är det enda jag tänker. Här sitter jag med en fågelspindel i handen som har små taggar som går in i min hand. Oförmögen att röra mig. Jag böjer mina ben och barnen är där med sina fingrar och ska klappa den. Gör dom någonting så att spindeln rör sig - då dör jag. Jag kissar på mig. Jag börjar gråta. Men barnen är försiktiga och spindeln sitter kvar på min hand, orörlig, thank god.

Minuten senare så tar Jonas bort spindeln från min hand och placerar den i sin burk.
"Det där gick ju jättebra!" Sa han och såg nöjd ut.
Jättebra och jättebra? tänkte jag och försökte hålla mina händer stilla utan att han såg att dom darrade.
Han berättade lite smått om spindeln för mig, jag kunde bara svara... coolt?
Jag hittade inte ord för vad jag kände. Jag var skräckslagen, men ändå stolt över mig själv för att jag vågat hålla den rackaren i handen så pass länge!

Min spindelskräck håller på att gå mot sitt slut.
Hurra.

- Tack Jonas!

Jag somnade såklar inte. Jag har suttit fast här längre än förväntat,
därför gör jag följande lista - eftersom listor inte är någonting jag gjort på den här bloggen förrut.

För 5 år sen...
Var jag femton ½. Jag hade precis flyttat ihop med Kevins pappa i en lägenhet - mitt emot mina föräldrar.
Jag gick i nian och fick veta att jag var gravid. Vi stod med förväntansfull nyfikenhet på vad det var som boxades och slogs i min mage, aldrig kunde jag drömma om något så vackert som vi blev tilldelade.

För 3 år sen...
Var jag sjutton och hade varit mamma i över ett år.

För 1 år sen...
Så levde jag för stunden. Jag gjorde spontana saker - för det mesta dumma val som jag ångrat starkt senare. Men gjort är gjort och det är en lärdom det också. Varje dag försöker jag ta mig tillbaka...

För 3 månader sen...
Firade vi jul. Vi var julstressade och nervösa över vad som skulle fixas, inhandlas och köpas, tillagas och annordnas! Vi överlevde. Som varje år så överlever man!

Igår...
Var jag på jobbet. Gymnasiet.

Imorgon...
Ska jag  och Kevin ringa hans bästa kompis och åka till Utsikten och kolla på Jonas.
Snacka med mamma och pappa om viktiga saker som ska fixas i framtiden.
Lekas med Louise.

Om ett år...
Så lever jag det livet jag vill leva?

NU! Ska jag gå och lägga mig. Bara så ni vet.

Jag har tittat på Sverige - Vitryssland ikväll. Det är den enda gång jag har brytt mig om att ha OS på för huvud taget. Egentligen så bryr jag mig inte nu heller. Inte ett smack ärligt talat. Det är skönt att ha någonting på i bakgrunden - så OS it is.

Kevin är fortfarande vaken. Han ville visst också se matchen? Jag undrar vem det är som är geek här egentligen. Haha. Men som sagt, nu ligger han nerbäddad, redo att sova. Han var nog trött ändå den lille rackaren. Nu ropar han på blöja, och min kropp ropar på sängen!

Kanske är dags att lyssna på allt som skriker just nu.
Sov gott.

Någonting säger mig att det inte var ett så bra köp.

Jag köpte en byggare bob tidning till Kevin idag på ICA. Han skulle prompt ha den, och han lovade att han minsann skulle läsa den också. Eller i alla fall bläddra i den och se på bilderna. Jo-jo. Det lovade han. Nyss så fick han tidningen jag öppnat. Tidningen åkte rätt ner i golvet, uppock ner. Det som hade intresserat hans nyfikenhet av tidningen visade sig klart och tydligt att det var leksaken (måttbandet) som ingick i tidningsköpet som lockat honom att vilja ha tidningen, samt alla klistermärken. Drygt 26-30 klistermärken med bilder på verktyg. Jag kommer garanterat ha dessa placerade överallt i lägenheten. Över-allt förutom där dom borde vara. Eller där jag har sagt till Kevin att det är OKEJ att han placerar klistermärken. Nyligen fick jag ett klistermärke på soffan.
"Men Kevin jag vill inte ha dessa överallt nu."
"Men mamma! Den VILAR bara där!"
"Kevin....den får vila någon annan stans... i din säng kanske?"
"Mamma....schhh! Den sover!"
"Kevin. Det är ett klistermärke med en borrmaskin på. Den sover inte"
"Hur vet du det då?"

Som vanligt har jag ingenting att komma med. Mitt enda försvar blir; dåligt köp helt enkelt.

Den här dagen har varit lå-å-å-å-ng. För lå-å-å-å-å-ng. Det började med att bemanningen ringde mig runt kvart i sju och frågade om jag kunde infinna mig på sunnebyskolan.
"Det kan bli svårt att hinna tidsmässigt." Svarade jag.
"Jo, jag förstår att det är ont om tid. Är du insnöad?" - säger hon som sköter utdelningen av jobb.
Jag som inte lyft mig ur sängen ännu, reser mig upp och harklar bort min trötthet på rösten...
"Eh, eh... Nej då!" Säger jag när jag tittat ut genom köksfönstret.
"Men hur blir det med jobbet på gymnasiet idag då?" undrar jag.
"Har du jobb där idag?" Frågar hon på andra sidan.
"Ja?"
"Glöm att jag ringt. Solen har också hål!" sa hon och skrattade.
Jag skrattade inte. Där gick min sovmorgon åt h-vete. Kevin hade vaknat av vårat samtal och pillade på mig, kittlade mig och väkte mig flera gånger när jag kommit till ro.

Klockan åtta ringde det igen.
"Hej! Det är jag igen" - sa hon i telefonluren. Konstigt. Hon vet jag fortfarande inte vad hon heter. Hon pressenterar sitt namn så fort i telefonen, därefter ".... från bemanningen." Jag förmår mig aldrig att säga va och lyssna om på den meningen, så jag låter det vara.
"Hej svarade jag"
"Jo, det är så att du behöver inte gå till gymnasiet idag..."
"Nähe?"
"Nej dom undrar om du kan vara på Via istället?"
"Ja, men det spelar ingen större roll."

Och så var resan igång. Jag drog med Kevin till dagis och lämnade honom. En halvtimma senare drog jag med bussen mot Viaskolan och fick hjälp av tre snälla tjejer med att hitta matsalen. Pressenterade mig för mattanterna som inte hade någon aning om att jag skulle komma och satte igång att jobba. Elevens val - var det till mat på Via. Kött, Béa och klyftpotatis. Självklart tog allt det godaste slut och vi tvingades bilda långa köer till matsalen för att vi inväntade potatisen, vilket tog närmare femton, tjugo minuter innan den kom. Vi tvingades meddela alla hungriga vargar om att Béa-såsen var slut. Fick vi några glada elever..? Nja.

Sen var det bara att diska, städa undan och göra rent. Klockan två fick jag röra mig hemåt och hämta upp Kevin. Vi drog till mamma och pappa. Åt middag och drog vidare till affären. Handlade snacks, och myspys till ikväll. Det är fredagsmys!

Det finns inte mycket saker jag är bra på. Ytterst få saker vill jag våga mig på att säga - Det där, det är jag ruggigt bra på. Men dessa saker kan jag med stolthet erkänna för mig själv, och er som läser, att detta har övergått från bra, till någon form av expertis från min sida.

Att tappa bort min mobil i lägenheten och samtidigt ha den på ljudlöst. Jag har slutat leta efter den. Den dyker upp när larmet på mobilen går på morgonen. Förhoppningsvis vaknar jag av ljudet, annars är det riktigt illa.

Att glömma bort att jag har ljudet på hög nivå på datorn. När Kevin har somnat så somnar han till lugn musik som kräver att ljudet är ganska högt för att han ska höra den och komma till ro. När jag väl sätter på min musik lite senare så ... ja, så hoppar både han till i sömnen och mitt hjärta hoppar några extraslag.

Att säga att jag ska städa och sedan tappa motivationen lika fort.

Att påpeka till mig själv att kameran ska laddas, och sedan glömma bort det lika fort. Hur många gånger har man inte velat ha kameran med sig till någon plats - när man i själva verket har den hemma, urladdad. Eller värre, man har den laddad, och man har den med sig. Men glömt att lägga tillbaka minneskortet som ligger kvar hemma i kortläsaren. Doh!

Att ringa någon kompis med någonting jätteviktigt att säga, och lika fort som jag slagit fram nummret i telefonboken så har jag glömt bort vad jag ska säga. Det blir liksom... "Eh, hej! Jo, jag hade någonting jätteviktigt att säga, men vi tar det en annan gång va?"

Att kräva mer av mig själv än vad jag kan prestera - Drömma om saker utan att ta tag i det - Se mitt liv som någonting andra ska få bestämma över, mer än att jag själv väljer den väg jag vill gå - Bestämma mig för en nyttig vecka, och det första jag gör är att öppna en colaflaska och trycka i mig mjölkchoklad - Glömma bort att ta av mig min pyamaströja som jag sover i och går ut i den, som om att det vore helt normalt - Ta sovmorgon fast jag inte borde...  

Jag - min gammlefarmor och min pappa.

Kortet är taget 2005, för ganska precis fem år sedan. Läskigt hur fort tiden går. Kortet är taget den första och den enda gång som jag träffat min gammelfarmor. Hon är bosatt i småland, och ursäkterna för att jag inte besökt henne mer än denna gång är inte tillräckliga. Och när jag tänker på det så skäms jag. Jag hoppas verkligen att jag hinner träffa henne igen medan hon är i livet.

Jag kommer ihåg det som igår - när vi gick in i porten som förde oss till hennes lägenhet. Det tog tid innan hon öppnade. När hon väl öppnade så log hon från öra till öra. Hon gav oss en rundtur i lägenheten som var fylld av antika möbler, vackra tavlor och en bekväm doft fyllde lägenheten. En doft av parfym och en doft som enbart äldre lyckas framställa. En bekvämlighet, trygghetsdoft ungefär.

Jag hade fått en helt annan bild av min gammelfarmor (som jag inte ens kan namnet på. Skäms Denise!). Hon visade sig vara pigg och glad. Berättade historier som jag glömt om hur det var att leva under världskriget. Jag minns att jag hade en uppgift i skolan vid detta tillfälle om 1940-1942 och att hennes historier var till stor hjälp för mig. Jag minns hur hon beklagade sig över att hon varken hade tårta eller smörgåstårta på lager. "Hade ni kommit förra veckan så hade ni fått det", sa hon hurtigt och fortsatte berätta sina historier. Bullar och fika fick vi i alla fall så det stod oss upp i halsen.

När kortet togs så berättade hon hur vacker hon tyckte jag var. För henne fanns ingen kamera i närheten. För henne var stunden nu - och kanske var det så att hon inte ville förlora stunden. 
Jag minns den här dagen som igår, fast den känns så diffus och långt borta...

Innan vi skulle gå så bad hon mig följa med henne - och jag gjorde som hon sa. Minuterna innan vi skulle gå ifrån hennes lägenhet och tillbaka till vårat hotell så gav hon mig en ring. "Den här är din", sa hon och sträckte ut sin hand mot min. Jag öppnade min slutna hand och där låg ringen placerad. Den ring som är värd mer än jag tjänat i månadslön. Den ring som är värd mer än allt för mig personligen.

Du, främling.
Du är min förebild.
Varför vet jag inte.
Du förtjänar helt enkelt den titeln.
Och jag behöver någon att se upp till.
Du, främling - du betyder massor för mig.
Och jag tänker på dig oftare än du tror.

Jaha.

Då sitter jag här igen nu då - med fingrar som går i hundranittio på tangentbordet. Med Melissa Horn i högtalarna och med barnkanalen på i bakgrunden. Idag har varit en lång dag.
Runt tio i morse ringde telefonen. Jag och Kevin låg i badet och jag bad Kevin gå upp och svara. Jag trodde självklart att det var min mamma som ringde, och självklart så var det jobbet. Det tog nog en stund för Gittan att förstå att det var ett barn i andra änden. Haha.

Kevin förde över telefonen till mig och jag fick veta att jag hade jobb idag - och det var P A N I K. Jaha... En unge som måste lämnas på dagis, och i första hand få på sig kläder efter ett bad, och jag som måste ta mig till gymnasiet innom en halvtimme. Hur gör man?

T a x i.

Den kom drygt tio minuter efter att jag ringt. Så precis när vi blivit påklädda så var det bara att gå ut och sätta sig i en bil som tog mig till dagis där jag lämnade in Kevin - och därefter körde den mig till Gymnasiet. Det kostade mig en halv dagslön att åka taxi. Uppskattat... not! Men det var bara att punga ut och se glad ut - och till köpet på att jag jobbade idag så fick jag även jobb imorgon. Desto mer uppskattat! Yeij - och då jobbar jag 10-14 vilket är bättre planerat och lättare för mig att ta mig dit i tid UTAN att behöva punga ut miljoner på köpet!

Jag jobbade halv elva - tre idag. Lång och seg dag kändes det som. Jag stod bara ute i matsalen tillsammans med en ny kille jag aldrig träffat förut. Han hade tydligen jobbat där i några år - men jag hade minsann aldrig stött på honom. Varken i gymnasiet eller någon annanstans, snäll var han i alla fall. Hah!

Sen var det bara att röra sig hemåt. Hämta Kevin på dagis och åka hem. Wonderful.
Vi fick sällskap hem av Kevins bästa kompis. Dom hade bergsklättring på en snöhög, drygt tre meter hög precis vid busshållsplatsen. Jag var jätterädd för att någon av ungarna skulle ramla ner och bryta benen. Men dom är så stora nu så att dom har snabbare reflexer än vad man tror. Phu.

Sen på hemvägen så handlade vi på Skottens livs. Yttligare ett rån på samma dag. Blä. Tjejen i kassan hade saknat mig dock! Hehe. Hon undrade vart jag hade tagit vägen - för jag inte hade handlat där på jättelänge. Och tacka faen för det. Jag köpte Yoghurt, två mjölk, en kinderöverraskning och ett bröd till frukost i morgon... that was 113:- jag aldrig mer kommer få se... Ehe...

Vi två föralltid, hjärtat. I motgångar och medgångar - i svek och i kärlek.
Jag finns här för dig. Jag lämnar dig aldrig, vilken väg i livet du än väljer att gå.

Jag älskar dig hjärtat.

Jag har spenderat den senaste timmen med att lära Kevin läsa och skriva i hans "jag lär mig skriva bok." Han har kommit långt och kan nästan hela alfabetet - bara några få bokstäver som inte fastnar som dem sig bör - men det tar sig minsann. Som Z:a kan han. Nödvändigt? Med tanke på att bokstaven endast finns i ett få utvalda ord. Haha.

