Kevin fick kritor och papper medan jag städade upp i köket, bytte lakan och örngott och allt sånt skit man gör på söndagarna, (eller nått)! Jag upptäcker till min förvåning när jag dammar av saker i vardagsrummet hur dimmig tv:n har blivit. Kevin har då gått med kritorna på TV:n. Aaw, toppen. Kritorna slängdes i sopporna och Kevin fick sig en utskällning - han skrek nog på mig lika mycket som jag på honom. När jag står och bäddar sängen så får han sig ett (sent) utbrott och välter medvetet vårat vardagsrumsbord på golvet, tidningar, fjärrkontroller och ljus far all världens väg. Han åker ner i sängen och blir sittande där tills han lugnat ner sig.

När jag höll på att pyssla så kom Kevin fram till mig, tittade ner i marken som "förlåt mamma jag ångrar mig"- blicken, sträcker fram en morot till mig som "Varsågod, vi glömmer det där förut va?" och säger tyst,
- Du, jag älskar dig i alla fall.
- Jag älskar dig också.
- Tacka mig inte mamma.
- Okej.
- Det var så lite så, ingen orsak.
- ?!?!!
Så vänder han sig om och går in i vardagsrummet, snäppet lyckligare än innan och tittar på barnprogram och tuggar på moroten likt en kanin.