För en stund sedan vaknade jag ur min datakoma och såg till min förvåning hur hela lägenheten hade full belysning. Jag brukar vanligtvis nöja mig med att ha max en lampa tänd i hela lägenheten. Men nu lös det minsann upp här, så jag tog mig min vanliga tur runt i lägenheten och släkte alla lampor. När jag tar mig - längst in från hallen och tillbaka in till vardagsrummet (en sträcka på dryga tre meter) så är det såklart kolsvart, och min barnsliga - mörkrädda sida tar vid och rycker tag i mig. Jag småspringer in i vardagsrummet så att inte mörkret ska greppa tag i mig, hoppar in i vardagsrummet med en sån kraft att jag trampar på en plastkloss (med kanter lika vassa som legot) och den skapar ett hack under min fotsula.

Aaw, tack för den. Jag skrek det tystaste skriket jag kunde. Ni vet - rött ansikte, öppen mun men minus ljud för att inte väcka Kevin, plus tysta "Helvetes, jävla fittklossbajs" cencurerade ord... ehm. Konstigt bara att det inte blödde så mycket, eller tack och lov kanske jag ska säga. Som sagt, det är mitt i natten, jag har suttit och läst alla bloggar, tidningar, hemsidor - you name it, som jag följer och nu börjar det bli dags att själv tänka på refrengen.

Jag är som sagt mamma i morgon igen.
Sov gott,