Jag tror någon måste få ett ligg.
Känsliga läsare varnas; läs bara texten, skit i bilden!
Jag borde planera för att gå till jobbet redan nu. Fixa kläder, packa saker till Kevin som jag ska gå med till mamma och pappa då han ska sova där inatt och föna mitt hår för att det bokstavligt talat rinner om mig för tillfället. Men så tittar jag på klockan, tre timmar kvar tills jag ska vara på jobbet, tre timmar är fasligt länge i min värld, tills det är tio minuter kvar tills bussen går. Panik, slänga ner saker i en kasse som man ska ha med sig till jobbet - glöm inte namnbrickan(!!!!), släng ner allt i vagnen, klä på sig jacka och skor snabbt som ögat... ta av sig jackan igen för att man inser att man fortfarande inte har annat på sig än underkläder. PANIK.
Andas. Åtta minuter kvar till bussen går - sminka sig samtidigt som man gör rockringsövningar och försöker få på sig jeansen och mascaran. Lite svart här och där utanför ögonfransarna, äsch, det täcker vi över med någon bruncréme som man köpt för två år sedan och ger utslag - men det ordnar sig för stunden vilket räknas. Sen är det tröjan som ska på, den trångaste man hittar, såklart. Den smetar ut sminket yttligare lite till och det blir bruna fläckar på den svarta trånga tröjan, men det gör ingenting det går bort med tiden... svettas man mycket så försvinner det troligtvis fortare också. Man har precis låst dörren efter att ha fått på sig jackan och inser att allt man skulle ha med sig fortfarande står kvar i vagnen som är på andra sidan dörren. Upp med nycklarna igen - dom är självklart längst ner i tygväskan - under alla böcker och almanackor som man av någon underlig anledning alltid bär med sig. Man slänger sig in i hallen, rycker tag i vagnen och låser.
Två minuter kvar tills bussen går. Man kommer ner för alla trappor - ut genom dörren och ser att folk håller på att gå på den alldeles för tidigt anlända bussen. Man rusar, kommer på i sista sekund och andas ut. Folk stirrar snopet och undrar varför man ser ut som att ha blivit sminkad av en treåring....
Tror ni jag har varit med om det förr eller?
Därför tänkte jag börja göra mig i ordning redan nu, så att det är klart till halv två, då jag ska sticka.
Min mamma kommer nu att kommentera om hur många gånger jag glömmer saker som ska hem till dem pg.a mitt beteende, vänta och se!
Ge mig ett svar!
Jag tänkte fortsätta på frågan om vaccinet, kvicksilvret och allt det gift som går i onda cirklar för oss...
Vi är från gårdagens dagstidning väl informerade om de två olika vaccinen som finns ute i europa just nu. Tyskland har beställt in en omgång vaccin med namnet ”Celvatan” – H1N1, som inte innehåller några som helst tillsatser (varken äggviteämnen, konserveringsämnen eller kvicksilver) till sin regering. Sverige har beställt vaccin med ovanstående tillsatser i, ”Pandemrix” .
Det finns en massa information om hur kvicksilvret har förbjudits i Sverige den 1 juni 2009 - förutom i medicinskt syfte och anledningen till detta är att läkare och forskare insisterar på att kvicksilvret inte tas upp av kroppen och lämnar några biverkningar efter sig. Alla vet också att fisken från Östersjön innehåller kvicksilver.
Som gravid så rekomenderas man att undvika just Östersjöfisk (visserligen kommer det ständigt nya direktiv om vad man bör och inte bör äta som gravid). Men varför skulle de förbjuda just Östersjöfisk när man väntar barn, om det inte beror på kvicksilvret som finns i fisken. På 1900 talet så utförde tandläkarna amalgamlagningar. Saliven tar hand om det mesta av kvicksilverläckaget och släpper ut det den naturliga vägen och därifrån vidare ut i våra vatten, som en ond cirkel. Att vi sedan ska ta vaccinet som också den innehåller kvicksilver (där salivet inte längre kan skydda kroppen), utsätter vi oss därför inte för en fara?
Hur mycket kvicksilver kan kroppen ta emot utan att ta skada. Och tänk den som äter mycket fisk, i sin tur har tandlagningar med amalgam och som vaccinerar sig med ”Pandemrix”, det kanske inte drabbar personen idag – men i framtiden och generationerna efter oss får också ta en stor del av tidigare misstag. Trots förbud så fortsätter våra beslutsfattare att dela ut mer kvicksilver i medicin som senare kan komma att ge utslag hos andra.
Det står på läkemedelsverket; ”Det kan inte uteslutas att den mängd kvicksilverförening som ingår i vaccinet kan leda till en överkänslighetsreaktion.” Nu känner jag att jag vill vaccinera mig, men inte med Pandemrix utan Celvatan, för visst finns det väl i Sverige, eller? 
Jag är beroende.
Varje dag åker jag bussarna här i nynäs. Oftast och helst stadsbussen som åker från ena sidan av stan till vårat hus och vidare till andra sidan av stan där vi hoppar av. Jag är beroende av en fungerande busstrafik om jag ska få mina dagar att gå ihop. Och hur många gånger har inte busstrafiken failat? Jag avskyr att vi i nynäshamn inte har några extrabussar som åker om en tur skulle utebli. Busstrafiken här i vår lilla stad (nu syftar jag fortfarande på stadsbussarna) går endast en gång i halvtimmen. Tänk då att stå ute i kylan i fyrtiominuter för att ena bussen uteblivit och SL inte kan informera oss resenärer om det. Vi har endast informationsskyltar vid de stora busshållsplatserna (där alla tågstationer är utplacerade) och resten av oss får inte reda på någonting.
En försenad buss leder till griniga resenärer, som leder till en oberedd busschafför som inte har med den tidigare bussen's schema att göra, men trots detta får ta hand om hela smällen med sura och griniga, kalla och trötta resenärer.
Redan nu på morgonen har jag åkt buss två gånger, och minst två gånger till ska jag åka innan dagen är slut. Säkert tre! Så jag är i verkligt behov av SL's fungerande busstrafik. 
Fortsätt läsa för att...
I morgon tänkte jag fördjupa mig mer i;
- Vaccinet mot svininfluensa innehållande kvicksilver.
- Mitt största beroende idag.
- Hur fort oktober har passerat.
- Kevins knäppa gudmödrar som planerar inför julen redan nu.
Fortsätt läsa, så får du veta mycket mer, men nu önskar jag er alla en trevlig kväll och en god natt!
Jävla brevlådetjuvar...
Jag fick ett insidertips om vart mina brevlådor kunde hålla hus igår på facebook. Jag tog saken i egna händer och satte mig på bussen för att åka och få vidare bevis. Och bevisen låg där, infarten mot gymnasiet precis som utlovat - såg helt apatiska ut - tillock med en blå stackars brevlåda hade blivit släpad dit. What's wrong with people.
Måste tillägga att bussen körde i jävligt hög fart,
så några fina bilder bjuder jag inte på.
Tänk vad förvånad man skulle bli.