Sen har jag spenderat en halvtimma med att köra "Sten, sax, påse" med honom också. Bara det att han berättar vilken av de utvalda "verktygen" som jag ska vara, endast för att han ska vinna hela tiden.

"Mamma, om du är sax nu, så är jag stenen! Hihi, jag vann!"

Mitt jobb ringde mig för en stund sedan. Och i mars har jag fått en veckas arbetsmöjlighet som jag satt upp mig på - en hel vecka på gröndalsskolan. Och på måndag ska jag till gröndalsskolans kök också. Det ska bli kul att komma tillbaka till dessa skojfriska damer! Skönt att arbetsfronten ser ut att lätta nu i alla fall. Men det är väl som sagt periodvist som det finns mycket och periodvist som det inte finns lika mycket, vilket suger smått.

Just nu lyssnar jag på Tammy Wynette och annan Country musik. Jag vet inte vad det är eller varför, - men jag diggar verkligen country starkt.

Staaaaaaaand byyyyyy youuuuuuuur maaaaaaan.

Jag vet en massa saker jag borde göra. Som att posta brev på posten som inte kommit iväg. Städa i vardagsrummet som inte blivit gjort eller som att komma på och planera vad vi exempelvis ska äta till middag. Vad gör jag istället? Jo - som nu; Bloggar. Som förut; Tog kort. Eller som för en stund sedan; Pillade på min nagel som sitter fast i mitt nagelband, trots att jag sliter och drar i den så vägrar den lossna från min "ringtå?"!

Det är som sagt inga saker som får mig att bli nöjd med hur det ser ut här hemma. Men det är saker som gör att min tid forskrider och fortsätter gå framåt - åt rätt håll.

Jag såg att det snöade ute... eller fan det gör de fortfarande! Fina, fina små äckliga snöflingor. Jag hoppas på att starurarna kan börja nu. Det gotländska tidsbegreppet sägs nämligen att från Januari - Februari så ska lågtrycksperioder ha passerat sju gånger med högtrycksperioder där mellan.  Då sägs det vara vår. Jag hoppas verkligen att starurarna sätts igång snart och att knopparna börjar sätta sig på björkarna samt att vårvädret tar sats och smittar sverige med sina picknick manier och café epedemier. Alla myspysdagar och grillkvällar som ska anordnas. Alla promenader och vårskrik som ska utföras. Allt spring i benen som ska avaktiveras. Man blir som en ny människa under våren... Liksom, full av liv.

Ibland längtar man extremt till våren när man egentligen bara ska städa...



  

Kevin vet verkligen hur han ska få mig att vakna på morgonen. Han hoppar lite i sängen - men inser att jag är i sovkoma och omöjlig att rubba ur sängen. Han knappar på TV:n och sätter på TV-shop på hög nivå. Okej, detta är smått irriterande att lyssna på, men jag trotsar hans vilja och sover vidare och han i sin tur klickar vidare på TV:n när han inser att hans metod inte hjälper.

Han sätter på tv4 sport. Alexandra står självklart framför kameran i Jackpot. Sirenerna är igång till tusen och Kevin tittar på mig nöjd och glad.
"Hehe, där är Alexandra!" Säger han med en nöjd ton.
"Ja, stäng av.. snälla - sätt på barnprogrammen?" Försöker jag i hopp om att han ska sätta på ett vettigt program. Men icke. Han har fortfarande Jackpot på.
"Det är din kompis mamma - du måste titta!" Säger han i en nassal ton. Nästan högre än sirenerna som är på i en studio någonstans i frihamnen.
"Men Kevin - jag läser hennes blogg sen för att se hur det gick. Det är lugnt. Byt nu så får du se ditt."
Det tar tio minuter innan Kevin byter kanal. Han står och observerar Alexandras rörelser genom TV-rutan och håller för öronen istället för att sänka ljudet. Jag kan inte rå för det, men synen gör att jag börjar skratta.
Jag försöker räkna hur många ord Alex får ur sig i minuten framför kameran. Men det går inte. För någon som är nyvaken låter allt bara som en redig smörja men jag kan garanterat påstå att det är fler än tvåhundra i minuten - även någon som är dåligt på matematik kan räkna ut det. Om det är meningen att folk ska vakna till detta programmet så funkar det verkligen, really!

Tillslut byter Kevin kanal och jag gör mig redo att gå upp ur sängen. Denna gång till ljudet av Z:äta på barnkanalen. Lite lugnare - lite tystare - lite bättre start.

Jag saknar dig i alla fall hjärtat! 

Att Kevin varit lite sur och grinig den senaste tiden visste jag. Men att han var grinig över att han jobbade hade jag ingen aning om... Jag gick nämligen in på aftonbladets hemsida och såg en efterlysning - en exakt kopia (nästan då) av en bil som Kevin ritade i veckan. Jag som trodde att barnarbete var förbjudet. Men som sagt - är det för polisen så är väl allt okej.
Skillnaden är att Kevins bilar har hjul. I norge kör man uppenbarligen inte med hjul, utan man kör runt på hedligt gammalt flintstone vis.

Barney, springer du igång motorn så lägger jag Dino i bakluckan så länge!
Ska bli Fred!



Norgepolisens efterlysning på en bil utan hjul.


Kevins läskigt lika kopia på fantombilen... Hö-hö.
Måste jag påpeka att Kevin är fyra?

Det hade blivit knas i planeringen på jobbet så dom hade dubbelbokat oss, eller nått. Så för mig var det bara att dra hemåt igen då med andra ord. Toppen! Jag fick i alla fall en fika med Nettan, vilket var toppen, en semla fick jag i mig också - det är väl semeldagen idag, isn't it ?

Min pappa var i alla fall så snäll att han gick med Kevin till dagis från bussen. Sicken tur att jag har min pappa alltså. Synd bara att jag inte fick jobba nu när jag väl kom till jobbet i tid. Men nästa gång... som sagt, nästa gång.

Idag ska jag inte göra någonting speciellt heller. Jag låter Kevin vara på dagis till klockan tre då jag hämtar honom som vanligt. Risken finns dock att jag hämtar honom tidigare idag också i brist på saker att göra.

Just nu sitter jag och äter några flingor som Kevin hällt upp i en godisskål - riktigt skabbiga flingor är det, och jag förstår varför han valde att inte äta upp dom. Några rispuffar (?) utan socker. Riktigt smaklöst om jag får säga mitt. Men det är sånt min unge äter - och det ska jag väl vara glad över!

Men som sagt. Om man skulle ta och göra lite nytta nu istället!

Godmorgon.
Idag har dom äntligen SMS:at i skaplig tid och frågat om jag kan jobba. Självklart sa jag Ja! Så idag är jag på gymnasiets skolkök än en gång. Det verkar bara vara där som dom behöver hjälp. Jag kan tänka mig att dom behöver hjälp med att stå ute i matsalen och torka bord och greja, efter lunch, med tanke på att mina arbetstider är från klockan 10-14. Ganska lugnt och skönt då med andra ord.

Runt halv åtta hade jag ringt till Dagis och sagt att han skulle få vara hemma med mig för att jag inte hade hört någonting från jobbet. Jag tycker nämligen att det är onödigt att han ska behöva gå när jag inte har något jobb. Men så SMS:ade dom runt åtta istället. Klart man blir glad då. Så då var det bara att ringa tillbaka till dagis och ändra Kevins status på ankomsten och säga att vi kommer halv tio istället för nio. Vi hade ju aldrig hunnit klart till nio nämligen.

MEN FAN! IDAG ÄR JAG MED JOBB!
Lovely.

Jag kan svära på att min granne lockade fram en förkylning till mig.
Vi pratade om sjukdomarna under vintern på bussen hem tidigare i morse, och jag sa att jag var lycklig över att jag inte varit sjuk än. Annat än matt vissa mornar, men det har såklart sina orsaker det också.

När jag kom hem så tog det inte många minuter förrän min första nysning kom. Därefter har jag regelbundet suttit här och sprayat ner allt i min väg med min saliv. Så, gott folk - lär er! Prata inte sjukdomar - och framför allt - tala inte om hur lycklig du är att du fått vara utan dom. Då kommer dom, och snabbt går det.

Nu ska jag lägga mig i ett bad med en kopp té. Linnéa gav mig ju supergott te när hon kom hit och hälsade på i helgen.


Min knäppis tillsammans med Léa i helgen. ♥

Som vanligt så somnade Kevin i mitt knä på väg hem. Helt utslagen. Jag hämtade Kevin en timma innan jag hade sagt till dagispersonalen. Men som sagt - att vara tidigare på den biten uppskattas nog mer än om man är sen. Efter hämtningen på dagis så drog vi hem till pappa och självfallet så var han ute och cyklade i sta'n. Vi passade på att bada. Jag värmde mina fötter i det skollheta vattnet och Kevin doppade hela kroppen i det.

Innan vi hoppade i så skulle Kevin kissa på toaletten. Han drar ner byxorna och tar av sig dom helt. Men inget kiss kommer.
"Mamma, fantastiskt! Jag är inte kissnödig längre, va fantastiskt va?"
Självklart kissade han i badkaret och vi fick tömma ut vattnet och börja om!

När vi badat så åt vi goda knäckemackor med apelsinmarmelad och kollade på barnprogram. Eller nåväl, Kevin tittade på barnprogrammen och jag satt ute och läste gårdagens expressen med tillhörande bilaga i köket, satt och filosoferade samtidigt som jag tittade ut på framsidan, snön och en SMS;ande brevbärare som bara fick åka någon meter på sin post-bils-sak. Ganska roligt att se hur hon fick upp farten och sen var tvungen att stanna för att svara.

Det måste ha varit riktigt intressant SMS diskussion mellan henne och någon annan.

Pappa kom hem en halvtimma innan våran buss skulle åka. När vi kommit ner till bussen behövde vi inte vänta vidare länge. Hade det inte varit för att Kevin är så tävlingsinriktad så hade vi nog aldrig hunnit med den heller. Nu sprang vi hela vägen ner - jag med hopp om att hinna i tid - Kevin i hopp om att vinna. 

Efter springturen så kom vi på bussen och vi puttrade den långa biten hem, han slocknade likt en trasig lampa så fort vi kommit ner till centrum, alltså halva vägen hem. Han vägrade vakna när vi gick av bussen och jag fick bära honom "hela vägen hem". I sömnen från bussen och hem sa han följande;

"Aj, du bryter benen av mig. Hi hi."
"Du kommer aldrig slänga mig sen nu va?"
"Ta till höger och sen hoppar du"
"Sätt mig vid datorn. Jag ska spela".


Innan jag hade kommit hem så hade jag skrattat så mycket i trapphuset att mina muskler inte orkade med att bära upp honom för trappan - och först då vaknade han. Nu äter han mellis innan middagen och som sagt, idag blir det plättar!

Jag har varit riktigt duktig idag, hör och häpna.
I morse drog jag som vanligt med Kevin till dagis. Sen när jag lämnat honom så drog jag till gymnasiet och kollade in lite universitet, snackade med min föredetta svenskalärarinna och satt och munbajsade med Louise som hade föreläsningar och grejer på gymnasiet om hur det är att studera på Mälardalens Högskola i Västerås. På vägen till skolan så ringde jag till BVC och fick tid till Kevin för fyraårskontrollen. Han ska få göra hörsel, syn och rit-test tisdagen den 23:e. Han ska både få sitta med hörlurar och piratlapp på ögat. Vi får se vad grabben tycker om det egentligen. Sen ringde jag ett samtal till kommunen och så promenerade jag till biblioteket. Därefter gick jag till arbetsförmedlingen så att jag fick stå som inskriven arbetssökande igen. Och hörrönini! Klockan är bara halv ett och jag är klar med allt som ska göras. Är det inte bra eller. Haha.

Nu är jag nöjd.

Jag ska bara städa upp i vardagsrummet så är jag HELT klar sen. Plus att jag måste hämta Kevin. Funderar på att dra mot pappa runt halv två, så är jag hos pappa vid två och så hämtar jag Kevin innan mellis!

Toppen. Då har vi eftermiddagen avklarad också.

Middagen då, när vi ändå håller på... Till middag blir det plättar, Kevins favorit som mormor lagat till oss. Så tack, snälla mamma!

Det är någon film som går på trean nu. Något sorgligt bajs om en fästmö som inte blev gift med sin man för att han dog, och efter hans död så kommer det fram att  han har barn och är miljonär till råga på allt! Och det sitter jag och tittar på. Pa-te-tiskt.

Kevin somnade direkt efter blåsningen. Nu när han sover så försöker jag klippa hans klor till naglar, men den lilla parveln rör sig och gnyr varje gång som jag kommer åt naglarna och fingrarna, så det känns nästan omöjligt.

I morgon är det dagis som gäller hoppas jag. Jag har några samtal att ringa, ska gå förbi gymnasiet för att Louise står där och jobbar i morgon (något bajs om hennes högskola!) och berättar om hur det är att plugga i västerås. Haha. Jag har blivit riktigt sugen på att plugga i höst. Men hur gör man det med barn? Visserligen så har jag haft större utmaningar i livet, så det är nog inga problem. Men har inte arbetssituationen förbättrats i höst så kan man ju räkna med mig i skolbänken igen!

Jag kanske ska känna på hur det är att utbilda mig till polis?

Nej nu börjar filmen, tuddilluu....

Kevin springer själv in i badrummet, sliter av sig alla kläder och hoppar ner i ett bad. När badkaret fyllts tillräckligt med vatten så stänger han av det - och när han tröttnat på att bada så kommer han ut i vardagsrummet med en morgonrock slarvigt omsluten runt kroppen. Jag behöver knappt aggera mamma längre, han klarar av det mesta själv. Så länge jag hör att det låter i badkaret och inte någonting i stil med "blubb-blubb-blubb-blu..." så oroar jag mig inte alls. Tvivlar starkt på att han skulle vilja prova styrkan i sina lungor och helt plötsligt doppa huvudet under vattnet när han har sån stark rädsla för vatten. Med denna fobi han har så betyder det att han inte vill låta vattnet komma i närheten av ansiktet och håret.

Vi var på skara i sommras. Han badade inte en enda gång under hela vistelsen. Karusellerna var dock mer hans grej. Han åkte tillock med berg och dalbanan på skara vilket han kanske var lite för liten för trots allt. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta när den väl bromsat in och vi fick gå av.

Nu ska vi lägga oss i sängen och mysa. Blåsningen går på TV:n om ett ögonblick. Dags för lite skratt!

