Godmorgon.

Mulen och trist dag idag vilket får mig att vilja köra en ordentlig genomgång på lägenheten, från golv till tak. Kevin kan nog underhålla sig själv med puzzel eller något i köket under tiden som jag står i. Innan jag vaknade nu så hade jag världens bästa dröm. Jag var i barcelona igen, åkte dit med klassen och Alexandra var med oss. Hur som helst, dit skulle jag vilja åka inatt igen.

Men igår kväll när jag skulle somna in så hörde jag min granne. Som vanligt hade hon ångestattacker och slängde stora saker mot väggen, skrek och grät. Jag hörde andra än hennes röster inne i lägenheten så jag visste att hon hade hjälp och inte var ensam i alla fall. Jag låg och försökte somna i över en och en halvtimme. Jag blundade så hårt att jag såg ljusfläckar i ögonlocken och fick kramp i fingrarna av att hålla täcket över huvudet och tryckt mot örat. Jag avskydde verkligen när mina föräldrar talade med varandra i hög ton när jag var liten (vilka barn gör inte det egentligen), och den känslan får jag alltid när min granne får sånna ångestattacker. Det liksom bubblar i magen och ger mig oroskänslor, ungefär.

Självklart tycker jag synd om henne, svårt att inte göra det. Men det är uppenbart att hon behöver hjälp för sina utbrott. Men visst, det kan inte vara lätt att vara blind och sköta så mycket som hon gör, själv. Det ska hon ha stor eloge för. Jag skulle nog aldrig klara av att bli blind om jag levt med syn i flera år tidigare, och en dag vakna upp och inte se någonting...

Nej, nu blir det att läsa igenom alla tidningar, alla bloggar jag följer och alla sidor som ska besökas, efter det blir jag upptagen i några timmar med ständing.