Här i Nynäshamn har vi enkelspår på tågtrafiken. Först i Ösmo kan tågen mötas. Men trots detta så hör man den där rösten som säger -pling- "tåget avgår från spår ett om, två minuter". Tänk vad man skulle bli snopen den dagen som stationsrösten skulle säga "tåget avgår från spår fem om, två minuter". Undra om folk skulle börja undra, eller om alla skulle fortsätta som normalt och inte bry sig, inte ens ett litet skratt? För mig är det humor i alla fall!
"Denise bör avsluta det här blogginlägget från sin stationära dator, om 20 sekunder"
Alla som känner igen sig räcker upp en hand.
Jag har en förmåga av att ta tag i de saker jag ska göra i sista minut, om ens alls. Jag orkar liksom inte, eller har mycket bättre saker för mig. Igår, när jag höll på att städa så la jag alla saker som jag skulle behöva ta ned i förrådet (precis vid dörren) och staplade dom på varandra så att jag tvunget skulle behöva gå ned med det så fort jag kommit hem från dagis med Kevin. Tror ni att det är nere? Nej! När jag gick in i lägenheten efter att ha lämnat honom så fick jag lov att lägga mig som en död fisk på alla saker, blev fly förbannad och gjorde en kullerbytta bakåt, skulle stänga igen dörren när jag äntligen hittat fortfästet igen - men så var det massa sladdar ivägen för att kunna göra det. Istället för att ta tag i skiten och få det klart så gick jag och la mig och somna till för ungefär en halvtimma tillbaka.
Nu när jag har varit uppe i en halvtimma, tror ni att problemet försvunnit då?
NEJ DET ÄR KVAR! Så det är lika bra att ta tag i skiten direkt, så att det försvinner någongång och så att man slipper lägga sig platt fall när man ska in och ut genom lägenheten.
What would you do?
Jag var inne på facebook större delen av dagen igår och hittade ett citat från en låt som en kompis hade som status. Det stod:
"What would you do if your son was at home, crying all alone on the bedroomflor, cu'z he's hungry and thee only way to feed him is to sleep with a man for a little bit of money, and his daddy's gone somewhere smokin' rock now, in and out of lock downI aint gotta job now, so for you this is just a good time but for me this is what I call life."
Ja, det är ju ingen tvekan om saken att låten har blivit en av mina favoriter då jag lyssnat på den dag och natt sedan igår. Men jag kan ändå inte låta bli att lyssna på budskapet i låten med tanke på att jag har en son - och vad skulle man egentligen göra? Nu är förhållandet mellan Sverige och USA väldigt olika. Jag vet inte vad dom får för bidrag, men vi har alltid någon att vända oss till för att slippa dessa problem. Men trots detta så känner jag personligen till folk som håller på att sälja sig själva och deras "tjänster" - kvinnor med barn, och kvinnor utan. Frågar du mig så är det sjukt, helt sinnes att hålla på som dem gör. Vem vet vilken man dom tar hem? Och vem vet vad han kan orsaka för smärta? Om inte fysisk så finns det alltid psykisk smärta som sätter sig lika hårt.
What would you do?
Get up on my feet and let go of every excuse.
Jag skulle aldrig utsätta mig själv för någonting som jag inte vill att mitt barn ska utsättas för.
"So for you, this is just a good time - but for her, that is what she calls life."
What would you do if there was no sun up in the sky?
Längden har tydligen visst betydelse.
Jag vet inte vad det är för fel. Varje dag - och då menar jag VARJE dag kommenteras det om min ålder, min längd eller mitt utseende. (Senast i morse). Jag vet att jag inte är "normallängd" á la 160-165. Jag vet att jag inte kommer bli längre om man kollar på snittet i min familj. Min farmor är tillock med kortare än mig nu, eller så är vi lika, men max det! Jag vet att jag inte ser ut att vara tjugo men hallå - folk som tror att jag fortfarande är femton, give it a grip!
Jag har absolut ingenting emot att diskutera varken längden, åldern eller mitt utseende med er. Men som sagt, det är ingenting jag kan göra något åt, så helst skulle jag vilja slippa!
Idag; En busschafför frågade om det var MIN son, och hur gammal jag egentligen är. När jag berättar att jag är tjugo så skrockade han och sa; "Nej men ärligt? Är du så gammal?"
För två veckor sen; Kassörskan i systembolaget tittar på mig, jag räcker fram mitt ID-kort och hon suckar och säger; "Ja, dom blir bara mindre för varje år som går."
För ett tag sedan;
Jag öppnar min dörr när det ringer på och varje gång är det samma visa; "Hej har du mamma eller pappa hemma?"
Öh, ja vänta så ska jag ge er adressen!
Men nej, jag har inte krymt i tvätten om du tror det. Jag ser ut så här!
Svar på tal till alla er som inte tror.
Okej, tillbaka till första påståendet. Nej man förlorar inte hela sin "ungdom" för att man skaffar barn. Ungefär som jag skulle säga till min mamma som var 38 när hon fick mig, "du förlorade hela din arbetskarriär på att skaffa mig". Men det stämmer inte, min mamma byggde sin karriär parallellt med att jag växte upp. Jag har vuxit upp i en industi - där min mamma jobbade för fullt, min pappa jobbade heltid och båda var i toppen av sina karriärer, så nopp det där med att man inte kan skapa karriär för att man har barn och förlorar hela sin ungdom stämmer verkligen inte. Utan Kevin hade jag aldrig orkat igenom tre år av gymnasiet och hade aldrig intresserat mig ett dugg för matlagning, så... Och vem säger att ett mål i livet är som en karriär. Mina mål har blivit uppnådda, har dina...?
Spontanitet. En fråga som ständigt förföljer mig. Vadå vad är man ute efter när man ställer en sån fråga? "Jag kan åka till grekland utan att planera det i hundra ååår, och det kan inte duuuu!". Jag trodde folk hade tröttnat på att retas efter en viss ålder, men tydligen inte. Och för min del så måste jag säga att det inte stämmer heller! Jag har lyckats vara spontan, men det man får räkna med när man är spontan och har ett barn; att man kan räkna in barnet i sin spontanitet! Mitt kusinbarn fick ett ryck i sommras och bad oss hänga med till skara sommarland. Hon kom över till mig sent på kvällen och sa att vi skulle boka en tältplats. Dagen efter drog vi mot skara, klockan fem på morgonen med en trött men road liten kille på tre år som var mer än spännd över att få se alla vattenbanor och vattenlandet. Väl där så var det alla karuseller som lockade mest och han doppade inte så mycket som lilltån i barnlandet eller i någon vattendel för huvud taget. Jag och Kevin somnade för övrigt i baksätet på bilen för att tältet var allt annat än OKEJ att sova i!
Sista påståendet då...
Krogen med vänner? Okej, kan kanske aldrig kommer kunna gå på alla fester jag skulle vilja, men jag jobbar ofta kväll och helg, och får tid över strax efter elva att göra vad jag vill. Då passar jag på att gå ut med mina vänner och passar på att dansa lite på natten - för att sedan gå hem och sova till åtta och därefter gå och hämta Kevin lagom till nio på morgonen hemma hos mina föräldrar. Jag ser ingenting fel i det, då Kevin sover när jag slutat och precis vaknat när jag kommer och ska hämta honom på morgonen. Det gör absolut inte mig till en sämre mamma för att jag är ute och umgås med folk som jag vanligtvis inte kan umgås med, och passar på att leva det liv som jag skulle ha gjort om Kevin inte fanns.
