Jag spenderade halva natten i sängen med att grubbla på när det egentligen är okej att skaffa barn. När är det okej?

Jag kom fram till följande, att det inte finns några säkra kort när det gäller att bli med barn. För att det finns olika typer av förhållanden och det finns olika typer av situationer i människors liv. Tänk; 

- Ett par blir tillsammans, och efter tre månader i ett förhållande får dom veta att superspermierna har lyckats åka förbi P-pillerkartan som tjejen sväljer varje dag. Dom lovar varandra att finnas där, han stöttar henne i vilket beslut hon än tar och av hans löfte så väljer hon att behålla barnet. Det blir många prövningar i förhållandet med tanke på att dom egentligen inte lärt känna varandra ordentligt men dom vet vad prövningen innebär och dom är helt inne på sena nätter, tidiga mornar och blir det annorlunda så är det en bonus. Trots detta så tar det flera år innan dom inser att dom kanske borde separera, det funkade kanske inte trots allt... Inte barngrejen i sig, utan kemidelen, vad känner vi för varandra?

- Ett par blir gravida efter sju år, inte för att dom provat att bli gravida tidigare. Men dom  har klättrat i karriären, jobbat och studerat om vartannat. Båda är redo nu och allt känns bra. Dom känner varandra, dom känner till de bra sidorna samt de dåliga sidorna. Och skulle någon ångra sig så är det bara att backa ur. Men dom bestämmer sig för att behålla barnet, det är ju trots allt ett happy moment. Han är längst upp i sin karriär och hon tjänar ganska bra lön, så vad är det att diskutera egentligen? Han jobbar på under graviditeten och hon blir hemma dom sista månaderna för att hennes rygg pajat. När barnet är fött så blir det stora hack i vardagen för dom. Han orkar inte upp till jobbet efter att barnet skrikit en hel natt. Hon orkar inte med honom - att han klagar så mycket. Dom trodde att dom kände varandra? Innan deras Alfons blivit sex månader så inser dom att det inte funkar. Dom separerar.

- Ett annat ungt par som folk anser är naiva i barnfrågan får veta efter ett år av deras förhållande att dom väntar barn. Dom känner varandra, men upptäcker fortfarande nya saker om varandra. Hon ska gå klart gymnasiet och han  har precis fått jobb på en stormaknad. Men dom trivs tillsammans och det är mycket möjligt att dom, pg.a deras starka, tydliga kärlek kommer klara både barn och förhållande. Dom är medvetna om att det blir trassel, men ingen av dom är trångsynta utan talar ut med varandra när det är någonting dom stör sig på. Efter födseln så förlovar dom sig med drömmar om att hålla hela livet...


Vad jag vill få fram är, att det inte finns någon riktlinje eller mall man kan gå efter. Det är bara att acceptera läget. Antingen skaffar man barn, eller inte. Bara för att man kännt varandra i hundra år så betyder det inte att man klarar påfrestningarna i förhållandet när man tvingas sätta intimiteten och förhållandet i andra hand. Men så klart, det finns fullt av människor som klarar av allt, det finns dom som står ut med att veta att partnern finns där, kan lyssna och det räcker med att få ögonkontakt i några minuter så orkar man med ännu en dag.

Sen finns det dom som kämpar i tid och otid med att få allt runtomkring att funka. Jobb, hushållet, ekonomin, inredning, intressen, köra barn, sjukhusvistelser... - att dom tillslut glömmer bort varandra. När dom väl hittar tillbaka till varandra igen så är det för sent. Känslorna har svalnat.

Det är aldrig okej att skaffa barn. Man får helt enkelt göra det okej genom att prioritera. Vad vill jag göra idag - vad vill jag göra om tjugo år framöver? Jag valde att ge Kevin liv av den enkla anledningen att vi kommer växa upp tillsammans. Vi kommer lära oss av varandra, rätta våra misstag och ha jävligt kul tillsammans, han och jag.
Men det är bara jag. Karriären har jag tid för - om tjugo år är jag ju inte så gammal...