I natt så vevade Kevin runt som en visp i sängen, jag vet inte vad det var för fel, men han mumlade en massa i sömnen och sa ord som "spring" och "kör". Jag frågade i morse om han drömt någonting konstigt, men självklart hade han inget minne av det...


... det fick mig trots allt att tänka på när jag var tillsammans med Ronnie fortfarande, precis när Kevin var nyfödd och allt var sånt frid och fröjd som det kunde vara. Kevin kanske var fyra, fem veckor gamal och jag ropar in Ronnie i rummet (fortfarande helt omedveten och sov). Han kom in och frågade vad jag ville.
Jag pekade mot det kolsvarta sovrumsfönstret, och sa
"Där!"
"Vadå där?!" undrade han då såklart.
"Det är någonting där till dig", fortsätter jag.
"Men vad är det? Berätta istället", säger han.
"Men gå dit. Det är barnmat till dig i gardinen!". Säger jag och höjer rösten.

Han vänder om och går ut, han skakade säkert på huvudet och konstaterade att jag var helt dum i huvudet.
När han stängt dörren så vaknar jag upp, jag går ut till honom och skäller ut honom för att han inte gick fram och kollade (ungefär som att det faktist kunde vara något i gardinen?), så gick jag och la mig igen och somnade på två röda.

Alltså, hur är man funtad egentligen?