Man kan kombinera det mesta med att vara mamma och ensamstående. Man måste bara komma på hur!
Karriär och mål i livet.
Spontanitet (där barnen är delaktiga).
Kombinera vännerna och Krogen. (Dessa bilder togs dock när Kevin var hos sin pappa i en vecka i somras!)
Men allt är möjligt, bara man vill och orkar satsa!
Rosa Bandet, en dyr och uppmärksammad tygbit.
Inte för att jag riskerar att drabbas av det - men någon som riskerar att drabbas i framtiden är Kevin. Och med tanke på att bröstcancerforskningen redan blivit bidraget med så många miljoner i flera års tid så är det kanske dags att börja satsa mer på det blåa bandet? Visste ni förresten att det fanns ett blått band? När man söker "Blå Bandet" på google så kommer det en sida om en tidning som är rellaterad till någon helnykteristförbunds tidningsgrej någonstans i sverige. Så uppmärksammat var prostatacancern, liksom?
Jag anser bara att männen som egentligen förlorar allt av sin manlighet borde uppmärksammas lite också.
Men nu ska jag inte ljuga och säga att jag inte har köpt ett rosa band, för det har jag - det sitter på min jacka och ger en liten färgklick. Jag kan inte säga att det är för att sponsra forskningen i sig, utan mer för att inte vara sämre än alla andra! Förlåt, rosa bandet och förlåt alla kvinnor med bröstcancer, men det är dags att vi visar vårt stöd åt prostatan nu en stund. Jag är trött på alla kändisar som kämpar tappert för att locka oss till att sponsra brösten, jag är trött på all reklam som går på spotify, radio, på tv, reklamer, i tidningar och i butiker, på mat och på godis. Tjat tjat tjat, är vad det är.
Förnya er. Tänk på framtiden och framför allt, tänk på framtidens generationer.
Ge mamma ångest bara.
Jag och Kevin satt framför Tv;n och mös på vår filt som vi börjat göra om kvällarna nu! Det är så mycket mysigare att lägga sig på en filt än på sängen, dont ask me why. Hur som helst, Kevin började flamsa runt och hoppa, flaxa med armarna, och så kom han farandes i hög hastighet mot mig. Jag hoppade till och frågade vad han höll på med.
"Men mamma, akta dig! Jag tränar faktist här. Jag vill ju inte bli så tjock!"
Jag förklarade i fem minuter för Kevin vad ämnesomsättningen var, att han troligtvis inte behöver oroa sig för sin vikt på flera år om ens någonsin med hans pappas gener. Men man kunde lätt räkna ut att min pratstund med min son inte lönade sig. Han fortsatte hoppa runt med världens energi i hopp om att bli världens starkaste man under en natt.
Han lyckades i alla fall med en sak...
... med att ge mig ångest.
Min son är tre och mån om sin kropp (typ!), han rör sig konstant, HAR MAGRUTOR! Jag är 20 och äter allt jag kan få i mig, tränar mer än sällan (läs; aldrig) och sover helst på dagarna.
Gymkort nästa?
Välkommen hem till röran som ska bort.
Jag har vikt ihop 20 handdukar och lagt dom i garderoben, flyttat lampor och möblerat om. Lagt ner puzzel i rätt lådor och så har jag fixat en ny garderob då jag behöver allt utrymme jag kan för mina kläder. Jag har försökt posta mina räkningar och har bestämt mig för att gå ner till förrådet med alla mina saker som jag har stående i hallen. Jag har bäddat rent och lagt middagen från frysen till kylskåpet för att den ska hinna tina till klockan sex. Jag har också bestämt mig för att ni ska få komma hem till mig... eller okej, jag ska ta kort på hur jag bor (vilket är typ samma sak) och då måste jag ju städa.
Så därför så kommer jag fortsätta städa nu, så ska ni få se ikväll hur jag bor... okej, kanske i morgon om jag inte orkar göra klart idag!
En förlorad vän.
Under hela tiden som jag har bott i min lägenhet så har jag lätt som en plätt kunnat sätta på mig kängorna/skorna och tofflorna för att lätt öppna dörren, gå ner för en pytteliten backe och kunnat slänga ner mitt brev med mina räkningar i en gul brevlåda.
Nyss när jag gick dit så var det ingen brevlåda där längre. Den var borta, helt puts veck. Jaha, vad gör man nu då? Tänkte jag. Det kommer ju ta flera dagar för mig att hitta en ny låda och jag kommer aldrig hitta någon lika smidig som den jag hade tidigare.
RIP min kära gula låda.
En dag hoppas jag att du hittar hem igen.
En privat nattstylist...
Nu över till min fråga;
Vem fan placerar en hårstylist i min lägenhet som för den delen inte kan göra snygga frisyrer?
Johanna och Calle, samt mamma och pappa är dom enda som har tillgång till min lägenhet med en egen nyckel...
Hmm!
För det kan väl aldrig vara jag själv som har gått upp, satt upp mitt hår i en hästsvans och gått tillbaka till sängen, det låter ologiskt, eller?
När man trodde att olidolyckan hade passerat.
Idag lagade jag mat. Eller lagade mat och lagade mat? Jag var minuter från att bränna ner mitt kök! Och när jag trodde att det inte kunde bli så mycket värre så blev det de i alla fall!
Det började med att jag skulle värma på lite käk i en kastrull. Jag hälde i lite olja och gick i från (någon minut) för att låta plattan bli varm. Jag satte mig ned på golvet för att puzzla ihop Kevins Petsson och Findus Puzzel som han påbörjat. Jag är så inne i mitt puzzlande att jag totalt glömmer bort min olja som står på plattan, på högsta värme också för den delen. Tjugo minuter går och jag har några få bitar kvar. (100 bitar tar som sagt ett tag att lägga!) Jag känner en stark doft i lägenheten som verkligen sticker i min näsa och vänder mig om och ser en dimma i köket, dimma av rök. Rusar dit och drar snabbt av den brännda kastrullen från spisen. Jag sprang mot fönstret - öppnade upp det, kollade in i hallen och vardagsrummet. Det var näst intill lika rökfyllt där som i köket. Jag satte på alla fläktsystem jag äger, öppnade alla fönster jag kunde och lät det vädras ur.
När jag sedan kunde ge mig på ett nytt försök så gick matlagningen galant! Inga problem där inte. Jag skulle öppna min nyköpta burk av inlagda rödbetor och fick verkligen inte upp locket! Jag kämpade i år och dagar, tillslut satte jag en kniv i locket i hopp om att få upp den, men icke. Jag hade smått oljiga händer och burken slant ur handen på mig, rakt ner i golvet i en duns - och självklart gick locket upp i samma veva. Woho! Fullt med rödbetsspad på hela köksgolvet. Så just när man trodde att man inte kunde få mer otur så kom allt på en gång.
Men vi fick vår middag tillslut!
