Kevin sitter och sjunger bä-bä, vita lamm i mitt öra. Eller nej, han sjunger inte. Jag hör tjutande ljud i öronen, jag tror jag precis drabbats av tinnitus. Idag efter jobbet så hämtade jag Kevin på dagis och drog med bussen till centrum. Väl där så mötte vi upp Kevins bästa kompis-mamma och satte oss på "Konditoriet" och fikade innan Kevin fick spring i benen och sprang ut. Efter att vi hittat honom så drog vi oss till Konsum och handlade middag och frukost tills i morgon. Kevin greppade tag om två apelsiner och kastade runt dom som bollar på folk. Jag röt till ordentligt på honom och han lovade att bättra sig, vilket han gjorde. Morr!

Sen sprang vi ut och rätt på bussen som var en kvart försenad till vår glädje, för med en halv minuts marginal så kom vi med den hem. Hallelujah. Väl hemma så låg jag i badet i en halvtimma och läste min bok, den boken som nästan får mig att börja böla på gröndalsskolans extrabuss på morgonen, trots att jag är omringad av trettiotal barn och ungdomar. Majgull Axelsson har skrivit en dokumentärbok blandat med verkliga händelser från Filipinerna, och den går inte någon oberörd. Fy-faaaaan säger jag bara. Det finns inte ord för hur dessa barn som blir utsatta av vider till gubbar mår. Jag lider med dom, trots att jag inte alls har någon aning om hur dom mår. Stackars, stackars, stackars!

Läs den om ni inte gjort det redan, Rosario är död heter den.

Kevin har precis somnat i mitt knä. Otippat, men skönt för honom. Jag ska passa på att plöja igenom fler sidor ur boken innan jag slocknar!