Idag är det fyra år sedan som jag fick féber. Runt fyrtio grader och var helt matt. Min systerson och min "bror" samt alla deras vänner kom över för att  beskåda Kevin som låg i vårat sovrum och sov. Själv låg jag i BH och trosor, inlindad i ett täcke och mådde allt annat än bra. Min blödning efter graviditeten hade inte satts igång ordentligt. Inte som den borde. Jag fyllde knappt en hel binda under en hel dag. Men det berörde inte oss. Vi var ju en familj och hade bara tid för våran skatt. Vem brydde sig om hur man mådde efter graviditeten?
 
När alla gått hem på kvällen så gick jag och la mig för att sova. Jag var helt död. Runt halv sex på morgonen vaknade jag och var kissnödig och skulle passa på att byta bindan som inte var ett dugg nerblodad. När jag var klar så reste jag mig upp från toalettstolen och gick ut i hallen och kände hur det rann längs benen på mig - kissade jag på mig utan att känna det?

Jag gick in på toaletten igen och satte mig på toalettstolen. Blodet rann, bindan var överfull och toalettstolen hade fyllts av blod.

"Ska man blöda så här mycket?" Ropade jag in till Kevins pappa som låg med Kevin brevid sig och sov. Han flög upp ur sängen och kom in till mig.
"Herregud" var nog det enda han sa.
"Ring mamma och hör om hon kan komma upp?" Sa jag samtidigt som jag ställde mig i badkaret.
Blodet rann fortfarande, mamma kom upp och Kevins pappa ringde ambulansen. Mitt blod hade farit från min kropp och ner i toalettstolen, nu redo att spolas ner och försvinna förgått.

På SOS-alarm hade dom gett mig rådet att lägga mig ner i sängen och vara liggandes till ambulansen och ambulanspersonalen kom. Efter en viss tid, en tid som bara kändes som någon minut så kom det två snälla män i gröna kläder in till mig. Dom frågade hur jag mådde. Jag såg nästan ingenting genom mina ögon. Blodförlusten hade gjort gett mig en blurig syn. Dom frågade mig om jag kunde gå själv, eller om dom skulle ta upp båren. Jag gjorde det enklast möjliga. Jag sa att jag hade förmågan och energin kvar att gå ner för trapporna.

På vägen in så grät jag i ambulansen. Av rädsla, av oro och ångest över att jag lämnat Kevin hemma i sängen. Ingen åkte med mig in. Och Kevin fick absolut inte åka med mig in och där satt jag ensam i en ambulans med blåljus påväg in till Kvinnokliniken på Karolinska, Huddinge. Jag fick en kanyl på handen och mitt blodtryck kollades. Självklart var det alldeles för lågt. Om jag inte minns fel så låg det på 62 genom 120. Jag skrek som ett djur när killen satte kanyl i handen på mig. Ambulanskillen skrattade åt mig - med tanke på att jag två dagar tidigare fött en unge så borde det inte vara några som helst problem för mig att sätta en nål i handen på mig. Men allt gjorde så ont. Inte fysiskt alla gånger. Men psykiskt.

När jag kommit in till Huddinge så tog killarna upp mig på Kvinnokliniken. Dom försvann långt innan jag hade tid att tacka dom för all hjälp. Och där fick jag ligga avskild med bara ett skynke som utmärkte mitt privata område. Jag slumrade till och vaknade en stund senare. Klockan var nu åtta och Ronnie kom med Kevin. Min mamma och min kusin var också med. Vi satt och pratade, jag grät om jag inte minns fel. Min tur var kommen att gå in på gyn och jag blev kollad. Dom konstaterade att jag haft en bit av moderkakan kvar, och att den täppt till forsningen av det blod jag skulle få ut. Jag blev tilldelad värkningstabletter, för att sätta igång värkar och få ut allt jag hade kvar. 

Jag var nu redo att åka hem. 
Jag gick i korridoren mot apoteket. Min syn var så diffus att jag inte såg vad det stog på skyltarna i taket. Jag såg allt suddigt och var helt kritvit i ansiktet. Kevin låg i sin babysitter och sov. 

När vi handlat på apoteket och gått ut genom entrén till Huddinge sjukhus så ser jag ett bekant ansikte. Jag kan inte sätta fingret på vem det är. Hon vinkar ivrigt och har ett barn i handen. Hon ler. Jag är depprimerande vit - matchar färgen till snön. Hela min kropp är matt och jag hade ingen styrka eller ork att bidra med ett leende. När hon vänt sig om för att fortsätta sin färd med sitt barn i handen så insåg jag vem det var. Barnmorskan som förlöste mig. Hon som fick mig att skratta och få min förlossning att bli bekväm.

Det var Henne som jag inte orkade bidra ett leende till.

Idag har dom glömt mig, så det är försent att bidra till ett leende trots att jag är lycklig och ler varje dag. Allra mest är jag skyldig henne ett leende. Ikväll bidrar jag ett leende till dig, vad du nu hette och hur du nu än såg ut...

 

Vi tog bussen över till mamma och pappa vid tolv. Där fick vi en lunch/middag och åt tills maten stod upp i halsen på oss. Jag blev mer än proppmätt och Kevin som inte åt en gnutta mat (han var troligtvis mätt från frukosten) var fullt upptagen med att skriva sitt namn på olika post-it lappar. "Kev, Kevi, Ke, Kevin" stod det över allt. Han börjar bli riktigt duktig på att skriva sitt namn nu i alla fall.

När vi käkat så kollade vi upp närmaste buss hem vilket var tvåbussen, så den drog vi hem med. Mätta och belåtna. På bussen så satt vi som i matkoma och var helt lost både jag och Kevin. Ingen överflödig energi här inte.

Nu ska jag ta och vila mig en stund och därefter blir det kämpa gärnet ute i  köket. Mat som ska tillredas och stoppas i lådor, samt tvätt som ska vikas och strykas. Att jag orkar...

Nej det gör jag inte. Hur som helst - heltidsjobb var det.

Avokado till frukost idag. Kevin i sin tur får världens brakfrukost i form av fruktsoppa, smörgås och ägg.
Jag öppnade nämligen kylen idag och insåg att jag har en jävla massa mat som går ut... idag. Köttfärs, korv, kassler - you name it. Så det ser ut som jag blir bosatt i köket idag för att göra matlådor till veckan. Vilket visserligen kan vara bekvämt - så det bangar jag inte på.

Jag ska över till mamms och papps idag också. Mitt busskort går ut idag så min mor som är så snäll att köpa sånt till mig har köpt ett nytt månadskort så att jag ska kunna ta mig till jobbet om dom behöver mig.

Just det. Det är ju alla hjärtans dag idag. Kul. Jag tänkte göra en mysig middag till mig och Kevin. Sätta på en mysig barnfilm och gosa i soffan tills det är dags att gå och lägga sig. Idag är det enda kravet som jag ställer till mig själv, att jag ska gå och lägga mig i tid. Igår gick jag som sagt och la mig vid halv ett och somnade efter ett kapitel i min bok, vilket var alldeles för sent - och jag fick anstränga mig själv att läsa dom sista sidorna för att ögonen bokstavligt talat gick ihop.

Inte okej.

För flera dagar sen så tvättade jag alla våra kläder. Allt blev klart och jag strök vissa av Kevins kläder... Nej, rättare sagt så strök jag alla hans kläder förutom kallingarna och strumporna. Okej, några strumpor åkte med per automatik. Men jag försökte undvika det.

Det jag vill komma till är att jag har hela vardagsrummet fullt med tvätt. Vikt tvätt på skrivbordet, tvätt i IKEA - kassar (två fulla påsar) och tvätt på tvättställningen - där bland annat mina Jeans hänger. Dom är troligtvis torra för länge sen, men dom hänger så bekvämt kvar där på sin plats. Jag vet var jag kan hitta dom.

I morgon ska jag därför (varesig jag vill det eller inte) stryka klar alla mina kläder och snyggt vika in dom i garderoben. Så gott det går i alla fall. För jag har miljoner kläder nu känns det som. I alla fall när man väl tvättar så känns det som de är det. Per tvätt den senaste tiden så har det nog gått upp i 40 - 60 kilo tvätt i olika maskiner. Helt stört mycket. Minst femton kilo är det ju per IKEA kasse i alla fall. Och per gång som jag tvättar så brukar jag få köra fem IKEA kassar... Blä.

På tisdag har jag satt upp en ny tvätt-tid. Jag har inte ens en halv tvättkorg. (Måste jag tillägga att min tvättkorg är megaliten? Den här veckan ser det ut att gå bra att tvätta. Utan att jag behöver hyra in släpkärra för att köra ner tvätten i tvättstugan. Awesome.

Jag skriver en mening, men suddar ut den lika fort. Jag skriver dit en annan och gör lika dant med den. Idag är det inte en sån där bra skrivdag med andra ord. Jag känner mig lost i huvudet och alla beslut som ska tas i veckan känns så många mil och timmar bort. Kan det inte bli måndag nu? Låt det bli måndag, snälla.

Kevin somnade till Miss Li och Melissa Horn på alldeles för hög ljudnivå på min dator. Han ligger och drynar i soffan, där får han ligga tills jag går och lägger mig. Han sover ju bra där i alla fall. Vi har inte fått i oss någon middag ikväll. Men båda blev nog proppmätta av pizzan som vi åt i eftermiddags, så vi dör inte av att hoppa över en middag en kväll, en lördag i mitten av februari.

För fyra år sedan åt jag ingenting på flera dagar. Vid den här tiden låg jag på BB i ett familjerum och skrek över att det gjorde ont när jag ammade. Det gjorde ont av att se när min son rev sig själv i ansiktet med sina långa klor. Och jag grät över att jag inte fick någon sömn den här natten, för fyra år sedan. Jag gråter väldigt sällan av brist på sömn. Men efter att varit gravid, fått barn och känslorna och hormonerna hade spridit sig i kroppen lika snabbt som Kevin spred sitt skrik i ett rum, så blev man förtvivlad för minsta lilla. Första tiden var värst. Första dagarna och timmarna. Men nu är den tiden förbi, och tillbaka kommer dom aldrig, vilket ändå känns lite värre...

Melodiskandalen har inte varit igång på min tv ikväll. Och efter vad folk har skrivit på internet så ser det inte ut som att det är något jag missat heller. Den världsleken går utför, som sagt - jag kallar det för Melodiskandalen av en anledning.

Jag hade intalat mig själv att gå och lägga mig i tid ikväll. Men just nu blir det inte så. Av den enkla anledningen att jag inte är trött. Jag har sovit alldeles för lite och troligtvis har min trötthet gått över till en övertrötthet som gör att jag blivit pigg. Dagens fail med andra ord. Man borde lyssna mer på vad kroppen säger. Man lyssnar, men man gör det oftast alldeles för sent.

Vill du veta saningen om saningen?
Saningen svider och gör ont, därför ljuger vi.

Kevin blev helnöjd med kvällen igår. Jag, Kevin och Linnéa satt och byggde torn av klossarna, åt massa frukt och trykte i oss en halv prinsesstårta. Kevin var så full av energi att jag fick tvinga honom ner i säng vid halv elva vilket fick honom att somna först vid elva. Men det var som sagt hans dag igår, och 23:25 2006 föddes han som sagt, och han var säkert vaken fram tills den tiden...

När Kevin somnat så satt jag och Linnéa och drack ett glas vin, snackade skit och skrattade hela kvällen. I bakgrunden hade vi filmen G- som i gemenskap på och skrattade åt Magnus Uggla som bög och Niklas Wahlgren som bi...

I morse blev det full rulle efter frukost då vi drog till centrum. När vi promenerat där ett tag så drog vi oss upp till mamma och pappa och sen vidare till Pizzahouse där vi fick i oss en ordentlig lunch / middag. Sen strosade vi inne på ICA en stund och därefter drog vi hem. Linnéa hämtade sina saker och åkte mot stockholm igen.

Nu har vi lovat varandra att det inte ska gå (två?) år mellan våra träffar. Det är som sagt "bara" en timmes resväg till skillnad mot 3 med buss ner till Linköping där hon bodde tidigare. Så nu får vi skärpa oss, i alla fall jag.

Tack så jätte mycket Linnéa för att du kom över, det var alldeles för länge sen sist!
♥

Idag ska jag handla tårta. Kevin kommer hem igen ikväll. Han ska få massa tårta, pressenter, god mat och den dag som han förtjänar. Linnéa kommer ner hit idag också, min älskade vän som jag inte träffat på hur länge som helst. Jag skämms över att vi ses så lite som vi gör. Men det ska bli skönt att umgås med henne nu i alla fall. Vi behöver prata, sjunga, skratta och gråta och minnas tillbaka från förr! Underbart.

Jag känner inte igen mig själv idag. Bröt ihop när jag pratade med Linnéa i telefon förut. Jag var mest ledsen över att planerna som vi planerat i helgen inte blev av. Men nu fixade det sig i alla fall, och du förstår inte hur glad jag är över det hjärtat. Det är verkligen så att de sanna vännerna står kvar när dom andra har gått. Sanna vänner kan man alltid lita på. ♥

Nej, nu blir det snart en busstur till ett konditori, en leksaksaffär och något ställe där man kan köpa på sig ballonger och ljus. Fyra år bör firas ordentligt för alla de stora steg man tagit i livet!

Puss o Kram till er som bryr sig och finns där i vått och torrt, no matter what.

Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva ut i hundrade år.

Idag fyller du fyra år mitt hjärta. Helt otroligt fort har det gått. Det känns som igår som jag grät av lycka över att du tog dina första andetag på mitt bröst. Helt välskapt, tio fingrar, tio tår och ingen simhud mellan varken tår eller fingrar. Och idag då. Idag retar du gallfeber på mig, får du mig att skratta av lycka, gråta av förtvivlan och längta efter dig när du inte är närvarande. Idag spelar många känslor in i våra liv, men vi älskar det. Tänk, om bara trehundrasextiofem dagar så fyller du fem. Det är halvvägs till tio och tio är halvvägs till tjugo. Har jag missat hela din uppväxt fast jag varit närvarande hela tiden? Det känns så ibland. Som att man tar varandra för givet. Jag vet att du finns på dagis när jag lämnat dig på morgonen och hämtat dig på eftermiddagen. Jag vet att vi åker buss hem varje dag för att slippa gå hela vägen hem. Jag vet att du somnar i mitt knä i alla fall minst en gång i veckan och vill bli smekt över håret på vägen hem. Jag vet att du älskar överraskningar och därför försöker jag slå in hela ditt liv i en klapp som du får öppna varje dag. En ny dag, en ny möjlighet och nya förväntningar.

