Det finns få saker som skrämmer mig. Men dessa saker som skrämmer mig sitter mer som en psykisk rädsla än som en fysisk. Jag har bemästrat min rädsla för spindlar tillexempel, genom att klappa spindeln på skansen och slappnat av för att inte föra över min rädsla till spindeln. Hör och häpna, men jag är inte alls lika rädd för spindlar längre. Förut ryste jag av blotta tanken på att ta på en spindel, se en spindel eller ens höra ordet. I min öron lät det mer som s-s-s-s-spinn-del. Skrämmande!

Idag är jag grymt rädd för mörker. Jag sover trots detta med ljuset släkt varje natt för att få mig att bli bekväm. Men som sagt, det tar tid att vänja sig vid något som sitter inprintat i hjärnan, men jag kämpar för min rätt att leva i mörker. Tro mig. 

En annan sak som skrämmer mig är när det är tyst omkring mig. Jag måste alltid höra någonting. Hör jag ingenting då blir jag riktigt rädd. Jag har därför alltid musik på i bakgrunden. Är det inte på skype, så är det på youtube eller på en musikfil som jag har på datorn eller i min MP3. Jag har även inrutade mönster som jag går efter. Som när jag öppnar min spotify så går jag alltid in på en speciell mapp och sätter på låten "He didn't have to be" med Brad Paisley. Där efter så lyssnar jag på Melissa Horn eller Kathryn Williams. Sen efter det så kan jag lyssna på vad som helst... konstigt egentligen. Men jag blir som lugn av dessa låtar, och mår bra på ett konstigt sett. 

Tredje och sista saken som skrämmer mig, egentligen mest av allt är att jag har så få personer att ringa till. Jag har min mamma som jag vet att jag kan nå mellan 05.00 - 18.30 varje kväll. Jag pratar med henne varje dag, flera gånger per dag vissa dagar. Hon är min stöttepelare och den person som garanterat vet mest om mig och någon som jag vet alltid finns där och inte snackar skit om det jag sagt till någon annan. Men jag känner inte att jag har någon vän som kan dyka upp när jag känner för sällskap. Louise, du räknas inte! Du bor faktiskt i västerås! Men jag vet ingen som jag kan ringa till längre och absolut inte så här sent på kvällen.

Jag borde ta kontakt med gamla vänner. Men det känns så fel att efter flera år dyka upp och sticka ut huvudet och säga; "Hej, jag är tillbaka, ska vi hitta på något som vi brukade?". Men om jag inte gör det så kommer jag bara känna mig desto mer instängd, inlåst och insnöad.

Tänk om man dör ensam. Tänk om man blir hundra år gammal och dör helt ensam utan någon som tänker på en. Jag vet att det är hundra år kvar. Okej, åttio i alla fall. Men tänk om man blir insnöad och inte orkar bry sig längre. Jag vill inte förlora fler vänner nu. Jag måste samla på mig fler. Hamstra.
Vänner är som sagt det man föds med, växer upp med och förhoppningsvis någonting man dör med i åtanke i alla fall.

Min gammelfarmor är snart hundra.
Hur många vänner har hon idag?