1. Ett dimmigt vardagsrum efter min olycka. (ska jag påpeka att det var 20 minuter efter mitt köksfail)
2. Ett nytt fall för CSI miami?
3. Vår efterlängtade middag!
Kevin tog över pusslet, suckade och sa " Mamma, du kan ju ingenting!"
Jag älskar verkligen min tjockis.
När paniken inför halloween börjar komma
Nu när det börjar närma sig halloween så är det många som försöker komma på den bästa klädseln och utstyrseln, i alla fall vi i nynäs. Priset på bästa klädsel ligger runt fyratusen i pris - så att gå lottlös vill man absolut inte - och hur svårt ska det vara egentligen?
Jag och MiCka har kommit på världens grej - typ som bill och bull, piff och puff, Ying och Yang.
Självklart snackar jag om Ronny och Ragge, baksnus med smak av övertuggad lakrits, brylkräm i håret och jeansvästar. Kan fan inte bli bättre.
Pökpåsen är min bästevän, och tack vare den har jag kvar min lem!
Eller nått.
Har ni nu världens idé på bästa klädsel! Tveka då inte på att tipsa, för vem skulle inte vilja vinna?!
Ha ha ha.
Flera orsaker att älska spotify.
Alla har vi favoriter på spotify, här kommer ett urval av låtar och artister som är mer än värda att lyssnas på.
På min lista under "Höstmusik" hittar vi bland annat:
Lars Winnerbäck - Elgi
Lars Winnerbäck - Kom änglar
Lars Winnerbäck - Hugger i sten
Melissa Horn - Hanna
Melissa Horn - Lät du henne komma nära
Melissa Horn - Långa nätter
Melissa Horn - Vår sista dans
Miss Li - Miss Li
Miss Li - Oh boy
Miss Li - Ba ba ba ba
Miss Li - I heard of a girl
Nanne - Livet måste levas live
Nanne - Otacksamhet
Oh Laura - Release me
Oh Laura - It aint enough
Oh Laura - A call to arms
Oh Laura - The mess you left behind
Olika nyanser av grått.
Jag har lagt in tvätten i tvättmaskinen nu. En omgång svart, och tre omgångar vitt. Jag har hur mycket culörtvätt kvar här uppe i lägenheten fortfarande och jag börjar tvivla på att min tvättdag kommer avslutas idag eller om den kommer fortsätta i evigheters evighet. Än så länge har det bara varit jag i tvättstugan både grannar och spindlar har hållit sig borta från källargången. Tack och lov - då slipper jag vara nojig och nipprig.
Kevin klarar sig ensam i lägenheten medan jag är borta några minuter (tack och lov för barnkanalen, SVT's riktigt förnuftiga satsning) och laddar en ny maskin. Jag förbereder allt här hemma så att det bara är att slänga ned det i tvättmaskinen när man kommer ner dit. Enkelt, smidigt och helt fantastiskt att jag kom på en så smart idé.
Om det skulle vara så att jag märker att Kevin är orolig när jag ska gå så brukar jag skaffa en sista minuten barnvakt. Hur gör man då? Jo - man frågar någon snäll kompis på MSN om dom kan sätta på sin WebCam, man sätter på sin egna och säger åt Kevin att göra roliga miner till personen som sitter som ett frågetecken på andra sidan. Det brukar oftast resultera att kompisen får en rolig minut och Kevin får öva sina skills på roliga miner! Smart va?
Jag är klädd i olika nyanser av grått.
På något sätt måste man ju matcha det vackra vädret, right.
Ångest över att behöva tvätta.
Min måndag ska jag spendera på följande sätt.
TVÄTTA, mellan 14-18. Hur sugigt är inte det på en skala från ett till tolvtusen? Jag hatar tvättstugan. Mest för att man måste släpa två IKEA kassar fyrtio meter, tappa lite kläder på vägen, gärna i en vattenpöl så att man blir tvungen att stanna och plocka upp de - försöka resa sig upp utan att tappa balansen och sedan gå vidare. En annan anledning till varför jag inte gillar tvättstugan är att den är placerad i en källare och att källarspindlarna är allt annat än skygga vid att vistas där nere. Hur många gånger har jag inte skrikigt - av panik när spindeln har kommit fram över golvet med sina sex för många ben och trott att den ska få leva till andra sidan väggen - glöm det!
Snabbt som attan tar jag tag i det första hårda material jag hittar (oftast en borste med MJUKA strån) - slår en gång, (skriker) slår två gånger (skriker lite högre från tanken av att jag har en spindel på den saken jag håller i), slår en sista gång och upptäcker spindeln i fyra olika delar. En del är kvar på golvet, tre sitter kvar på föremålet. Jag slänger föremålet ifrån mig, sätter igång tvätten och springer ut. Nästa gång jag kommer tillbaka in i tvättstugan så vet jag att jag har en spindel att ta hand om...
Förstår ni min ständiga ångest i tvättstugan?
Att tillägga så är det alltid mördarbelyst i tvättstugan, dörren till förrådet (som är en skitlång korridor) som alltid ska vara stängd är såklart öppen varje gång jag har tvättstugan - så att det ser ut som ett svart hål som leder till ingenstans - perfekt mörker för att någon modig ska kunna gömma sig där och skrämma skiten ur mig. Nej fy, tvättstugan går jag till allt för sällan - och detta är bara en bråkdel av varför jag väljer att så sällan vistas där inne.
Den fula, det vacka och den ofrivilliga gråten.
Vi börjar med det lättaste.
- Tänka på någon som betytt mycket för dig men som inte är närvarande längre.
För min del tänker jag i första hand på min morfar. Ibland tänker jag på honom som om att han fortfarande lever. När man träffar mormor så biter man sig i tungan när man sekunden innan kommer på sig själv att vilja fråga henne hur morfar mår - och helt plötsligt så slår det mig att han faktist är död och då får jag som någon ångestframkallande grej som gör att mina känslor svämmar över. Denna gråtmetod vill jag kalla för sötgråten, man snyftar lite - sitter i ett hörn, (tänder ett ljus?) och försöker minnas alla bra stunder.
- Titta på något som berör.
Jag älskar youtube. Tänk så mycket skit det finns på den sidan, och tänk så mycket good shit det finns. Sök på Oprah's namn och jag lovar att det finns tusen saker att gråta till. "Proposal", "Wedding dance", "Wedding" - bröllop och förlovning, det är verkligen något speciellt med sånt - och sekunden som det visas en man och en kvinna framme vid ett altare så bryter jag ihop. Denna gången inte så vackert - snäppet under the ugly cry - skulle jag vilja påstå.
- Bli fly förbannad över något som får dina känslor att svämma över.
Jag älskar att skriva - inte sånt som nämns i bloggen dock - utan sånt som berör mig själv. Saker som när min son pratar om sin pappa så mycket att han kan börja gråta av saknad, (nej dom träffas inte allt för ofta). Saker som jag för stunden måste skriva ned i rent hat för att Kevin tar så stor skada av allt som hänt under de senaste två åren. Att ens barn tar skada är så obeskrivligt svårt att skriva ner i ord vad det betyder i sorg för en själv. Så många gånger jag har svurit över mitt ex (och han vet själv om det - med all säkerhet. Måste dock påpeka att vi är mycket goda vänner fortfarande, så att inte folk drar egna slutsatser) och gråtit över Kevins saknad och förlust, Kevins pappas förlust i utvecklingen och min förlust i att dela alla happy moments med. Welcome ugly cry i all ära.
