Det finns inte mycket saker jag är bra på. Ytterst få saker vill jag våga mig på att säga - Det där, det är jag ruggigt bra på. Men dessa saker kan jag med stolthet erkänna för mig själv, och er som läser, att detta har övergått från bra, till någon form av expertis från min sida.

Att tappa bort min mobil i lägenheten och samtidigt ha den på ljudlöst. Jag har slutat leta efter den. Den dyker upp när larmet på mobilen går på morgonen. Förhoppningsvis vaknar jag av ljudet, annars är det riktigt illa.

Att glömma bort att jag har ljudet på hög nivå på datorn. När Kevin har somnat så somnar han till lugn musik som kräver att ljudet är ganska högt för att han ska höra den och komma till ro. När jag väl sätter på min musik lite senare så ... ja, så hoppar både han till i sömnen och mitt hjärta hoppar några extraslag.

Att säga att jag ska städa och sedan tappa motivationen lika fort.

Att påpeka till mig själv att kameran ska laddas, och sedan glömma bort det lika fort. Hur många gånger har man inte velat ha kameran med sig till någon plats - när man i själva verket har den hemma, urladdad. Eller värre, man har den laddad, och man har den med sig. Men glömt att lägga tillbaka minneskortet som ligger kvar hemma i kortläsaren. Doh!

Att ringa någon kompis med någonting jätteviktigt att säga, och lika fort som jag slagit fram nummret i telefonboken så har jag glömt bort vad jag ska säga. Det blir liksom... "Eh, hej! Jo, jag hade någonting jätteviktigt att säga, men vi tar det en annan gång va?"

Att kräva mer av mig själv än vad jag kan prestera - Drömma om saker utan att ta tag i det - Se mitt liv som någonting andra ska få bestämma över, mer än att jag själv väljer den väg jag vill gå - Bestämma mig för en nyttig vecka, och det första jag gör är att öppna en colaflaska och trycka i mig mjölkchoklad - Glömma bort att ta av mig min pyamaströja som jag sover i och går ut i den, som om att det vore helt normalt - Ta sovmorgon fast jag inte borde...