Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva ut i hundrade år.

Idag fyller du fyra år mitt hjärta. Helt otroligt fort har det gått. Det känns som igår som jag grät av lycka över att du tog dina första andetag på mitt bröst. Helt välskapt, tio fingrar, tio tår och ingen simhud mellan varken tår eller fingrar. Och idag då. Idag retar du gallfeber på mig, får du mig att skratta av lycka, gråta av förtvivlan och längta efter dig när du inte är närvarande. Idag spelar många känslor in i våra liv, men vi älskar det. Tänk, om bara trehundrasextiofem dagar så fyller du fem. Det är halvvägs till tio och tio är halvvägs till tjugo. Har jag missat hela din uppväxt fast jag varit närvarande hela tiden? Det känns så ibland. Som att man tar varandra för givet. Jag vet att du finns på dagis när jag lämnat dig på morgonen och hämtat dig på eftermiddagen. Jag vet att vi åker buss hem varje dag för att slippa gå hela vägen hem. Jag vet att du somnar i mitt knä i alla fall minst en gång i veckan och vill bli smekt över håret på vägen hem. Jag vet att du älskar överraskningar och därför försöker jag slå in hela ditt liv i en klapp som du får öppna varje dag. En ny dag, en ny möjlighet och nya förväntningar.

Kevin - jag behöver inte säga att jag älskar dig, att du betyder mest för mig i hela världen eller att jag alltid kommer finnas här för dig i vått och torrt vilka vägar du än väljer att ta i livet. Jag behöver inte säga att jag ska göra allt för att du ska få det du behöver och vill ha. För det vet du, det känner du och det vet jag att du gör. Det är ett mirakel att jag har dig vid min sida som en stöttepelare. Jag behöver dig minst lika mycket som du behöver mig.

I vått och torrt älskling.
Och tills döden skiljer oss åt.