- Minns tillbaka till något sorgligt ögonblick i ditt liv.
Som många säger ska man lämna gammalt groll bakom sig, men jag tycker inte riktigt att det stämmer. Livet är ingen dans på rosor och att gråta gör faktist saken mycket bättre. Alla bär vi runt på någonting som nöter i livet. Jag tar nytta av dessa minnen genom att låta mig minnas tillbaka på det just när jag är på ett gråthumör!
- Stå i ett blåsigt väder, få söta kommentarer eller gäspa.
Det här handlar egentligen inte om att gråta frivilligt, snarare mer ofrivilligt. Så fort jag står i korsdrag, gått upp några timmar för tidigt eller somnar för sent så rinner mina tårar. Utan ens en tanke på något sorgligt eller trist så startas tårkanalerna av sig självt. Hur många gånger har inte jag fått kommentarer som; "Men gumman, varför gråter du för?" eller som från Kevin idag; "Mamma, det rinner från ögat, varför rinner det för?" Då är det riktigt svårt att inte gråta av hur söt son man har!
What doesn't kill you makes you stronger.
Ont i ryggen med drogad blick.
Några bilder från kvällen igår.
Jag och Alexandra hemma hos Elin
Jag hittade den kortaste killen i lokalen... eller var det han som hittade den kortaste tjejen.
Hur som helst, här gör vi ett försök och dansar. Jag når nästan upp till hans armar med HUVUDET!
Ehm.
Ursäkta min blick, jag brukar inte se så drogad ut!
Would you have coffee on the food?
Jag hör ofta vänner som använder sig av meningen "shit the same". Jag ska vara ärlig och säga att jag också använder mig av den - mest för att det är en enkel mening att använda sig av. Men egentligen betyder det ju något helt annat än vad vi svenskar vill säga!
Några andra roliga meningar som folk har använt sig av i en direkt översättning från svenska till engelska är...
-
Be afraid of you. Haha, va?
-
I shall sue my guitar. Och exakt vad tjänar du på det?
-
I speak floating English. Är det ditt slutgiltiga svar!
-
Where are they holding house? Tungt?
-
Giant little. Okej dessa ord får mig faktist att skratta lite smått.
-
Shit jummy. Haha, det här börjar bli riktigt roligt.
-
Walking Iron. Inga kommentarer!
-
The time is only the baby. Behöver jag ens skriva mer?
Emelie, rädda engelskan från direkta översättare!
Do you shark?
Stora mål i en liten värld.
Vi hade satt upp ett mål igår angående fansgrejen på facebook. Målet var 100 fans om fem dagar. Nu har vi haft sidan uppe i tre dagar och vår fan-lista på facebook är redan uppe i nittiofyra fans. Alltså, sex till så har vi uppnått det mål som vi skulle uppnå om först två dagar. Hur coolt är inte det på en skala?
Tack till alla er som ens accepterar våra invites om att bli ett fan. Och ett stort tack till er som självmant hittat hit och har blivit ett fan av vår sida.
Självklart kommer vi sätta upp betydligt större mål nu när vi kommit så här långt!
Drunk for fun.
Jag och Alexandra möttes upp nere på stan, gjorde oss redo för att möta upp Emelie som skulle sluta jobbet vilken minut som helst. Meningen var att vi skulle hamna på en privat garagefest i nynäs. Eller den var till för allmänheten, men skapad av privatpersoner, sort of.
Väl där så var en vän närvarande med hennes barbara (George) och kvällen började med att han fick sig en avsugning. Efter att ha minglat med alla man kände och insett det jävligt billiga priset på alkoholen så började man känna sig smått berusad. Men kvällen var ung och Hoffmaestro skulle ju närvara på kvällen med låtar som "highway man" och "siece the day". Men det sorgliga var att min kväll skulle bli kortvarig.
Jag, Emelie och Alex hade kommit till festen runt sextiden. Hotpants stod på scenen för sista gången den kvällen och vi satt nöjda i det osäkra vädret. Vilken minut som helst skulle regnet sätta igång, men detta lät inte vårat humör att deppa. Efter att Ohwebe spelat klart och musiken tystnat så satte jag mig i sackosäckarna som var placerade vid något som dem kallade för "sandlådan". Där somnade jag. Jag vaknade av flera bekanta som petade på mig, skakade om mig och fick mig till liv för en kort stund. Men mer än så gick inte att få kontakt med mig. En kort stund senare kom mitt kusinbarn och hennes sambo till festen. Dom insåg med en gång att jag varken skulle dricka mer eller vara kvar på festen. Mitt kusinbarn hindrade mig X antal gånger från att dricka mer och från att entra den lilla plätt som man kallade för dansgolv (grusplätt).
Efter en stund tog hennes pojkvän tag i mig, tog upp mig på hans axel och resultatet kändes ungefär som när Shrek räddade prinsessan Fiona från den eldsprutande draken, förutom att jag var helt borta. Fiona ansträngde sig i alla fall och såg lite berörd ut genom att sparka med benen och sträta emot. Jag var så gott som medvetslös.
Under vägen hem hade jag tydligen;
- Försökt lifta hem.
- Vinglat från höger till vänster.
- Skrikigt och skrattat om vartannat.
Det här är anledningen till varför jag inte ska dricka in public.
En annan fylla jag hade var en helt random lördag.
Johanna, jag och Nina hade stuckit från freja till telegrafen. Där hade vi inte druckigt så mycket men trots detta blev jag helt snurrig och dansgolvet på telegrafen blev på grund av detta så mycket större än vad det i själva verket är. Allt var helt okej fram tills dess att jag och Johanna skulle lämna stället. Jag fick bli ledd fram till en bil som stod parkerad en bit från entrén, där inne satt en kompis pojkvän redo att köra oss. Jag somnade i baksätet och hörde hur dom diskutera något om någon nyckel. Efter en stund så väckte Johanna mig och fick leda mig ur bilen.
(detta har jag fått berättat för mig).
Johanna promenerar bort till en bil som står längre bort på parkeringen. Killarna i bilen var tydligen vakter från Freja som vi stått och snackat med tidigare under kvällen. Hon lyckades få dom att köra hem oss och dom pekade åt mitt håll och uttryckte kommentaren;
"du, jag tror din kompis håller på att lägga sig för att sova i buskarna!"
Johanna vänder sig om och ser hur jag sätter mig och kissar precis bakom den första bilen som vi satt i.
Hon tar tag i mig och drar mig till bilen. Efter det är allt svart, allt.
Johanna sa att jag klampade som en elefant i trappan på väg upp till henne efter att killarna dumpat av oss.
Jag vaknade på morgonen och såg hur hennes vardagsrumsbord låg vält. Det var mitt fel och jag hade underhållt mig med det under natten. A B S O L U T inte O K E J!
No crazy faces allowed.
