Jag tror alla har den känslan ibland, eller de flesta borde i alla fall känna igen sig i ämnet. Att vilja gråta och släppa ut all energi som man går och bär på genom en stor tårdrypande stund för sig själv. Jag har lite olika knep för att börja gråta när jag egentligen inte kan, men dessa stunder jag behöver det som mest! (Låter det vettigt?)

Vi börjar med det lättaste.

- Tänka på någon som betytt mycket för dig men som inte är närvarande längre.
För min del tänker jag i första hand på min morfar. Ibland tänker jag på honom som om att han fortfarande lever. När man träffar mormor så biter man sig i tungan när man sekunden innan kommer på sig själv att vilja fråga henne hur morfar mår - och helt plötsligt så slår det mig att han faktist är död och då får jag som någon ångestframkallande grej som gör att mina känslor svämmar över. Denna gråtmetod vill jag kalla för sötgråten, man snyftar lite - sitter i ett hörn, (tänder ett ljus?) och försöker minnas alla bra stunder.

- Titta på något som berör.
Jag älskar youtube. Tänk så mycket skit det finns på den sidan, och tänk så mycket good shit det finns. Sök på Oprah's namn och jag lovar att det finns tusen saker att gråta till. "Proposal", "Wedding dance", "Wedding" - bröllop och förlovning, det är verkligen något speciellt med sånt - och sekunden som det visas en man och en kvinna framme vid ett altare så bryter jag ihop. Denna gången inte så vackert - snäppet under the ugly cry - skulle jag vilja påstå.

- Bli fly förbannad över något som får dina känslor att svämma över.
Jag älskar att skriva - inte sånt som nämns i bloggen dock - utan sånt som berör mig själv. Saker som när min son pratar om sin pappa så mycket att han kan börja gråta av saknad, (nej dom träffas inte allt för ofta). Saker som jag för stunden måste skriva ned i rent hat för att Kevin tar så stor skada av allt som hänt under de senaste två åren. Att ens barn tar skada är så obeskrivligt svårt att skriva ner i ord vad det betyder i sorg för en själv. Så många gånger jag har svurit över mitt ex (och han vet själv om det - med all säkerhet. Måste dock påpeka att vi är mycket goda vänner fortfarande, så att inte folk drar egna slutsatser) och gråtit över Kevins saknad och förlust, Kevins pappas förlust i utvecklingen och min förlust i att dela alla happy moments med. Welcome ugly cry i all ära.

- Minns tillbaka till något sorgligt ögonblick i ditt liv.
Som många säger ska man lämna gammalt groll bakom sig, men jag tycker inte riktigt att det stämmer. Livet är ingen dans på rosor och att gråta gör faktist saken mycket bättre. Alla bär vi runt på någonting som nöter i livet. Jag tar nytta av dessa minnen genom att låta mig minnas tillbaka på det just när jag är på ett gråthumör!

- Stå i ett blåsigt väder, få söta kommentarer eller gäspa.
Det här handlar egentligen inte om att gråta frivilligt, snarare mer ofrivilligt. Så fort jag står i korsdrag, gått upp några timmar för tidigt eller somnar för sent så rinner mina tårar. Utan ens en tanke på något sorgligt eller trist så startas tårkanalerna av sig självt. Hur många gånger har inte jag fått kommentarer som; "Men gumman, varför gråter du för?" eller som från Kevin idag; "Mamma, det rinner från ögat, varför rinner det för?" Då är det riktigt svårt att inte gråta av hur söt son man har!


What doesn't kill you makes you stronger.