Kevin - jag behöver inte säga att jag älskar dig, att du betyder mest för mig i hela världen eller att jag alltid kommer finnas här för dig i vått och torrt vilka vägar du än väljer att ta i livet. Jag behöver inte säga att jag ska göra allt för att du ska få det du behöver och vill ha. För det vet du, det känner du och det vet jag att du gör. Det är ett mirakel att jag har dig vid min sida som en stöttepelare. Jag behöver dig minst lika mycket som du behöver mig.

I vått och torrt älskling.
Och tills döden skiljer oss åt.

Jag kommer vid klockan två att lämna nynäslivet bakom mig i några timmar. Far med Liz till stan och fikar lite. Jag måste verkligen komma bort från all tristess. Helt stört vad man kan bli instängd. Inte okej. I vanliga fall vid den här tiden så hade jag stått och väntat på bussen för att åka till Kevins dagis och hämtat upp grabben. Idag har jag nämligen haft jättetråkigt och alla de saker som jag borde ha gjort har fått vara liggandes. Jag orkar inte ta itu med någonting när jag mår så här.

Så fan, bort från nynäs, in till stan, spendera lite pengar och kommer tillbaka - förhoppningsvis lite gladare!
I need it.

Men som sagt, först vid två alltså.
Kameran följer med den här gången.

Mamma, jag älskar dig - kände bara att jag var tvungen att skriva det!

I väntan på att bussen ska ta mig till centrum och vidare till stan så slösar jag tid på Ted Gärdestads musik. Nostalgi.

Jag är vaken. Jag vaknade för ungefär 20 minuter sedan. Låg och kramade "Hundis" hela natten. Eller nja, jag låg nog mest på honom bildligt talat. "Hundis" är så hårt packad med bomull att han inte ens är mjuk. Hans "päls" är gammal, ungefär som den har varit med i hundra år och han känns jätte tung att lyfta. Nästan i viktklass med Kevin alltså. Okej, inte riktigt, men säkert två, tre kilo för ett gossedjur alltså.

Jag klarar av att lyfta honom utan problem, men Kevin säger bara;
"Mamma, han är tuuuung." Och så suckar han efteråt, precis som "kom och bär honom du, så slipper jag".
Igår låg jag och läste i närmare en timme. Jag lyssnade efter ljud i lägenheten, men kunde inte höra så mycket annat än datorns surr och grannens fotsteg ovanför. Hans fotsteg blev nog min räddning från att bryta ihop totalt i mörkret. Istället så somnade jag och vaknade runt halv fyra i natt av att jag undrade varför Kevin inte sparkat mig under nattens gång. Jag måste ha slagit i huvudet riktigt hårt i någon dröm alltså...

Nu på morgonen ( ja hör och häpna ) så har jag stått och diskat upp nästan all disk. Det var inte så mycket egentligen. Lite från här om dagen-dagen när Anna stod och lagade pannkakor till middag åt oss. Och sen var det såklart gårdagens middagstallrikar. Men nu är nästan allt veck. Sen ska jag slänga in alla kläder i rätt fack i garderoberna. Kevins kläder i sin garderob och - mina i min.  Det är lika bra att få det snyggt här hemma så att det är klart och man får friheten att roa sig sen.

Solen lyser idag.
Jag ska vara ute och njuta en stund. Troligtvis med Malin!

Tjingeling pling, pling.

Jag tänkte bara skriva god natt nu.
Ska lägga mig och läsa den tunnaste av alla de böcker jag köpte idag. "Ursäkta, hur dags går jorden under?" heter den och Peter Eriksson står som författare. En riktigt bra bok och väldigt mycket humor präglas i bokens innehåll tillsammans med en massa allvar om klimatfrågor och människans sätt att förhålla sig till frågan.

"Miljöfrågor för oss som hellre blundar", står det tydligt på framsidan. Det stämmer verkligen. Läser man den så glömmer man sällan bort innehållet.

På baksidan står det följande, i snabba utdrag.
... vad händer egentligen med våran planet? Kommer isen vara den dyraste råvaran i en gin&tonic?
... om inte vi äger jorden utan lånar den av våra barn, hur mycket kommer då ungarna kräva i straffränta?

Den här boken är till dig som vill slippa pekpinnar och deppiga domedagsscenarion.
Det är en bok som inte blundar för eländet utan ger läsaren en chans att skratta åt det.

Jag ångrar inte en sekund att jag köpte denna alltså.

Sov gott.

Kevin ligger och sover i sängen. Han orkade inte hålla sig vaken utan somnade klockan nio, trots att han intensivt gått och undrat hela dagen... "Var är pappa? När kommer han? När är klockan halv åtta? Vad har han för bil?". Frågorna har som sagt varit många, men nu sover han sedan en timma tillbaka. Hans trogna vän och gossedjur, hunden "Hundis" (fyndigt namn av en fyra årig pojke va?) ligger troget vid hans sida. Kevins pappa är på G nu. Han borde vara här vilken minut som helst om trafiken från Södertälje flytit på som den sig bör vid den här tiden på kvällen. Det borde med andra ord inte vara skyttetrafik ner mot Nynäs. Det låter orimligt. Och jag tycker inte att det borde vara så många trafikolyckor heller, nu när folk börjat vänja sig vid snön. Motorvägen från Göteborg och upp hit kan jag dock tänka mig hade lite mer olyckor!

Kevins väska är packad med alla hans strykna och nytvättade kläder. Några av dom var lite fuktiga så jag får påminna Ronnie om att hänga upp dessa på tork. Kevins leksakspåse är packad. Fullproppad med bilar och ett block och en penna. Bara det han leker med i stort sätt. Hans jacka, mössa, skor och vantar är det enda som ska med förutom själva packningen. Det hoppas jag dock att vi kommer ihåg att ta med också...

Allt är tyst. EXTREMT tyst här hemma. Surret från datorn är i stort sett det enda som hörs om man bortser från mina intensiva knappningar på tangentbordet. Jag är smått trött och seg. Vill egentligen bara få överlämningen avklarad nu så att jag kan sova, läsa eller göra vad jag vill. Jag tror hundis får vara kvar här hemma, även fast det är Kevins favorit gossedjur. Han klarar sig utan honom några dagar. Jag får det alldeles för tomt i min säng utan honom och Kevin annars. Hemska tanke.

Planerna i morgon är överflödiga. Jag ska med andra ord inte göra ett piss. Ingenting alls. Det suger jävligt mycket. Jag vill hitta på något, akitvera mig. Men allt verkar vara dött i den här stan'. Allra mest mina vänner. Fandå. Ge mig ett tecken på att ni lever fortfarande i alla fall, så utgår vi ifrån det!

Nej. Nu får jag hitta på något annat.

Saker du kan göra när du vill liva upp stämningen i vardagen.

- Göm dina räkningar och tro att  du har en ordningsam ekonomi.
- Samla någon annans damm under soffan (damm är hår och hudpartiklar i huvudsak från en människa) och forma den till en docka - du har nu gjort en voododocka.
- Leta fram konkreta bevis (abstrakta går också bra. Eller fan, rita upp något bevis i Paint bara...) på att fotosyntesen är när man klistrar upp Britney Spears ansikte på en naken kropp med ett bildredigeringsprogram. Och för guds skull! Stå för dina åsikter vad folk än säger.
- Påstå att vi måste gå tillbaka till häst och vagn samt leka med kottar för att klimatfrågan ska dra sig tillbaka i medierna.
- Pusha på dina vänner om att skaffa tio barn var och sedan sprida ryktet om att tio barn är "inne" i varje familj. Då har du sett till att explotionen av människor hastigt ökat igen och gett forskarna som arbetar med befolkningsutvecklingen något att bita på naglarna. Dom beräknar med att vi "bara" ska vara nio miljarder människor i världen år 2050. Du kan förändra det, dock inte själv!
- Gör en grupp på facebook med rubriken exempelvis; "Den 20 maj 2011 kommer jag vara på gotland för att se om ryktet stämmer". Och skriv gärna rubriken på flera språk. Ryktet sägs nämligen vara att alla människor på jorden kan vistas på Gotland samtidigt med en yta av en armbågslucka mellan oss. På gotland av alla ställen liksom?
- Räkna ut sträckan av ditt ekologiska fotavtryck en hel dag och se hur långt allt som du stoppat i dig har fått passera! (Alltså, ett paket skinka kommer inte bara från ICA utan från en gris i holland(?) och grisen lever på käk från brazilien och brazilien får käket från indonesien...) Ja, ni fattar. Historien kan bli oändligt onödig...

Nå, nöjer ni er med det?
Jag kan nämligen lista en hel drös med saker för att få ditt liv att verka lite mer meningslöst eller som jag skrev först "liva upp stämningen i vardagen"!

Tidigare idag när jag skulle ta och fotografera mitt underbara vinterland här utanför så möttes jag upp av en polis. Han pulsade runt här på min baksida i snön och jag stod i mjukisbyxor och ett linne på min baksida för att fotografera en snabbis och hade absolut inte tanke på att någon skulle komma lunkandes där.

"Har det hänt någonting?" frågade jag, mest chockad över att han promenerade där.
"Nej då..." hörde jag, därefter tog min spotify övertaget om ljudnivån och jag kunde inte höra vad som sades där efter.
Där efter så stog han på baksidan i ja, närmare en och en halv timme. Måste jag tillägga att det bara är träd, snö och berg där. Absolut ingenting roligt att titta på. Men där gick han, fram och tillbaka och plattade till marken... Visst! Vädret var vackert, men sen då? Sen gick han tillbaka till framsidan och åkte iväg i sin bil. Ha ha - dödtid eller arbetstid är frågan!

Som sagt, man borde sluta förvånas någon gång. Man får tydligen polisbesök här ganska ofta...

Jag vet vad Kevin önskar sig i födelsedagspressent. Tidsuppfattning och tidsbegrepp. Hela hemvägen har jag hört;
"Mamma, när kommer pappa?"
"Mamma, är pappa här snart?"
"Mamma, när är klockan halv åtta?"
"Mamma... när KOMMER pappa?"
"Mamma... mamma, mamma. mamma."

Är det okej att ta tillbaka allt och säga "Nej pappa kommer inte" - för att sedan överraska honom med att han knackar på och se honom skina upp istället? Jag vill förklara för honom att pappa kommer vid sju, halv åtta ikväll - men hur säger man det så att ett barn förstår? Eh... om ungefär fem bolibompaprogram - om fem bussturer fram och tillbaka till dagis, om fem middagar som mamma lagar, ja ni fattar... Han kommer inte fatta. Och för er som inte fattar min ironi - så kommer jag inte säga lura honom om att hans pappa inte kommer, sällan kommer jag såra honom så mycket!

Det känns som att hela dagen har gått åt till att stryka kläder. Men nu är alla Kevins kläder strykta, Anna och hennes Alex kommer och hämtar upp mig och snart far vi och köper fler böcker. Haha. Jag har blivit helt galen i böckerna från Röda korset. Bara tanken av att veta att andra har haft dom - och att jag kanske är nummer sex i skaran är bara en historia i sig. Jag älskar det, verkligen älskar det.

Hur som helst. Kevin ska få gå på dagis till drygt två idag är det tänkt. Sen ska vi hem och packa, äta en ordentlig middag tillsammans och vänta på att Kevins pappa kommer och hämtar honom. Hoppas verkligen han får roligt nu så som han har längtat, lilleman. (Och Ronnie, jag förväntar mig ett kort på födelsedagsbarnet på fredag!;) ) På något konstigt sätt så känns det nostalgiskt att inte vara där när han fyller år, men vi får helt enkelt göra ett brak-kalas när han kommer hem igen, min plutt.

Nej, nu ska jag göra mig i ordning och sen åka med Anna och Alex.

Läs mer ikväll.

Kevin hade inga problem att vakna i morse. Inga alls. Han skrattade tillock med när han öppnade ögonen och sa att han var jätte hungrig. Sagt och gjort. Jag satte honom ute i köket med en tallrik yoghurt och en smörgås och han åt som en flodhäst. Nu sitter han och tittar på tv:n och jag väntar på att bussen ska gå här utanför.

Det känns jätte konstigt. Jag har knappt någonting att sysselsätta mig med hemma nu, och Kevin drar till sin pappa idag, firar sin fyraårsdag på fredag och kommer hem till mig igen på söndag. Just nu känns det som fyra dagar för länge som han är borta. Men jag har planerat in en massa roligt så det är skönt. Jag och Linnéa min gamla bästa vän - nåväl vi kommer alltid ha en speciell kompisrelation, ska mötas upp inne i stan. Hon ska få visa mig hur hon bor så ska vi bara vara en stund inne i stan. Och mot kvällen ska vi ut och ta ett glas öl eller något med Anna och Rikard, och bara mysa liksom.

På fredag ska jag nog åka till Ousman och hans familj. Det var jättelänge sen jag träffade dom så nu är det dags. Och jag kan behöva lämna nynäs bakom mig. Jag kan tänka mig att det blir någon enstaka öl på fredagskvällen också om jag känner Ousman rätt.

Sen så ska jag bara skriva en massa nu när jag kan sitta uppe lite längre utan att behöva ta hänsyn till Kevin som störs, så i natt och i morgon kväll så ska jag vara uppe lite längre, och då kanske jag får hjälp av Anna och hennes fantasi också!

Hur som helst.
Bussen går snart jag har knappt några kläder på mig och ska ta och röra mig nu.

Kommer ni om ungefär tjugotre år ner i en tandläkarstol och tandläkarens namn är Kevin Carlqvist, då skulle jag lägga benen på ryggen och springa.

Skulle ni komma in hos en frissör som heter; "Kevin C-D's Salong" så skulle jag springa förbi den lika fort som jag såg den.

Och om ni skulle gå förbi en konstgalleria där Kevin Carlqvist hade sina tavlor så skulle jag inte betala ett öre för att se dom...

Anledningen:

- Jo, ikväll har Kevin fått borsta mina tänder - han stoppade ner tandborsten så långt ner i halsen att jag vid ett flertal tillfällen fick kväljningar och började gråta (självklart ofrivilligt - ni vet kroppens försvarsmekanismer satte igång".

- När jag badade ville Kevin tvätta mitt hår. Okej tänkte jag, det är ju alltid kul att bli omhändertagen. Jag valde själv hur mycket schampoo jag ville ha och han masserade mitt hår. När han ville att jag skulle skölja håret så la han all sin kraft på mitt huvud, tröck ner det under vattnet och släppte inte upp mig förrän 15 sekunder senare. Skräckens frissör med andra ord.