Min första riktiga minneslucka var i våras med klassen i barcelona. Vi hade varit ute ett gäng och partat i närheten av la rambla när vi för en gångs skull återvände till vårt hostel i tid. Väl inne genom dörrarna så satt alla tjejers snygging, Dawid i receptionen. En polsk, fnittrig tjugofemåring. Han bjöd oss tjejer på vodka, billig öl och något annat han trollat ihop. En rikgigt salig blandning och det tog inte många minuter förrän jag stod över receptionen, knappt på benen. Då kom min kompis Anna på den geniala idén att måla en snopp på min haka. Dawid hakade på idén och mitt konstverk i ansiktet var ett klart faktum.
Jag kom upp på våran våning, knappade in portkoden (hur jag nu lyckats med det vette fan) och gått in till tjejerna som var redo för sängen. Jag la mig i sängen och var medveten om hur allt snurrade, ruskigt mycket. Jag klarade inte av att ligga ner. Jag gick upp och tog mig ut ur vår korridor, tog hissen ner till bottenvåningen och satte mig i reseptionen igen. Där fick jag i mig mer öl (tydligen - Dawid har berättat om detta senare) och fick mer konst i ansiktet. Bland annat "Star Wars" och en vackert ritad sköldpadda i ansiktet. Hur jag kom upp på rummet där efter har jag ingen aning om.
Under natten kommer jag ihåg att jag vaknat för att gå på toa. Jag var fortfarande alldeles för berusad för att kunna stå på benen. Jag gick ned från övre delen av våningssängen utan problem. Stamplade ut i korridoren som ledde fram till toaletterna. Väl där satte jag mig ned, slumrade till en stund tills porten öppnades utanför. Resten av klasskompisarna hade kommit hem runt fyratiden på morgonen. Jag stamplar upp, med en toalettring inprintad på rumpan och kommer ut i hallen igen. Emelie står och asgarvar åt mig som verkligen anstränger mig för att komma tillbaka till rummet. Väl där inne så tas det några kort, klick klick, blixtrarna yr i rummet och jag fattade inte varför? Jag fick hjälp upp i sängen, någon som puttade på där bak när mina fötter var placerade på sängstegen. Jag somnade, vaknade och gick ned en våning till frukosten. Mina lärare började asgarva och frågade om jag hade sett mig i spegeln. Min konst i ansiktet blottades nu inte bara för Dawid och mina närmaste vänner, utan för en hel matsal med en massa backpackers.
Lyckat Denise, verkligen!
Finkläder på dagis är okej om barnen får leka apor i dem.
Kevin får ofta komplimanger för sina fina kläder som jag sätter på honom. Kläder som dagis anser är finkläder men som jag anser är kläder som han bör använda dagligen för att smutsa ner. För mig spelar det ingen roll om dom vita jeansen kommer hem svarta av lera, eller om den nya jackan har blivit lite utsliten redan första veckan. Ett barn bör inte ha finkläder som de inte kan springa omkring och smutsa ned utan att veta att man får skäll från föräldrarna. Detta fenomen uppfattar jag som att det händer allt för ofta. Men varför tar ni på ungarna finare kläder på ett ställe där man ska kunna låta barnen uppträda som apor i träd tillsammans med sina närmaste vänner?
Den enda gången jag ryter till åt Kevin när det handlar om kläder är när han med vetskap kissar på sig. Visst händer det olyckor när han somnat in utan blöja - och då är det mitt fel helt och hållet. Men när han vet att han inte har någon blöja på sig och inte heller säger till i tid så att jag kan ta fram pottan eller tända upp i badrummet - då kan jag bli smått frustrerad. Mest för att jag inte har någon tvättmaskin här hemma utan delar med ett trettiotal personer. Så att få tillgång till en tvättmaskin tar runt fyra dagar efter det att man bokat tid.
Därför använder jag finkläder på min son. Inte kläder som frack och finskor - utan mer ett par vita jeans istället för svarta eller blå. Dagis upplever det säkert som finkläder med tanke på att dom andra barnen använder mjukisbyxor (liksom Kevin gör den första veckan på dagis - tills han kissat ner alla). Han är trots allt bara tre, men snart börjar han i skolan och då är det inte lika roligt att stå där med nedkissade byxor med vänner runt omkring. I know, i've been there.
Det är därför OKEJ att ta på ungarna finare kläder i den mån att man låter dom leka av sig i dom, låter dom komma hem med lera på kläderna eller låter allt bli mer utslitet än vad det hade blivit om kläderna endast hade används i kalassyfte.
Tänk på hållningen, andas lugnt.
Men varför anstränger man sig så egentligen? Som om att killen ska stanna upp och tänka;
"Snygg hållning, okej andning - hon lever!"
Nej fan , nästa gång jag går förbi någon så ska jag flåsa som en dammsugare, gå som en säck potatis - helt ovårdad och osminkad...
eller inte...
Droger eller inte droger - det är frågan.
Hur som helst, läste lite på de vanligt förekommande biverkningarna där det stod, féber, frossa, hosta, röda utslag, mild smärta, huvudvärk (alltså allt det som man får av svininfluensan) Och längre ned på sidan stod det "mindre förekommande biverkningar; förlamning.
Men vänta lite här, backa tillbaka bandet lite. Man riskerar alltså att känna total förlamning i kroppen, eller om man har tur - symptomen som man skulle få om man verkligen fick svininfluensan. Lockande- verkligen!
Eller om man har lika stor otur som denna tjugosexåriga cheerleadern med förvånandsvärt gott immunförsvar, och trots detta drabbades av både influensasymptomen och drabbas av förlamning. Stackars tjej!
Ligg med mig!
Kevin har en förmåga att inte ha så stor koll på det svenska språket och i vilken ordning man bör säga saker. Under flera kvällar i rad (i samband med att han ska gå och lägga sig) så har han sagt;
"Mamma, kom och ligg med mig!" Det blir ju en helt annan mening än vad Kevin är ute efter.
Jag rättar artigt med att fråga, "åh, ska jag lägga mig och vila brevid dig en stund?"
"Men ja! Kom och ligg med mig nu mamma!"
Jag bara väntar på den dagen när han säger,
"Ska vi hem och vila mamma? Så kan du få ligga med mig!" Eller vänta, nej - det väntar jag förresten inte på - för det har hänt in real life. Det var snudd på att jag ville flyga över Kevin och sätta händerna som stopp för att hela den meningen skulle ha hunnit komma ut. Men det gjorde den. Folk bakom i kön fnissade lite, kassörskan i affären tittade lite förundrande på mig och jag gick där ifrån helt röd i plåten.
Fan alltså, inte okej.
Knattedisko.
(Ska jag kommentera i morgon att Danmark firar "Morten Bisp" den 11 november? Vad det nu är för något... Och att vi ser fram emot att ha någon uppvaktning på den dagen, speciellt Kevin som klär ut sig till Morten själv, varje år!)
Ungarna i reklamen är nog mellan nio och elva. Halvera dessa barn, både på längden och åldersmässigt så har du min unge och hans vänner på dagis dansgolv i morgon!
