Idag är det fyra år sedan som jag fick féber. Runt fyrtio grader och var helt matt. Min systerson och min "bror" samt alla deras vänner kom över för att  beskåda Kevin som låg i vårat sovrum och sov. Själv låg jag i BH och trosor, inlindad i ett täcke och mådde allt annat än bra. Min blödning efter graviditeten hade inte satts igång ordentligt. Inte som den borde. Jag fyllde knappt en hel binda under en hel dag. Men det berörde inte oss. Vi var ju en familj och hade bara tid för våran skatt. Vem brydde sig om hur man mådde efter graviditeten?
 
När alla gått hem på kvällen så gick jag och la mig för att sova. Jag var helt död. Runt halv sex på morgonen vaknade jag och var kissnödig och skulle passa på att byta bindan som inte var ett dugg nerblodad. När jag var klar så reste jag mig upp från toalettstolen och gick ut i hallen och kände hur det rann längs benen på mig - kissade jag på mig utan att känna det?

Jag gick in på toaletten igen och satte mig på toalettstolen. Blodet rann, bindan var överfull och toalettstolen hade fyllts av blod.

"Ska man blöda så här mycket?" Ropade jag in till Kevins pappa som låg med Kevin brevid sig och sov. Han flög upp ur sängen och kom in till mig.
"Herregud" var nog det enda han sa.
"Ring mamma och hör om hon kan komma upp?" Sa jag samtidigt som jag ställde mig i badkaret.
Blodet rann fortfarande, mamma kom upp och Kevins pappa ringde ambulansen. Mitt blod hade farit från min kropp och ner i toalettstolen, nu redo att spolas ner och försvinna förgått.

På SOS-alarm hade dom gett mig rådet att lägga mig ner i sängen och vara liggandes till ambulansen och ambulanspersonalen kom. Efter en viss tid, en tid som bara kändes som någon minut så kom det två snälla män i gröna kläder in till mig. Dom frågade hur jag mådde. Jag såg nästan ingenting genom mina ögon. Blodförlusten hade gjort gett mig en blurig syn. Dom frågade mig om jag kunde gå själv, eller om dom skulle ta upp båren. Jag gjorde det enklast möjliga. Jag sa att jag hade förmågan och energin kvar att gå ner för trapporna.

På vägen in så grät jag i ambulansen. Av rädsla, av oro och ångest över att jag lämnat Kevin hemma i sängen. Ingen åkte med mig in. Och Kevin fick absolut inte åka med mig in och där satt jag ensam i en ambulans med blåljus påväg in till Kvinnokliniken på Karolinska, Huddinge. Jag fick en kanyl på handen och mitt blodtryck kollades. Självklart var det alldeles för lågt. Om jag inte minns fel så låg det på 62 genom 120. Jag skrek som ett djur när killen satte kanyl i handen på mig. Ambulanskillen skrattade åt mig - med tanke på att jag två dagar tidigare fött en unge så borde det inte vara några som helst problem för mig att sätta en nål i handen på mig. Men allt gjorde så ont. Inte fysiskt alla gånger. Men psykiskt.

När jag kommit in till Huddinge så tog killarna upp mig på Kvinnokliniken. Dom försvann långt innan jag hade tid att tacka dom för all hjälp. Och där fick jag ligga avskild med bara ett skynke som utmärkte mitt privata område. Jag slumrade till och vaknade en stund senare. Klockan var nu åtta och Ronnie kom med Kevin. Min mamma och min kusin var också med. Vi satt och pratade, jag grät om jag inte minns fel. Min tur var kommen att gå in på gyn och jag blev kollad. Dom konstaterade att jag haft en bit av moderkakan kvar, och att den täppt till forsningen av det blod jag skulle få ut. Jag blev tilldelad värkningstabletter, för att sätta igång värkar och få ut allt jag hade kvar. 

Jag var nu redo att åka hem. 
Jag gick i korridoren mot apoteket. Min syn var så diffus att jag inte såg vad det stog på skyltarna i taket. Jag såg allt suddigt och var helt kritvit i ansiktet. Kevin låg i sin babysitter och sov. 

När vi handlat på apoteket och gått ut genom entrén till Huddinge sjukhus så ser jag ett bekant ansikte. Jag kan inte sätta fingret på vem det är. Hon vinkar ivrigt och har ett barn i handen. Hon ler. Jag är depprimerande vit - matchar färgen till snön. Hela min kropp är matt och jag hade ingen styrka eller ork att bidra med ett leende. När hon vänt sig om för att fortsätta sin färd med sitt barn i handen så insåg jag vem det var. Barnmorskan som förlöste mig. Hon som fick mig att skratta och få min förlossning att bli bekväm.

Det var Henne som jag inte orkade bidra ett leende till.

Idag har dom glömt mig, så det är försent att bidra till ett leende trots att jag är lycklig och ler varje dag. Allra mest är jag skyldig henne ett leende. Ikväll bidrar jag ett leende till dig, vad du nu hette och hur du nu än såg ut...