- När han ritade av mig som streckgubbe tidigare ikväll så uppstod följande konversation:

"Mamma, visst har jag målat dig fint?"
"Ja, jätte fint - men jag känner mig nog lite väl smal där!"
"Men... det saknas något."
"Jaha? Vad är det som saknas?"
"Tihihi. Dina tuttor! Jag ska rita ut dina tuttor!"
- Kevin ritar...-
"Men Kevin, kan jag inte få lite större?"
"Jo..."
- Kevin gör om och "gör rätt"... 
"Herre gud. Min kropp kommer gå av!"
"HIHIHI. Mamma du är knäpp.

Han har nog chansen att bli något stort min prins. ♥


Musiker, Tandläkare, Frissör, Tecknare. Hela världen vilar ju i hans vilja.

Jag tittade på barnkanalen nyss där dom tog upp ämnet, framtid. När man som barn hör en lärare upprepa meningen; "Får du inte bra betyg, så kommer du inte in på gymnasiet, kommer du inte in på gymnasiet så kommer du aldrig få något bra jobb, får du inget jobb så kan du själv tänka ut din framtid...", om och om igen så bryr man sig tillslut inte om hur framtiden blir. Oftast hackar lärarna på de svagaste för att få dom att förstå den viktiga innebörden i hur viktigt det är att plugga, förstå och lära sig saker. Många lyssnar på vad som sägs, men många som får höra det allt för ofta stänger av allt. Vad blir det av dessa människor?

- Dem väljer sin egen väg. Väljer ut det som utmärker DEM och blir riktigt bra på den saken. Det kan handla om musik, bild och form eller konsten att skriva.

- Andra hamnar i helt fel gäng och blir därför en "gängmedlem" och på så sätt så blir DEM någon.

- Andra ser inga begränsningar i livet. Allt är möjligt, med eller utan pengar, med eller utan vänner, familj eller umgänge. Allt handlar om att ta sig dit man vill. Utbildning, vem behöver det - när man har hela världen i sina händer...


Alla som har gjort misstaget att inte lyssna på sin lärare som dem hade en intervju med på TV:n sa alla en och samma sak. "Hade jag haft möjlighet att gå gymnasiet så hade jag gjort det. Vilka större förutsättningar man hade haft i livet".

Jag är jätteglad över att jag tog tag i de tre åren av gymnasiet. Tog mig igenom åren trots barn och en annorlunda miljö än vad många andra är vana vid. Jag kan stolt säga att jag tog mig igenom åren, fick nya vänner och hade askul på vägen till mitt mål som var studenten. Har man det i åtanke när man går gymnasiet så klarar man allt. Sikta på ett mål.

Vad vill du bli?

På schemat idag står i första hand lämning på dagis. Jag har fem minuter att lämna in honom och sedan springa till bussen så att den tar mig hem igen. Väl hemma så har jag en halvtimma på mig att fixa i ordning tvätten. För idag är det min tvätt som ska tvättas i tvättstugan. Mina jeans tvättade jag igår i väntan på att Kevins kläder skulle bli "torra", vilket dom såklart inte hann bli. Så därför placerade jag mig i soffan och började stryka hans fuktiga kläder torra. Idag hoppas jag på att slippa det. Hur som helst så tar ju kläderna mycket mindre plats om man stryker allt. Men tänk, drygt 200 plagg... Nja, inte min grej att sysselsätta mig med.

Nej, istället för att stryka kläder och stå nere i tvättstugan och vänta så tänkte jag istället städa undan i mitt kök. Det behövs, tro mig. I morgon åker Kevin till sin pappa. Jag dör lite smått innombords varje gång jag tänker på det... Dom kommer ner i morgon kväll och hämtar honom direkt. Jag hoppas att han inte sover när dom hämtar honom bara, med tanke på att dom åker ganska tidigt på eftermiddagen, runt ett, kvart över ett skulle jag tro. Då lär dom inte vara här förrän vid halv sju om väglaget är snällt mot dom.

Nu är Kevin vaken och ber om frukost.
Dags att göra honom i ordning.


Morfar och Kevin tittar på något bilspel på datorn för några veckor sen.

Det blir tidigt i säng idag. Det har som sagt varit full rulle hela dagen. Dagen började med att Anna kom runt kvart i tio. När vi varit här i några minuter så drog vi med bussen mot tåget och därefter hoppade vi av på stationen i närheten av mina päron. Promenerade upp till dom och var där i exakt sex minuter och trettiofem sekunder, (okej, sekunderna var en gissning). Sen drog vi till ICA och handlade upp sexhundra kronor på mat, fyra kassar senare, en halvtimma i lekavdelningen på ICA i väntan på bussen och så drog vi hemåt till oss. Vi packade in maten i kylen - sprang ner i tvättstugan och kom tillbaka. Satte oss vid datorn och sökte jobb, en massa jobb...

Sen så sprang vi fram och tillbaka från tvättstugan några gånger. Vi strök och vek kläder. Kollade på Top Model och Top Chef. Ätit en ordentlig middag, kollat på film, skrattat och bara varit.

Kevin somnade i soffan efter en viss tids bökande. Anna och jag satt och halvsov till världens B-rulle till film. Inte ens värd att kallas film, knappt.

My sassy girl - köp den inte.

Nu blir det sängen för min del innan jag avlider.
Jag önskar bara att den granne som leker och testar baslådan kan sluta nu.
Klockan är halv elva!!!

Du blir vad du äter.

Måndag:

- Godis, (massa).
- Munkar, två och en halv munk.
- Varma mackor.
- Två glas mjölk.
- Ben and Jerry's.
- Tomater tre stycken.
- Ost, drygt två dl riven.
- Hamburgekött, tre skivor
- Vitt bröd, två skivor.
- Grovt bröd med Philadelphia.
- Banan, en halv.
- Apelsin, en liten bit.
- Ett och ett halvt äpple
- Två glas saft.
- En tallrik grov havregrynsgröt.
- En dl ketchup.
- Fem bitar choklad.
- Sju jordnötter omslutna av choklad.

Du blir vad du äter:
- Nöjd.
- Mätt och Belåten.
- Ett kilo tyngre. (Borde vara fem!)

Jag spenderade halva natten i sängen med att grubbla på när det egentligen är okej att skaffa barn. När är det okej?

Jag kom fram till följande, att det inte finns några säkra kort när det gäller att bli med barn. För att det finns olika typer av förhållanden och det finns olika typer av situationer i människors liv. Tänk; 

- Ett par blir tillsammans, och efter tre månader i ett förhållande får dom veta att superspermierna har lyckats åka förbi P-pillerkartan som tjejen sväljer varje dag. Dom lovar varandra att finnas där, han stöttar henne i vilket beslut hon än tar och av hans löfte så väljer hon att behålla barnet. Det blir många prövningar i förhållandet med tanke på att dom egentligen inte lärt känna varandra ordentligt men dom vet vad prövningen innebär och dom är helt inne på sena nätter, tidiga mornar och blir det annorlunda så är det en bonus. Trots detta så tar det flera år innan dom inser att dom kanske borde separera, det funkade kanske inte trots allt... Inte barngrejen i sig, utan kemidelen, vad känner vi för varandra?

- Ett par blir gravida efter sju år, inte för att dom provat att bli gravida tidigare. Men dom  har klättrat i karriären, jobbat och studerat om vartannat. Båda är redo nu och allt känns bra. Dom känner varandra, dom känner till de bra sidorna samt de dåliga sidorna. Och skulle någon ångra sig så är det bara att backa ur. Men dom bestämmer sig för att behålla barnet, det är ju trots allt ett happy moment. Han är längst upp i sin karriär och hon tjänar ganska bra lön, så vad är det att diskutera egentligen? Han jobbar på under graviditeten och hon blir hemma dom sista månaderna för att hennes rygg pajat. När barnet är fött så blir det stora hack i vardagen för dom. Han orkar inte upp till jobbet efter att barnet skrikit en hel natt. Hon orkar inte med honom - att han klagar så mycket. Dom trodde att dom kände varandra? Innan deras Alfons blivit sex månader så inser dom att det inte funkar. Dom separerar.

- Ett annat ungt par som folk anser är naiva i barnfrågan får veta efter ett år av deras förhållande att dom väntar barn. Dom känner varandra, men upptäcker fortfarande nya saker om varandra. Hon ska gå klart gymnasiet och han  har precis fått jobb på en stormaknad. Men dom trivs tillsammans och det är mycket möjligt att dom, pg.a deras starka, tydliga kärlek kommer klara både barn och förhållande. Dom är medvetna om att det blir trassel, men ingen av dom är trångsynta utan talar ut med varandra när det är någonting dom stör sig på. Efter födseln så förlovar dom sig med drömmar om att hålla hela livet...


Vad jag vill få fram är, att det inte finns någon riktlinje eller mall man kan gå efter. Det är bara att acceptera läget. Antingen skaffar man barn, eller inte. Bara för att man kännt varandra i hundra år så betyder det inte att man klarar påfrestningarna i förhållandet när man tvingas sätta intimiteten och förhållandet i andra hand. Men så klart, det finns fullt av människor som klarar av allt, det finns dom som står ut med att veta att partnern finns där, kan lyssna och det räcker med att få ögonkontakt i några minuter så orkar man med ännu en dag.

Sen finns det dom som kämpar i tid och otid med att få allt runtomkring att funka. Jobb, hushållet, ekonomin, inredning, intressen, köra barn, sjukhusvistelser... - att dom tillslut glömmer bort varandra. När dom väl hittar tillbaka till varandra igen så är det för sent. Känslorna har svalnat.

Det är aldrig okej att skaffa barn. Man får helt enkelt göra det okej genom att prioritera. Vad vill jag göra idag - vad vill jag göra om tjugo år framöver? Jag valde att ge Kevin liv av den enkla anledningen att vi kommer växa upp tillsammans. Vi kommer lära oss av varandra, rätta våra misstag och ha jävligt kul tillsammans, han och jag.
Men det är bara jag. Karriären har jag tid för - om tjugo år är jag ju inte så gammal...

Det finns få saker som skrämmer mig. Men dessa saker som skrämmer mig sitter mer som en psykisk rädsla än som en fysisk. Jag har bemästrat min rädsla för spindlar tillexempel, genom att klappa spindeln på skansen och slappnat av för att inte föra över min rädsla till spindeln. Hör och häpna, men jag är inte alls lika rädd för spindlar längre. Förut ryste jag av blotta tanken på att ta på en spindel, se en spindel eller ens höra ordet. I min öron lät det mer som s-s-s-s-spinn-del. Skrämmande!

Idag är jag grymt rädd för mörker. Jag sover trots detta med ljuset släkt varje natt för att få mig att bli bekväm. Men som sagt, det tar tid att vänja sig vid något som sitter inprintat i hjärnan, men jag kämpar för min rätt att leva i mörker. Tro mig. 

En annan sak som skrämmer mig är när det är tyst omkring mig. Jag måste alltid höra någonting. Hör jag ingenting då blir jag riktigt rädd. Jag har därför alltid musik på i bakgrunden. Är det inte på skype, så är det på youtube eller på en musikfil som jag har på datorn eller i min MP3. Jag har även inrutade mönster som jag går efter. Som när jag öppnar min spotify så går jag alltid in på en speciell mapp och sätter på låten "He didn't have to be" med Brad Paisley. Där efter så lyssnar jag på Melissa Horn eller Kathryn Williams. Sen efter det så kan jag lyssna på vad som helst... konstigt egentligen. Men jag blir som lugn av dessa låtar, och mår bra på ett konstigt sett. 

Tredje och sista saken som skrämmer mig, egentligen mest av allt är att jag har så få personer att ringa till. Jag har min mamma som jag vet att jag kan nå mellan 05.00 - 18.30 varje kväll. Jag pratar med henne varje dag, flera gånger per dag vissa dagar. Hon är min stöttepelare och den person som garanterat vet mest om mig och någon som jag vet alltid finns där och inte snackar skit om det jag sagt till någon annan. Men jag känner inte att jag har någon vän som kan dyka upp när jag känner för sällskap. Louise, du räknas inte! Du bor faktiskt i västerås! Men jag vet ingen som jag kan ringa till längre och absolut inte så här sent på kvällen.

Jag borde ta kontakt med gamla vänner. Men det känns så fel att efter flera år dyka upp och sticka ut huvudet och säga; "Hej, jag är tillbaka, ska vi hitta på något som vi brukade?". Men om jag inte gör det så kommer jag bara känna mig desto mer instängd, inlåst och insnöad.

Tänk om man dör ensam. Tänk om man blir hundra år gammal och dör helt ensam utan någon som tänker på en. Jag vet att det är hundra år kvar. Okej, åttio i alla fall. Men tänk om man blir insnöad och inte orkar bry sig längre. Jag vill inte förlora fler vänner nu. Jag måste samla på mig fler. Hamstra.
Vänner är som sagt det man föds med, växer upp med och förhoppningsvis någonting man dör med i åtanke i alla fall.

Min gammelfarmor är snart hundra.
Hur många vänner har hon idag?

Kevin tyckte, som jag anat, inte om lammet. HAN ÄLSKADE DET. Han åt tillock med av mina två köttslamsor när hans var slut, dock så rörde han inte så mycket av rotfrukterna, men det vet jag att han vanligtvis äter - och idag var ju som sagt lammet i fokus på middagen och jag är jättestolt som mamma att min son nu idag äter allt som serveras! Synd att det var så mycket fettsvål (det heter så va den där gummigrejen som omsluter det goda) runt om själva kotletten. Det blev därför inte så mycket lammkött som vi hoppats på, men mat som mat. Är man lika dum som Anna Anka så kan man säkert tugga i sig det gummi-fettet och tro att man blir kvitt cancer av det. Visserligen så knaprar hon brosk, men fan, same shit - lika dumt.

Ikväll så har jag skrattat åt blåsningen. Lite bättre blåsningar den här gången måste jag erkänna, men långt ifrån bra blåsningar alltså. Jag tycker personligen att den sista kändisblåsningen som jag och Anna var och tittade på var en av de bättre jag hade sett i hela mitt liv, jag vek mig dubbel. Jag säger till när den närmar sig!

Kevin ligger och sover. Det är jätte skönt att man slipper bråka varje kväll. Kevin lägger sig frivilligt i sängen utan muntugg och somnar lika snabbt som jag hinner byta kanal på tv:n utan fjärrkontroll. (Min fjärrkontroll till TV:n ligger nämligen i sopporna för att den var trasig). Men hur som helst så somnar han jätte snabbt och sover ganska djupt. Jag kan spela musik, ha TV:n på och knappa på datorn utan att det berör honom.

IN YOUR FACE, ÄLSKLING ♥

Kevin fick välja mat idag igen. Så idag blev det lammkottletter med rotfrukter och gräddsås gjort på skyn av lammen. Vi väntar fortfarande på att de ugnsstekta rotfrukterna ska bli klara, det tar några minuter till innan dom är klara.