Idag var han så glad när jag kom och hämtade honom. Han pekade in mot rummet där discot ska vara, och pekade på ballongerna och på alla kalasgrejerna dom hade hängt i taket. Jag skrattade och sa "Ja ni kommer få ett jättestort kalas där i morgon tror jag" (Vanligtvis brukar barn tycka om ordet kalas, men inte min son)
"Men mamma, det ska ju vara disco där ju!"
Ja, visst. Fel av mig.
Om jag ska orka vara mamma en dag till i minst femton år till så måste jag nog hoppa i säng nu, fast jag egentligen inte vill så säger jag, GODNATT.
Lite boskad cola, spunksökande och massa konstiga ställningar.
Under kvällen har Kevin lärt mig några nya ord. Vissa mer intressanta än andra, som Boska betyder att man skakar en coca cola. Vad nu det ska vara bra för? Han har utförligt (med ljudeffekter) berättat hur man dricker cola - att man öppnar locket, dricker (klunk klunk klunk), stänger locket och boskar flaskan lite och sen öppnar man locket och dricker (kluck kluck kluck) och stänger igen. Då går inte colan sönder! (Jag tror han menar att kolsyran inte går ur?!)
Bra va? Boska eran cola och drick med glädje, men glöm för guds skull inte att stänga locket.
Som grädde på moset när jag inte orkade lyssna mer på hans mundiarré så sa jag åt honom att gå och leta efter spunken. Han gick runt i lägenheten och letade, letade och letade. Han hittade ett papper som han frågade var spunken, men icke.
"Det är ju ingen spunk, det ser du ju" svarade jag och skrockade lite med rösten.
Han kom med sina kallingar och sa;
"Mamma! det här är kallsonger, eller hur!"
"Ja?"
"Men åh, mamma - då hittar jag ingen spunk!"
Och mitt i letandet så somnade han. Så någon spunkupphittare kan han i alla fall inte bli.
Kevin har en förmåga att klä av sig på kvällarna också. Jag vet inte exakt när. Men troligtvis när han ber om ett bad, hoppar i badet i fem till tio minuter, kliver upp ur badet och slänger sig dyvåt i sängen och lindar in sig i det varma täcket. När han torkat upp och täcket fortfarande är blött så klagar han.
"Mamma det är kallt, åh, jag fryser mamma".
"Lägg dig under täcket då?" svarar jag. Då blir han sur och kommenterar att han har blött ner det så mycket att det blivit kallt. Han tar då med sig täcket, slänger det på golvet och över en liten "fotpall" aka "rumpboll?" aka "något-jävligt-obekvämt-att-sitta-på" så snurrar han in sig i täcket, lutar sig över sin rump/fot/grej och somnar.
För att golvet är så mycket bättre att sova på istället för i sängen...?
Roliga ställen och ställningar Kevin har lyckats somna i/på;
Köksbordet, i sommras.
Stående på bussen, Anna smällde till mig och frågade vad tusan Kevin höllt på med.
Upp och Ned i soffan, alltså, med huvudet mot golvet och benen upp mot ryggstödet.
På golvet flera gånger, olika ställningar och olika platser och golv.
I badkaret när vi duschade honom som liten.
I maten ( när han var sex månader )
Fler ställen finns säkert, bara jag som inte kommer på dom!
Godnatt min skatt.
Observera!
Jag har flyttat över honom till sängen, minuten efter att detta kort togs.
Striptease ska vara naket och hett!
Här om dagen fick jag mitt kort och min räkning från hyresgästföreningen. Jag skrattade lite smått för mig själv när jag fick det. Inte för att det är roligt att få ett kort på posten, det hade varit roligare med ett bankomatkort fyllt med pengar istället! Nej, det roliga i det hela gällde när farbrorn kom och knackade på dörren hos mig!
Jag hade inte klätt på mig på hela dagen och hade ingen tanke på det heller. Jag gick bekvämt runt i BH och trosor och hade tänkt göra det hela dagen fram tills att det ringde på dörren runt halv fem, fem så där... Jag kollar i dörrhålet på vem det kan vara och jag ser en prydligt uppklädd man i senare fyrtio, tidig femtioår stå där. Vid tillfället hade det redan gått en och en halv minut och med tanke på att dom nyligen kört radonmätningar i våra lägenheter där jag bor så antog jag att dom kom för att leverera resultatet. Och för att höra ett resultat så krävdes det ju inte att jag skulle behövt öppna dörren vidare mycket... eller? I annat fall så kunde det vara Jehovas vittnen, och jag har hört att om man är naket klädd så skrämmer man ifrån dom från sin lägenhet. Jag chansade. Stod fortfarande i BH och trosor - och låste sakta upp låset. Genant öppnade jag dörren, stack ut huvudet och kommenterade min klädsel;
"Ehm, alltså - du ! Jag är väldigt naket klädd!"
Mannen lyser upp - inte alls besviken över vad jag sagt och uttropar;
"Det gör absolut inte mig någonting."
Pinsamt - han fortsätter förklara att han är från hyresgästföreningen och jag känner att jag har kommit i dispyt med min hyresvärd X antal gånger, så att missa den chansen att bli medlem ansåg jag som orimlig. Jag valde att gå med och han skrev ner alla mina uppgifter. Var det så här lätt, tänkte jag och blev nöjd av att ha stuckit ut huvudet.
"Du..." säger han till sist. "Jag behöver en namnunderskrift och datum, samt ord utav dig".
Ehe, okej, jag är fortfarande halvt näck. Jag ber om en minut - stänger till dörren, men inte tillräckligt - vänder om och hör hur dörren öppnas - där blottade jag min rumpa, endast iförd string och BH - samtidigt som en man står och njuter av utsikten... ehm.
Samtidigt ringer telefonen och Kevin svarar. Han kommer trampandes med telefonen i handen och säger; "Mamma, det är pappa i telefonen!" Bra tänker jag;
"Gå och prata med honom du, mamma är upptagen!"
"Men jag vill inte!"
Jag roffar åt mig telefonen och ser hur mitt jobbs nummer står i displayen på telefonen.
"Eh, hallå?" säger jag ännu mer generad.
"Det är inte pappan i alla fall", Säger Tomas i telefonen.
"Du, jag får ringa upp dig jag är upptagen just nu!" säger jag och lägger på.
Två minuter senare kommer jag ut, endast iförd en lång t-shirt som jag fått tag i längst in i garderoben.
Gubben ser på mig, lika röd som en tomat och säger; "varsågod". Jag skrev under på alla ställen som han ville och hoppades att det skulle vara slut där.
Han avslutar samtalet med kommentaren;
"Jag är gammal nog att vara din pappa!"
NO SHIT SHERLOCK?
När jag tittar på mitt kort från hyresgästföreningen så blir jag lika generad som då. Och jag hoppas bara att mannen i fråga ( min pappa ) har glömt bort mig... gosh!
En annars ganska förekommande bekväm klädsel hos mig är;
Linne och shorts.
Mjukisbyxor och T-shirt.
Trosor och Linne.
Världen blir inte så mycket bättre än så här.