"Mamma jag vet! Vi äter lamm!"
"Vill du ha lammkottletterna?" frågar jag.
"Ja dom! Det är gott!"
"Du har aldrig ätit lamm tidigare hjärtat. Men visst, vi gör i ordning det."

Två minuter senare.

"Mamma. Vet du?"
"Nej, vadå?"
"Jag kan en sång om ett lamm, och det lammet är snällt tycker jag".
"Jasså? Vilken sång är det då?"
"Bä, bä - vita lamm!"
"Ja, men det är ett sånt djur vi ska äta."
"ETT LITET LAMM?"
"Japp"

Snacka om att han blev snopen. Min farmor och farfar hade alltid kaningryta när jag var liten och farmor sa alltid att det var kyckling. Min mamma som var "den hårda" i vår familj tyckte att det var onödigt att jag inte skulle få veta saningen utan sa direkt.
"Äsch, det är kanin Denise. Du får smaka och se om du tycker om det."
Jag åt, och åt, och åt. Idag önskar jag att farmor och farfar kunde fortsätta föda upp kaniner och göra grytor på dom, för aldrig har jag ätit någonting så gott kött i hela mitt liv.

Och därför är jag inte så noga med att ljuga för Kevin. Tycker han om det - då äter han!

Jag var redo att klä på mig och gå ut till tvättstugan en snabbis och beställa en tid. Kevin sitter och tittar på tv och jag säger,

"Du, jag går nu då. Jag kommer tillbaka om tre minuter när jag varit i tvättstugan."
"Mm," får jag som respons.
"Ja, aurevoir då!"
"?! va?" säger Kevin snopet.
"Au revoir!" upprepar jag.
"Mamma. SÄG som mig nu. Orvar!"
"Au revoir" säger jag än en gång med fransk accent.
"Mamma, Å-R-V-A-R" betonar Kevin tydligare på Å't.
"Men Kevin, var lite chick, lite internationell. Det är franska vi använder oss av här!"
"?! men gå nu bara, du är för knäpp."

Min son kommer då aldrig uppskatta språkets konster.
Ett bildspel på oss två knäppisar uppskattas nog mer.

  

Kevin fick kritor och papper medan jag städade upp i köket, bytte lakan och örngott och allt sånt skit man gör på söndagarna, (eller nått)! Jag upptäcker till min förvåning när jag dammar av saker i vardagsrummet hur dimmig tv:n har blivit. Kevin har då gått med kritorna på TV:n. Aaw, toppen. Kritorna slängdes i sopporna och Kevin fick sig en utskällning - han skrek nog på mig lika mycket som jag på honom. När jag står och bäddar sängen så får han sig ett (sent) utbrott och välter medvetet vårat vardagsrumsbord på golvet, tidningar, fjärrkontroller och ljus far all världens väg. Han åker ner i sängen och blir sittande där tills han lugnat ner sig.

När jag höll på att pyssla så kom Kevin fram till mig, tittade ner i marken som "förlåt mamma jag ångrar mig"- blicken, sträcker fram en morot till mig som "Varsågod, vi glömmer det där förut va?" och säger tyst,
- Du, jag älskar dig i alla fall.
- Jag älskar dig också.
- Tacka mig inte mamma.
- Okej.
- Det var så lite så, ingen orsak.
- ?!?!!
Så vänder han sig om och går in i vardagsrummet, snäppet lyckligare än innan och tittar på barnprogram och tuggar på moroten likt en kanin.

Känsliga läsare varnas.

Jag måste bara berätta om min dröm inatt.
Jag har haft drömmar om min gamla HR - klass vid ett flertal tillfällen den här veckan. Som sagt, vi var i Barcelona igen här om natten och nu i natt kände jag en smak av min dröm tillock med. Det enda som skiljer min HR - klass från den riktiga är att det hela tiden är EN ny person med i drömmen som inte gick i klassen innan.

Nåväl, idag var det en ny lirare med i gänget och vi hade en stor beställning på fisk, tro mig - det var FISK också drygt fisk för fyra hundra personer i vårat kök i skolan. Vi skulle filéa och ansa alla ben från fisken, jag tror vi skulle lägga den i små filéerna i ett, två, tre-lag om jag inte minns helt fel. Hur som helst så var det väldigt mycket fiskskinn över och vi slängde dessa i papperskorgen. Nu till det äckligaste jag varit med om i en dröm, som fick min mage att vända på sig i sömnen och tillock med gav mig en smak av hur det kan ha tänkas smaka.

- Den nya killen tog upp massa fiskslamsor och åt upp det, rått. Som om att det varit helt normalt och han åt och åt dessa fiskslamsor. Ärligt talat.  Hade jag kunnat bemästa mig själv i drömmen så hade jag gått på toaletten och spytt, men istället stod jag kvar och tittade på honom, observerade hur han åt av de döda fiskarna och njöt av att äta från papperskorgen.

Efter det scenariot så förflyttades vi över till gymnastiksalen och det var tio minuter innan vi skulle springa ut och lämna skolan bakom oss. Jag stod brevid fiskätarkillen - i folkmassan i korridoren och hundratals elever stod runtomkring oss.  Ingen jag kände till, utan bara han som jag inte visste namnet på. När vi hade två minuter kvar så kramade vi varandra och önskade varandra lycka till i livet. Vi skulle troligtvis inte stöta på varandra mer efteråt.

En sekund senare så sprang vi ut, vi slängdes åt olika håll innan vi väl kommit ut och sett våra föräldrar möta oss i slutet. Mina föräldrar stod med vackra blommor, hans föräldrar stod med fisk. Jag ville spy igen.



Nu när jag tänker efter får nog Kevin äta frukost ensam idag, jag tror inte min mage pallar det riktigt än alltså.

Jag är vaken.
Eller det försöker jag intala mig själv i alla fall. När jag gick och la mig igår så låg Kevin halvt utslagen på "min sida" av sängen. Jag lyfte honom och försökte få över honom till "hans sida" och "hans kudde". Det gick bra under de första minutrarna, medan jag låg och läste ur min bok. Men sen, när jag släkt lampan och skulle sova så vaknade han halvt till liv och snurrade runt och la sig inte brevid mig, inte i en annan säng utan PÅ mig. Bokstavligt talat på mig. Vi började båda svettas och vi låg nu inte och sov, utan vi gled runt ovanpå varandra. Våra kroppar var liksom som fastklistrade. När jag skulle föra över honom till sin sida när han väl somnat så vaknade han, om och om igen. Jag försökte ligga "sked" med honom. Men det gick inte för sig. Så framåt två så slängde jag honom åt sidan och fick sova ensam resten av natten. Slapp andas med femton kilo extra på kroppen. Hallelujah!

Tro mig, that was a hallelujah moment.

Snart ska vi äta frukost i vårat - fortfarande - ostädade hem. Jag ska bara äta snabbt och sen sätta igång och försöka rensa ut så mycket jag kan och orkar. Varför fyller man sina lådor med massa skit för? Det kan man fråga sig. Jag är nog värre än en hamster, men å andra sidan så lagrar jag det inte så gärna utan jag vill rensa ut OCH slänga det som går. Liksom rensa buren.

Jag hade två hamstrar när jag var liten - dock vid olika tillfällen, en Whisky och en Martini. Där var det mina föräldrar som fick städa burarna åt mig. Jag var väl mellan 7 och 12 när jag hade dessa, och jag minns inte en dag då jag tvingades städa buren själv, bortskämd som man var. Det kanske är därför man samlar på sig nu och hellre städar den stora buren. Buren på sextiofem kvadratmeter. Jag är i alla fall lika inlåst i lägenheten som hamstrarna var i buren känns det som.

Nej nu tjatar Kevin om att vi ska bada.

För en stund sedan vaknade jag ur min datakoma och såg till min förvåning hur hela lägenheten hade full belysning. Jag brukar vanligtvis nöja mig med att ha max en lampa tänd i hela lägenheten. Men nu lös det minsann upp här, så jag tog mig min vanliga tur runt i lägenheten och släkte alla lampor. När jag tar mig - längst in från hallen och tillbaka in till vardagsrummet (en sträcka på dryga tre meter) så är det såklart kolsvart, och min barnsliga - mörkrädda sida tar vid och rycker tag i mig. Jag småspringer in i vardagsrummet så att inte mörkret ska greppa tag i mig, hoppar in i vardagsrummet med en sån kraft att jag trampar på en plastkloss (med kanter lika vassa som legot) och den skapar ett hack under min fotsula.

Aaw, tack för den. Jag skrek det tystaste skriket jag kunde. Ni vet - rött ansikte, öppen mun men minus ljud för att inte väcka Kevin, plus tysta "Helvetes, jävla fittklossbajs" cencurerade ord... ehm. Konstigt bara att det inte blödde så mycket, eller tack och lov kanske jag ska säga. Som sagt, det är mitt i natten, jag har suttit och läst alla bloggar, tidningar, hemsidor - you name it, som jag följer och nu börjar det bli dags att själv tänka på refrengen.

Jag är som sagt mamma i morgon igen.
Sov gott,

Det har varit ren tur att min mamma fått tag på mig de gånger som hon har ringt. Anledningen till att jag säger det är att min mobil stått på ljudlöst hela dagen, plus att den varit placerad i mitt kök, rummet som jag spenderar minst tid i per dag. Men varje gång hon ringt så vistades jag där inne och såg blinket från min mobildisplay. Min mamma undrade hur jag mådde egentligen då jag skrivit en ganska (egentligen dum) konstig status på min facebook som i första hand min moster reagerat på och i sin tur ringt min mamma... Ja, ni fattar. Min mamma var orolig och trodde att jag hade dött då jag inte svarade efter tjugo signaler, typ.

Men så var inte fallet. Jag är ovanligt pigg och glad idag. Okej, glad var kanske att ta i. Det enda man saknar en lördag är väl sällskap. Och detta sällskapet jag pratar om är inte min snarkande son i första hand. Nej, det räcker med en kompis som inte är bosatt flera mil från min lägenhet, som inte pluggar i en annan stad, bor hos sin pojkvän flera mil ifrån oss eller som valt att lämna nynäs bakom sig. Bara ha någon att dela sina tankar med skulle göra så stor förändring i vardagen. 

Nästa vecka drar jag nog ifrån nynäs. Så fort jag blir barnledig så drar jag mig närmare stan. Jag har lovat för många en del av mig och min lediga tid. Men egentligen har jag inte lust med någonting. Varför är det alltid så. Att när man väl KAN och har CHANSEN då vill man inte. Ungefär som att man närmar sig trotsåldern mer nu när man passerat tjugo? Så just nu har jag noll motivation, noll intresse och noll lust att vara social, trevlig och artig mot människor runt omkring mig. Jag vill bara vara mig själv, ligga i en säng - stirra upp i ett tak. Lyssna på snön som smälter utanför.

Jag vill bara vara utan krav.
Så nästa vecka finns jag inte tillgänglig.
I alla fall som det känns nu!

Kevin och jag har lagat mat tillsammans ikväll. Idag bjuder lillkocken på lax i citronsalt dränkta i grädde och peppar med aromris och en filsås med citronskal och vitlöksdoft. Haha. Ja en salig blandning, men som sagt - lillkocken får bemästra sina konstnärliga kunskaper i köket så länge som det anses vara ätbart. Och lax med vitlök och citron och ris. Hur illa kan det bli tillsammans på en skala? En doft som är tilltalande och en smak som är motbjudande kan bara leda till en sak, succé!

Jag har pysslat hela dagen. Rivit ut saker, bytt gardiner, pysslat med mina DVD:er och böcker som jag faktist hittade en ganska skön lösning till. Inte långvarig dock, då jag kommer tröttna på den lösningen ganska snart, men tills dess att jag hittat en ny så får dom finna sig i att vara där dom är nu. Lekt med min dammtrasa på alla tänkbara ytor, torkat och tvättat av allt som går. Jag har letat fram dukar till alla bord och så har jag möblerat om alla de möbler som min 50 kilos kropp orkar med att bära och dra runt på. Det har gått förvånandsvärt bra. Men min rygg har hindrat mig från att fortsätta och därför har jag beslutat mig för att fortsätta mitt projekt i morgon igen. 

"Mamma, vi går uuuuut i köket", säger Kevin med en rallyröst. Ni vet när bilarna är på väg att dra iväg så burnar dom lite extra. Så "uuuuut" blir liksom startskottet. Äsch, skit samma - det går ändå inte att förklara hur en bilfanatiker till kille beter sig i fyra års ålder.

Mina navelsmycken har varit borta ett tag - eller snarare "låskulan" som håller fast smycket försvinner varje gång jag har en piercing i naveln. Så nu har jag ett örhänge i istället för att förhindra att hålet växer igen. Men som sagt, jag är inte den som är rädd för smärta så jag pillar väl upp mitt hål som tidigare om detta skulle inträffa med en nål i mitt vardagsrum som jag gjorde förra vintern i brist på underhållning.

Jag och Kevin hittade en skatt i kylskåpet samtidigt som vi letade efter mat också. Vi hittade tre övermogna avokado-(s)-(n). Kevin kom upp med den briljanta idén att vi skulle dela på dom. Jag kom upp med den bästa idén, vi äter först upp maten, sen äter vi knäckebröd och avokado till efterrätt, med en god krydda på?

Mitt förslag vann. Han ljublade och skrek i ett ljubelskrik rakt ut; "JAAA MAMMA, SOM LÖRDAGSGODIS!"
Ja, saltade avokadomackor som lördagsgodis får det bli. Smaskens.

Gjort:

- Dammning av alla öppna ytor och sakerna som står ovanpå dessa ytor.
- Förflyttning av böcker.
- Lyssnat på Carola.
- Pratat med mamma i telefonen.
- Samlat all tvätt i en stor hög.
- Tvättat av alla speglar.
- Torkat alla bänkar som inte har disk på sig.
- Letat efter mina städartiklar.
- Pratat med Louise i telefonen.
- Badat.
- Slängt ner Kevin i badkaret.
- Satt på musik på min digitala fotoram.
- Tittat på en halv film.
- Kollat på Oustider på kanal fem, play.
- Strukturerat om i bokhyllan.
- Dammat av bokhyllan.
- Fixat rent hallen.
- Fixat en skolåda till alla mina vantar, mössor, halsdukar, pannband.
- Tvättat rent i badrummet, etc, etc.

Funderar på samtidigt som jag städar:
- Vad vi ska äta till middag.
- Om jag ska byta gardiner i vardagsrummet.
- Vilka gardiner jag ska sätta upp i Kevins rum - julgardinerna måste bort nu, nu, nu.
- Vartfan alla mina DVD-filmer ska få plats nu när jag tagit in böcker där DVD-skivorna var tidigare.
- Hur man kan få så lite plats kvar fast man tagit bort en massa saker.
- Varför man samlar på sig 27 stycken halvfulla balsam och schampoo-flaskor på badkarskanten.
- Om jag ska tvätta fönsterna idag när jag ändå är på städhumör?
- Varför jag bloggar när jag uppenbarligen har massa annat att göra.

Godmorgon.

Mulen och trist dag idag vilket får mig att vilja köra en ordentlig genomgång på lägenheten, från golv till tak. Kevin kan nog underhålla sig själv med puzzel eller något i köket under tiden som jag står i. Innan jag vaknade nu så hade jag världens bästa dröm. Jag var i barcelona igen, åkte dit med klassen och Alexandra var med oss. Hur som helst, dit skulle jag vilja åka inatt igen.

Men igår kväll när jag skulle somna in så hörde jag min granne. Som vanligt hade hon ångestattacker och slängde stora saker mot väggen, skrek och grät. Jag hörde andra än hennes röster inne i lägenheten så jag visste att hon hade hjälp och inte var ensam i alla fall. Jag låg och försökte somna i över en och en halvtimme. Jag blundade så hårt att jag såg ljusfläckar i ögonlocken och fick kramp i fingrarna av att hålla täcket över huvudet och tryckt mot örat. Jag avskydde verkligen när mina föräldrar talade med varandra i hög ton när jag var liten (vilka barn gör inte det egentligen), och den känslan får jag alltid när min granne får sånna ångestattacker. Det liksom bubblar i magen och ger mig oroskänslor, ungefär.

Självklart tycker jag synd om henne, svårt att inte göra det. Men det är uppenbart att hon behöver hjälp för sina utbrott. Men visst, det kan inte vara lätt att vara blind och sköta så mycket som hon gör, själv. Det ska hon ha stor eloge för. Jag skulle nog aldrig klara av att bli blind om jag levt med syn i flera år tidigare, och en dag vakna upp och inte se någonting...

Nej, nu blir det att läsa igenom alla tidningar, alla bloggar jag följer och alla sidor som ska besökas, efter det blir jag upptagen i några timmar med ständing.

Molly Sandén spelas på spotify just nu. Jag vet inte varför men hon ger mig rysningar. Jag brukar inte ens tycka om "barnsångarna/sångerskorna" men Molly är fan bra. Hon är visserligen vuxen snart om inte annat och en förbannat duktig sångerska.

Kevin somnade vid halv tio ikväll. Han bad om att få se klart på Let's dance ikväll och somnade innan sista paret hade dansat klart. Så sött. Han ville nog se klart dom sista dansarna också... men som sagt det finns andra dagar, och det går väl repriser längre fram - don't it ?

Hur som helst. Min kväll har varit ganska innehållslös som vilken fredag som helst. Har trots detta fått ganska roliga kommentarer på min blogg, det som stämmer kan ni ju själva välja att solla själva vad som är sant och vad som inte är sant. Jag orkar i alla fall inte lägga mig i diskussionen, det sköter alla andra så bra åt mig i alla fall.
Och som sagt nynäshamn är litet och min blogg är en mindre samlingspunkt för oss att samlas på, så välkommen in i värmen.

I morgon ska jag och Kevin ut i snön och busa är det tänkt. Hoppas det är lika fint i morgon som det var idag, annars blir vi nog inne och bakar som förra helgen. Idag var det ju riktigt skönt ute. Om man är ute och promenerar i snön nu så blir man säkert snöbrun av reflektionen från solen som speglar sig i snön. Mysigt. 

Just nu behöver jag sol. Jag måste lapa all sol jag kan få. Av solen får man ju vitaminer och energi. Hoppas jag får chansen att samla upp det i morgon, och att det inte är snöstorm.

Nu, sängen! Natti natti.

 

Jag och Kevin har haft en ganska mysig kväll. Vi stod och lagade mat tillsammans, eller nåväl - Kevin lagade mat och jag fick titta på! Vi hjälptes åt med hackning av grönsaker men resten ville han göra... som att krydda och se på när vitkålen och morötterna kokade och blev mjuka. När maten var klar så ville han mixa grönsakerna med handmixern, observera nu att det fortfarande var vitkål och morötter, buljong, kryddor och en jävla massa vatten som Kevin hällt i... Han mixade grönsakerna så att dom försvann. Hälften kom såklart utanför på diskbänken, men mycket låg kvar i kastrullen. Jag la i lite persilja och serverade soppan i små skålar.

"Mmm, va gott" sa Kevin.
"Va bra, det är ju du som har gjort den!" Sa jag.
"Mm. Den smakar väldigt mycket tomat".
"Men det är ju ingen tomat i Kevin?"
"Men, mamma - jag vet vad det smakar, okej?"
"Haha. Okej okej, men det är ju morötter i."
"Men nej, jag ser ju inte dom."
"Men du använde ju handmixern och tog sönder dom."
"Jaha? Men det är fortfarande tomater i."

Ja visst är det synd om Kevin. Enligt en gammal dam vid dagis busshållsplats så är det de i alla fall...

Vi stod och busade och hade det skoj, kastade lite snö på varandra och jagade varandra längs vägen. En sur dam med käpp gick förbi oss och ett ögonblick senare så sprang Kevin och jag om henne och jagade varandra. När vi stannat drygt fem meter bort och damen knappar ikapp oss så sneglar hon på Kevin och synar mig med blicken uppifrån och ner som om att jag inte var vatten värd i hennes värld.

"Är det ditt barn?" frågar damen.
"Ja" svarar jag.
"Åh, stackars lilla barn som har en så ung mamma" säger hon irriterad och vänder sig mot Kevin samtidigt som hon fortsätter sin promenad utan att ge mig en chans att försvara mig.

Ja, visst är det synd om Kevin som får vara ute och springa, busa och leka TILLSAMMANS med sin mamma. Får HEMLAGAD mat varje dag och får lyssna på HÖGLÄSNING varje kväll. Har LEKSAKER att leka med och en mamma som SJUNGER för honom varje dag. Han får ÖVA på att läsa och på att SKRIVA. Han får LEKA med sina vänner och bekanta och får aktivera sig vilken årstid det än är. Han får VÄLJA sin middag minst en gång i veckan och får vara DELAKTIG i matlagningen. Han är inte mindre värd än andra barn och har det minst lika bra som vanliga ungar med svenssonfamilj.

Men nog fan är det synd om honom allt,  jag har ju inte sett till så att han har allt... nej för det han saknar i sitt liv är ju en medelåldersmamma och fem syskon - för det är dumt att ta hand om ett barn innan man skaffar fler...

... varför måste vi unga föräldrar vara hundra gånger bättre än "normala" mammor i trettioårsåldern. Min unge är frisk, självständig för sin ålder, jävligt klok och intresserad av att prova på allt som går. Allt från Bowling till skridskoåkning, matlagning, puzzel, spel och dans. Han kanske inte tycker allt här i livet har varit så roligt, men han har i alla fall varit villig att prova på, vilket jag ser upp till honom för. Jag tvingar honom inte att göra något han inte vill, men jag vill att han ska prova på det mesta innan han kan sätta en uppfattning om saker och ting, vilket han oftast gör!

Han är modigast i världen trots att han bara är strax över en meter kort.



Min prins, jag älskar dig mer än livet själv, låt ingen gammal dam få dig att tro annat.

Nu är vi hemma efter en halvdag i action.

Jag ringde dagis vid åtta i morse och lyssnade med dom om det var okej att Kevin kom till dagis runt halv nio, istället för nio. Det var då inga problem alls och vi gjorde oss i ordning och drog dit med första bästa buss. När jag lämnat in honom så drog jag upp till mamma och pappa, käkade lite av deras grekiska sallad som dom hade kvar sedan gårdagens middag och for vidare till centrum. Självklart så skulle alla höra av sig för att jag hade bråttom och jag blev stående i varje gatuhörn för att min mobil är dum i kylan och ljudet sänks automatiskt och det blir omöjligt att höja.

Jag kom trots detta i tid till min klipptid och jag hade tid över att ta ut pengar. Jag blev jätte nöjd med min klippning med tanke på att mina hårtoppar var så kluvna och slitna så var det lika bra att hon klippte av skiten. När jag var klar så hade det samlat sig en rya-matta under stolen av mitt hår, helt otroligt hur mycket hår man får plats med på ett huvud.

När jag var klar så hade jag två minuter på mig till min arbetsintervju. Jag kom upp dit precis lagom i tid då med andra ord, och pratade med en kille i tjugo minuter om mig, företaget och om mina framtidsplaner. Dom ska som sagt höra av sig om några veckor så vi får se vad som händer och sker.

Direkt efter intervjun så drog jag till Kicks och handlade in ny hårfärg till håret. Dock lika brunt som innan, kanske aningens mörkare och så drog jag med bussen hem till mamma och pappa bara några minuter senare. Väl där så kollade vi igenom massa vinylskivor och LP-skivor i alla genrer och stilar, färgade mitt hår (vilket jag gjorde själv den här gången) och så åt vi en ordentlig lunch tillsammans innan jag sprang ner till dagis, hämtade Kevin och drog hem. Nu är vi hemma och myser, det är trots allt fredag! Yeeeiy. 





INNAN:
 

Morrn morrn!

Idag är det full fart igen. Jag ska gå till hårfrissan nu klockan kvart över nio, eller det är då har jag tid hos henne. Sen direkt efter hårklippningen så måste jag nästan springa till min arbetsintervju. Jag ska nämligen vara där runt klockan tio hade jag för mig. Och därefter är jag väl ledig. Eller snudd på i alla fall. Kanske får för mig att promenera hem till mina päron eller något.

Jag har verkligen ingen aning om hur jag vill klippa mig. Egentligen har jag ingen lust att klippa mig alls och mest för att jag känner så, så kommer jag nog lägga mitt öde i frissörens händer. Jag har som sagt gått från en halvmeter långt hår - till fem centimeter när Kevin var nyfödd. Så det är nog inga problem att lägga mitt öde i frissans händer trots allt.

Nej nu ringer min väckarklocka om att jag ska vakna, så nu har min dag börjat.
Dags att skynda!

Mora träsk stod på schemat ikväll. Snacka om en gymnastiklektion av guds like. Och har man själv ett barn så får man - till köpet av honom - flera barn i knät. Det var en...två...tre...fyr...fem...sex... närmare sju barn som passerade mitt knä under och innan uppträdandet från "dom roliga gubbarna" som Kevin så vackert beskrev dom.

Åh jo. Varmt blev det. Speciellt när man satt långt fram - omsluten av närmare hundra skrikande och hoppande barn och deras föräldrar. Men ack så kul Kevin och hans Kusinbarn Natalie hade det! Det lös om dom båda , dom skrattade, dansade, gestikulerade till alla sånger och sjöng för fulla halsar. Det kommer nog ta tid innan man undkommer att höra om den här dagen framöver.

Kevin sitter och gäspar i soffan nu, tittar på family guy och har precis fått i sig lite kvällsmat. Vi är nog båda bara minuter från att släcka lampan och hoppa ner och mysa i sängen innan en ny dag tar fart. Snälla, gud! Gör bara så att Kevin inte sparkar och snurrar som en torktumlare i natt igen, jag orkar verkligen inte. Jag kan ju som sagt välja att sova på soffan också, om det skulle krisa. Haha.

Nu ska Kevin gå och lägga sig, och jag är väl inte allt för sen med att göra honom sällskap.

Förutom detta så har jag lyckats med att skala av en bit av min fingertopp på mitt ringfinger när jag skulle skala potatis med en askonstig potatisskalare hemma hos Johanna och Calle. (Inte okej, hörrönini, haha!) Efter maten så drog vi som sagt med Kevin på gymnastiklektionen, drog hem med bussen och nu sitter vi här, den ena mer utslagen än den andra. Jag tror jag leder... okej, jag tar tillbaka det där, Kevin sover!

Sov gott!

Jag vet inte varför jag utsätter mig för detta. Men jag och mitt kusinbarn ska tydligen (hör och häpna) gå bort till Kevins dagis tillsammans.

Nummer ett. Snövallarna är inte att leka med, så jag tror jag kommer sätta på mig allt jag har hemma som förhindrar mig från att få in snön i jackan och i skorna och att förfrysa mina lår.

Nummer två, resan med buss tar över en halvtimma idag när det är snö. Vad tar det då för oss att gå dit?

Nummer tre, jag ska hämta Kevin runt klockan tre. Därför börjar jag gå redan nu mot Johanna för att försäkra mig om att vi hinner i tid.

Nummer fyra, jag har varit sjukt godissugen så om vi tar vägarna förbi en affär så blir jag glad och orkar troligtvis gå hela vägen.

Nej nu ska jag dra mig. Hörs senare ikväll, efter att vi varit på Mora Träsk.
Jag tar med mig kameran också, så förhoppningsvis får jag några roliga bilder!

Jag har en egengjord papperslapp på dörren där det tydligt står; INGEN REKLAM - tack!
Post-it lappen är gul, väldigt svår att missa och handskriven text med bläck. Trots detta så får jag ständigt in reklam. Är det föräldrar som låter sina barn gå med reklam - som inte ens kan läsa själva?

Det låter orimligt. Jag funderar därför på att göra drygt tjugofem, trettio postitlappar och placera lite över allt på min dörr. Kanske ska jag bli lite estetisk och skriva på olika språk, rita en bild, eller en serie? Hmm... Ja vad gör man inte. Jag sponsrar verkligen inte reklamutdelning mest för att dom fäller så jävla mycket träd varje år. Vill man skicka reklam och rabattkuponger - skriv ett mail eller något.

Det måste som sagt finnas ett bättre sätt att förmedla reklam än att förstöra våran framtid och våra skogar. Det finns ju som sagt en anledning till att träden och växterna finns och jag tror inte att den största anledningen är att vi ska fälla dom och skicka ner dom i varenda svenssons brevinkast/brevlåda för att påpeka att ICA minsann har rea på mejeriprodukter och läsk den här månaden. Hurra, skynda dit och fynda.

Godmorgon.

I natt så vet jag inte vad Kevin hade för gymnastiklektion. Runt fyra så tumlade han runt värre än en torktumlare i sängen och jag bad honom vid flera tillfällen vända sig om och försöka somna om. Det tog runt en halvtimma innan min önskan slog in och vi båda kunde komma till ro igen. Självklart så hade jag problem med att somna om och vaknade strax efter varje kvart fram tills dess att jag valde att gå upp.