Idag öppnar vi dörrarna till vårat nya projekt, allt utom mode. Alexandra och Daniela har under flera månader nu i höst har suttit och knåpat med den här sidan. All jävla credd till er tjejer, vilket arbete ni har lagt ner. Jag har som en "medlem" i projektet bara studerat deras arbete över internet då dem arbetat med hemsidan med ett arbetsnamn i flera veckor nu. Man har hela tiden kunnat studerat allt dom har gjort och hur arbetet har gått framåt för dom!
Det här är som sagt vårat jätte hemliga projekt som vi har hyschat om i våra bloggar - och egentligen bara antytt att det har varit någonting på G. Ingen har egentligen vetat vad, ingen förutom vi fyra tjejer då. Emelie som bloggar från skolan i Ume, Alex som bloggar om livet från Haninge, Pytt som drar ner till Australien och lever livet där tillsammans med bloggen och Jag...
Vem är då jag...
Denise här. En ung, ensamstående mamma som strax innan sin sextonårsdag fick veta att hon var gravid. Jag har bloggat i drygt tre år med bloggar som motherandson.blogg.se, familyportrait.blogg.se och nu senast på ungdomar en kort stund innan detta projekt drog igång, då la jag bloggandet på hyllan och lät min fantasi ligga på vila. Idag jobbar jag extra på ett hotell i nynäs, jag är utbildad kock och servitris och jag älskar att skriva och lyssna på musik. Erik Hassle har tagit min uppmärksamhet kring musiken och "don't bring flowers after i'm dead" är en absolut favorit.
Lite historia;
Jag och Daniela lärde känna varandra för drygt sju år sedan nu. Sjukt fort tiden har gått... Vi umgicks då i ett ascoolt gäng i nynäshamn och gjorde stan osäker, eller något! Vi satt bland annat på pizzerian och käkade, sjöng massa sånger från disney, tältade, satt framför lägerelden vid nikstabadet och gick på bio för att kolla på björnbröder på ett hotell som Algerydh's mamma bossade över.
Vid femtonårsåldern så splittrades vårt gäng och alla slutade umgås. Då passade jag på att bli tillsammans med min sons pappa, flytta ihop med honom efter en vecka i hans lägenhet i Ösmo och började smått planera inför framtiden. Efter cirka en månad så flyttade vi tillsammans ihop i en lägenhet bara femton meter från mina föräldrar. Jag skulle gå ut nionde klass, skulle ha min skolbal och skulle få mina betyg i ett vitt förslutet kuvert. Men bara två veckor innan skolavslutningen fick jag reda på att jag var gravid! Jag blev jätte lycklig, förbannat nervös och kunde absolut inte hålla hemligheten om min graviditet särskillt länge. När jag stod med mitt förslutna kuvert i handen så visste nog alla i skolan om att jag var gravid, inte för att min mage hade börjat puta - utan att jag inte kunde dölja min lycka.
Jag gick ut med ett kuvert i handen, rellativt bra betyg för att vara mig och jag hade gått ut nian, valt linje till gymnasiet och höll samtidigt på att puzzla med mitt liv så att dagarna skulle kunna gå ihop. Under sommaren fick jag reda på att jag blivit intagen till Hotell, Restaurangprogrammet på gymnasiet, och min lycka var nu absolut total. Jag kämpade mig igenom ett halvår i gymnasiet. Mot slutet var jag tjugokilo tyngre än vad jag normalt var - och jag valde att ta en paus i studierna från och med vårterminen i första ring. Mina lärare stöttade mig, mina vänner fanns där med en hjälpande hand, mina föräldrar fanns alltid till hands och min sambo och jag väntade på ett nytt mirakel som skulle dyka upp om drygt tre månader.
Tiden hemma var jobbigast - mellan att vara gravid och att inte ha sitt barn i närheten. Jag gick och städade, nötte trasan mot diskbänken och fann inte mycket roligt för att få min tid att gå. Alla kompisar gick i skolan och jag gick hemma - näst intill depprimerad. Men sen kom han, vårat mirakel som ett brev på posten. Tjugo kilo rasade av mig på knappt två månader - så många promenader man tog så var det ju inte så konstigt, och efter allt ammande. Kevin lärde sig snabbt att anpassa sig till världen, han lärde sig gå med stöd runt fyra månader (bevis till det finns på film), han satt upp själv vid sex, kröp strax där efter, och tog sina första steg med faster och kusin närvarande två dagar innan julafton.
För ett och ett halv år sedan så bröt vi upp, jag och Kevins pappa. Han flyttade ner till Halmsta och jag och Kevin bor fortfarande kvar i lilla nynäshamn (staden som egentligen är omöjlig att lämna). Jag är nöjd med mitt liv - trots att jag är alldeles för rädd för att låta någon komma in i mitt liv, annat än vänner. Strax efter mitt avbrott med Kevins pappa så träffade jag Alexandra. Hon var i USA, landet far away - you know? Vi hade asmysiga stunder framför datorn när hon vistades där borta. Det var nästan som vi blev vänner bara där, över den virituella världen. Jag hade ju som sagt aldrig träffat henne i verkliga livet, om vi inte hade sprungit förbi varandra på stan såklart...?! När hon kom hem till sverige igen så haffade jag henne nästan direkt. Jag sa att vi var tvugna att gå och äta pizza och umgås lite. Efter mycket om och men så kom hon - världens gladaste och trevligaste tjej. Vi käkade pizza och påbörjade våran livslånga vänskap.
Vi gick hem till hennes föräldrar och först då insåg jag att jag hade umgåtts med hennes syrra för X antal år sedan. Så se hur konstigt det kan bli, först Daniela och sen Alexandra.
På min nittonårsdag kom Alexandra över med en hallontårta som hon bakat. Vi hade då kännt varandra i en vecka. Senare på kvällen mötte jag upp Alexandra och Emelie hemma hos Alex föräldrar, vi sminkade oss och drog vidare till en bekant några kilometer längre bort...
Sedan den dagen Alexandra kommit hem från USA har hon haft en jätte stor plats i både mitt och Kevins liv. Ett tag så kallade vi henne för Pappa Alex, för att hon alltid fanns där för Kevin och mig. "Ring om det är något, Ring om något händer OKEJ? Gå över till Farmor och Farfar, dom är alltid vakna." Man fick inte bara Alexandra som vän utan en himla massa familj till henne också - och man känner sig alltid välkommen no matter what.
Under det följande året så kämpade jag på med skolan - egen lägenhet och Kevin, dagis och allt som tillhör. Jag tog studenten, en himla lycklig och stor dag för min del, tre jävla år av skolan var avklarade. Jag fick helt okej betyg, en resa till Spanien, Barcelona med klassen och tre skitfina år med världens bästa lärare.
Och här är vi nu. Alla samlade på en sida som handlar om allt utom mode. Enjoy!
Idag är Kevin snart fyra år gammal, är grymt smart och lägger puzzel med bitar på 75-100 bitar (som vanligtvis en 6-8 åring klarar). Klart att man är stolt över att vara mamma, jag menar - vem skulle inte vara det?
TACK IGEN DANIELA FÖR ALLT ARBETE!
ALEXANDRA FÖR DIN IDÉ OCH EMELIE FÖR ATT DU ÄR SÅ COOOOOOL.