När vi väl vaknat, ätit frukost och gjort oss redo för att gå ut så kommer jag på att jag kunde ta med mig en bok till och från dagis för att få tiden att gå fortare. Men grejen var den att under resan både fram och tillbaka så fick jag läsa sammanlagt en och en halv sida ur min bok. Haha.

Kevins dagiskompisar kom på bussen bara några stationer efter våran och så hade vi en dialog med dom hela vägen bort till dagis. När vi kommit fram så sa jag hejdå till Kevin, vände om mot bussen och satte mig för att läsa. Liz och Jacob kommer förbi, och två minuter senare kommer Liz tillbaka från dagis och knackar på bussrutan och jag ringer henne samtidigt som bussen börjar åka. När jag lägger på så kommer min gamla mentor från grundskolan på och min läsning blir som sagt lidande, eller nåväl, jag gav upp den helt enkelt.

Så nu tänkte jag göra det jag ska göra på internet och sen så ska jag lägga mig i sängen och läsa!

Varför är jag sån som person att jag börjar på en sak och innan jag är klar med det första så fortsätter jag på en annan, ungefär som att den första saken gjorde mig uttråkad långt innan den fick sin chans att visa att den kanske tillock med roar mig. Det jag vill ha sagt med denna mening är att jag har börjat läsa fyra böcker, fem om man räknar med den jag håller på med nu. Den ena handlar om förlust av barn, den andra om förlust av man, den tredje om mord och inga visor... ja ni fattar. Snart handlar allt om en sliskig smörja i mitt huvud. Allt kladdas ihop till en egen historia om allas historier.

Idag snackade jag med Ousman i telefonen. Vi har knappt hörts av sedan hans son fyllde år och hade kalas. Någon gång kanske vi hörts av efter det, men annars har det varit näst intill dött. Jag sa att jag skulle åka upp och träffa honom nästa vecka och leka med hans übergulliga son.

När jag är i farsta så tänkte jag passa på att träffa min syster och hennes familj också, om dom är hemma då d.vs. Jag och Ousman skulle troligtvis gå ut och ta ett glas öl på kvällen, så då kan vi nog ha vägarna förbi min syster också! - Och nej, jag har inte hand om Kevin den veckan... eller under halva den veckan eller vad man säger! Kevin ska fira sin födelsedag hos sin pappa har vi kommit överrens om. Även om det känns i hjärtat så behöver jag också några dagars ledighet till att göra sånt jag tycker är kul. 

Nu ska jag hoppa i säng och läsa några rader i någon av alla mina böcker. Ehm.


- Åhå great. Jag nös och började blöda näsblod. Hur lyckas man?
Gosh!

Lilla snigel akta dig....

Idag har det varit riktigt stormigt ute. Herregud vad jag blåste bort. Och självklart - åt vilket håll man än går så är det motvind och snön åker rätt ner i jackan och träffar en som spikar i ansiktet, nyper kinderna och ger en känslan av att näsan ska trilla av. Tacksamt.

Kevin och jag började dagen vid elva, strax efter att hyresvärden varit över. Min läcka tog inte mer än fem minuter att fixa, så det var snabbt gjort. Sen drog vi med tolvbussen till stationen och promenerade till Lady och kalufsen. Där fick jag tid redan på fredag för klippning. Hur bra är inte det, liksom!

Sen gick vi upp på centrum och väntade på nästa buss i ungefär en halvtimma så drog vi vidare till röda korset. Folk där blir lika förvånade när jag kommer dit med Kevin.
"Åh, är han din son? Jag trodde du var storesyster!"
Men dom är alltid lika glada damerna som sitter där och syr och har kafferep. Tänk vilken tur man har när man blir gamal att man har så mycket att syssla med ändå. Min mormor spelar tillexempel mattboule och dansar vissa dagar. Jag har även sett henne vara ute och gå med några damer med stavar, tanten som är över åttio - en stor förebild minsann!

Jag fick höra när jag var på sandskogen nu av min pappas kusin (?) att min gamelfarmor fyller 100 år i oktober om hon lever så länge. Fyfan vilka bra gener man har i släkten alltså. Alla är sega som råttor, haha.

Hur som helst, jag köpte på mig tio nya böcker idag. Många från Liza Marklund och några andra (för mig) okända författare. Lika glad blir jag varje gång när jag handlar när priset blir lika mycket som antal böcker! Jag sponsrar istället massa småpengar till deras bössor, för att förbättra mitt samvete!

När vi var klara där så sprang vi upp till mamma och pappa. Ja, vi bokstavligt talat sprang i ovädret. Man vågar nästan inget annat. Nu är det klassvarning ett på SMHI's hemsida också... så nu förväntar sig alla vistas inne och inte ute i stormen som fortsätter hela natten. Jag hoppas att bussarna går som dom ska i morgon...

JUST DET! I morgon ska jag gå med Kevin på Mora träsk som kommer och uppträder i nynäshamn. Hör och häpna. Jag menar, hur ofta händer det att barnen får någonting roligt här? Så jag och Kevin ska gå och titta på dom i morgon kväll tillsammans med Johanna. Asmys!

Igår så somnade jag runt tio. Precis när jag läst klart några sidor ur min bok så släckte jag lampan och försökte somna. Som vanligt tog det lite tid, men inte alls lika lång tid som alla de senaste gångerna. Vad som kändes som några minuter efter att jag somnat - som uppenbarligen varit drygt två timmar, så vaknade Kevin upp. Han satte sig upp och började gny (alla barn har speciella läten för allt och när man väl kan alla läten och allt gnäll så är det lätt som en plätt). Han började hosta och gnälla samtidigt vilket tydde på att han behövde kräkas. Jag flög upp ur sängen och in med honom på toaletten. Han blev helt galen och började hosta i samma veva.

"Kräks om du behöver gubben", sa jag och höll över hans huvud över toalettstolen.
Han grät och  skrek och hostade. Inget tecken på att han behövde kräkas där inte. Efter någon minut så somnade han i min famn, fortfarande med lite hosta - men han somnade in och jag förde ner honom i sängen. Letade efter mitt täcke i samma veva som hade hamnat långt åt helskotta när jag flygit upp med Kevin.

Tänk så lika alla läten kan vara, tydligen...

Nästa gång vet jag att antingen är det hosta eller kräksjuka, inte både ock!

God morgon.

Jag vet inte vad det är som gör att jag slappnar av så fort jag är ledig. Jag blir medveten om att jag är ledig och får sovmorgon och drar min sovmorgon steget längre, med andra ord - Kevin kom inte till dagis idag för att vi försov oss. Jag ringde till dom på dagis och sa att det inte var någon idé att komma för dels så skulle jag behöva stressa runt med Kevin och dels själv riskera att få magsår. Så, helt enkelt - han får följa med mig på mina upptåg idag. Lika bra är väl det!

Idag ska jag som sagt till Lady och Kalufsen, sen vidare till röda korset och köpa på mig flera böcker och nu så väntar jag på min hyresvärd som ska komma hit och titta till mitt rör i handfatet. Lika bra att få allt gjort på en gång menar jag!

Annars har jag inte så mycket planerat för dagen. Ska skura golven och dammsuga tänkte jag, och dubbelkolla så att jag verkligen bokade rätt tvätt-tid, och så ska jag mysa med Kevin under min lediga tid.

Nu står frukosten på schemat!

Nyligen så låg jag och läste på en bok. Långt inne i mina tankar var allt annat i verkligheten när jag läste igenom några rader ur "män som hatar kvinnor", och halvt kollar på NCIS. Helt plötsligt ringer det på dörren och jag smyger ut i hallen för att titta i utkikshålet. En Polis, alternativt en ung militär som plingat på. Hmm... Jag öppnar dörren. Som jag förmodat, en ung polis. Jätte snygg för den delen.

"Hej - jag hoppas jag inte stör. Men jag skulle vilja veta om du har nycklarna till förrådet här nere?"
"Eh... ja? Men alla har ju individuella förråd så jag har inte nycklarna till alla dom?"
"Nej, det behövs inte, kan jag få låna dom?"
"Javisst!"

Jag sprang in i köket och fummlade i nyckelskåpet, efter lite fumlande så hittade jag nycklarna. Och jag ropar in till Kevin att jag bara ska ner i förrådet en snabbis. "Mmm" får jag till svar av honom.

Tjejen som var med killen och som stod i "portentrén" öppnade dörren till förrådet utan nyckel. Jag undrade vad dom behövde nycklarna till egentligen och dom leder mig bort till barnvagnsdörren. Jag fumlar desto mer nu. Efter att ha läst några rader ur män som hatar kvinnor, samt smygtittat på NCIS så blir man ganska skraj när det i samma veva kommer en polis och knackar på.

"Ta det lugnt, det är ingen fara" säger tjejen och försöker få mig att slappna av och inte skaka.
"Ja, ni tog mig allt i ett ganska lustigt läge" sa jag blygt. "Det är fel nyckel också, jag tror vi får hämta mina hemma nycklar."
"Vi kan nog låna dom och lämna tillbaka dom när vi är klara" frågade tjejen.
"Det är nog en bra idé".
Samtidigt kommer Kevin nedspringandes endast iförd en T-shirt utan blöja, eller kallsonger.
Eh, ja ... jag lyfte upp honom på armen och lyfte upp honom. Tjejen bakom mig hälsade på Kevin som var måttligt intresserade av poliserna som stod i entrén.

Jag gav tjejen alla nycklar jag kunde tänka mig var användbara och stängde dörren, fortfarande skakis...
Snacka om opassande läge liksom, mitt inne i en kriminalroman! Haha!

Några minuter senare så knackar det på dörren och jag återfår mina nycklar och dom önskar mig en fortsatt trevlig kväll... Någon förklaring till varför dom ville in i källaren fick jag inte, sorgligt nog. Så nu drar jag slutsatsen att det är en knarkarliga som valt att placera massa knark i barnvagnsrummet, eller att ett stort bankrån har gjorts och att pengarna gömts i ett hemligt fack där nere. (Jag hjälper bara er nynäshamnare att sprida falska rykten snabbare!)

15:15 - Lämnar sandskogen och springer mot bussen.
15:22 - 854:an lämnar sandhamn, jag tänker ut snabbast möjliga resväg hem.
15:31 - Hoppar av vid gröndalsviken för att hoppa på tåget.
15:37 - Tåget lämnar Gröndalsviken.
15:41 - Anländer till Nynäsgård.
15:44 - Anländer hemma hos mamma och pappa efter att ha sprungit hela vägen.
15:48 - Lämnar mamma och pappa med lite mat.
15:51 - Kommer in på dagis stressad, varm och svettig.
15:53 - Lämnar dagis med Kevin påklädd.
15:59 - Bussen jag åkte med till gröndalsviken anländer och jag hoppar på med Kevin.
16:31 - Hemma.


För mig är detta mer eller mindre normalt!

God dagens.

Idag är jag ute på sandskogens förskola. Sitter just nu och äter skitvarm mat... råkade kanske ha den i micron lite för länge. Ehm, smart. Så under tiden som den kallnar så tittar jag runt på nätet i brist på annat. Så fort jag ätit klart så ska jag diska undan allt som vi hade till lunch. Det finns lite personal här på dagiset man känner igen, trots att jag aldrig satt min fot här tidigare så har jag tillock med avlägsen släkt som jobbar här uppe... Nynäs säger jag bara! Haha.

Idag slutar jag vid halv fyra vilket betyder att jag inte är hemma förrän halv sex ikväll - great. Min pappa får troligtvis hämta honom från dagis med tanke på att jag (dum som jag var) trodde att jag skulle hinna hem med halv fyra bussen. Men det gör jag ju uppenbarligen inte. Så då får jag skynda mig hem med fyra bussen och åka hem igen med fembussen och är som sagt hemma till halv sex. Tolv timmar i vaket tillstånd blir det då. Great!

I morgon ska jag göra endel saker. Typ som att ringa till min hyresvärd och be honom fixa lekaget i mitt handfat. Det är smått irriterande att stå och borsta tänderna med dyvåta strumpor för att det läcker underfrån... från röret, typ. Det är väl bara att silikona, eller chitta det... eller vad man nu gör med sånna lekage.


Nej, nu är lunchen slut!
back to work

Alltså, det jag ska skriva nu är inte okej att skriva - men jag skriver det ändå.
Jag är så sjukt trött och är redan på G ner i säng för att sova. (INNAN NIO VILKET ÄR ALLT ANNAT ÄN OKEJ, fan jag börjar efterlikna morsan och farsan mer och mer...)

Kvällen har varit seg, kollade på NCIS, kolla in lite ny musik på spotify och så har vi käkat middag. Fiskbullar och potatis. Exklusivt i know, men jag hade verkligen ingen lust att "laga mat" utan jag värmde mest på vilket funkade utmärkt för både mig och Kevin.

Nej, nu ska jag hoppa i säng - läsa min bok och sova långt innan klockan hunnit slå nio.
Lucky me.

Pjuh.

Jag är hemma... eller har varit hemma sedan halv tre. Sprang från Vaktberget till ICA, lämnade in filmen och handlade blöjor, tomater och bananer och vidare till dagis. Allt detta inom loppet av 20 minuter. Väldigt bra jobbat om du frågar mig! Plus att jag pratade lite med Kevins gudmor på ICA också, innan jag sprang runt och yrade.

Det gick jätte bra idag på vaktberget. Det var 22 års jubeleum och vi fick lite smått panik i köket när vi skulle laga till kykling, klyftpotatis och efterrätt till barnen. Men det ordnade sig - nästa gång vet jag att vi/ jag inte behöver överdriva så mycket med alla råvaror. Barn äter som sagt inte lika mycket som vuxna... Doh!

När jag kom hem så la jag mig i ett bad och fick sjunga under hela tiden i badet för att inte somna i vattnet. Kevin somnade på bussen hem, låg raklång över mig och snarkade smått. Haha. Jag fick sällskap hem av en granne som erbjöd sig att hjälpa mig med påsarna som jag hade med mig, samtidigt som Kevin sov på min axel, men det ordnade sig i alla fall. Hon frågade om jag slapp gå på gym för att träna, jag svarade - självklart. Varför lägga ut pengar på fler än ett träningsredskap liksom?

I natt så vaknade Kevin igen, runt tolv. Nästan precis samma tid som förra gången han fick panik. Han skrek, "hjälp det är läskigt mamma!" samt stod och hoppade i sängen och grät. Jag blev inte lika förtvivlad och chockad den här gången som innan, utan tröck ner honom mot mitt bröst och försökte lugna ner honom så fort det gick. Efter bara tre minuter så sov han, trots att han hulkade och skakade av rädsla.

Jag undrar verkligen vad han drömmer om. Och vad det är som skrämmer honom så, fy.

Nu ska jag börja med middagen så ska vi sätta oss och äta.
Tjingéling.