När många frågar mig om hur det är att ha barn så svarar jag oftast: underbart. Jag menar, varför skulle det inte vara det? Mitt egna kött och blod som springer runt i lägenheten och stökar ner (ironi), som ljudar och ger en pussar och kramar (okej, det händer dock inte allt för ofta). Oftast kommer det följdfrågor som, "du har ju förlorat hela din ungdom och kommer aldrig komma någon vart i livet!", "du förstår att du inte kan vara lika spontan som om att du inte skulle ha ditt barn va?", och "du kommer aldrig att kunna gå på krogen mer med dina vänner".

Okej, tillbaka till första påståendet. Nej man förlorar inte hela sin "ungdom" för att man skaffar barn. Ungefär som jag skulle säga till min mamma som var 38 när hon fick mig, "du förlorade hela din arbetskarriär på att skaffa mig". Men det stämmer inte, min mamma byggde sin karriär parallellt med att jag växte upp. Jag har vuxit upp i en industi - där min mamma jobbade för fullt, min pappa jobbade heltid och båda var i toppen av sina karriärer, så nopp det där med att man inte kan skapa karriär för att man har barn och förlorar hela sin ungdom stämmer verkligen inte. Utan Kevin hade jag aldrig orkat igenom tre år av gymnasiet och hade aldrig intresserat mig ett dugg för matlagning, så... Och vem säger att ett mål i livet är som en karriär. Mina mål har blivit uppnådda, har dina...?

Spontanitet. En fråga som ständigt förföljer mig. Vadå vad är man ute efter när man ställer en sån fråga? "Jag kan åka till grekland utan att planera det i hundra ååår, och det kan inte duuuu!". Jag trodde folk hade tröttnat på att retas efter en viss ålder, men tydligen inte. Och för min del så måste jag säga att det inte stämmer heller! Jag har lyckats vara spontan, men det man får räkna med när man är spontan och har ett barn; att man kan räkna in barnet i sin spontanitet! Mitt kusinbarn fick ett ryck i sommras och bad oss hänga med till skara sommarland. Hon kom över till mig sent på kvällen och sa att vi skulle boka en tältplats. Dagen efter drog vi mot skara, klockan fem på morgonen med en trött men road liten kille på tre år som var mer än spännd över att få se  alla vattenbanor och vattenlandet. Väl där så var det alla karuseller som lockade mest och han doppade inte så mycket som lilltån i barnlandet eller i någon vattendel för huvud taget. Jag och Kevin somnade för övrigt i baksätet på bilen för att tältet var allt annat än OKEJ att sova i!

Sista påståendet då...
Krogen med vänner? Okej, kan kanske aldrig kommer kunna gå på alla fester jag skulle vilja, men jag jobbar ofta kväll och helg, och får tid över strax efter elva att göra vad jag vill. Då passar jag på att gå ut med mina vänner och passar på att dansa lite på natten - för att sedan gå hem och sova till åtta och därefter gå och hämta Kevin lagom till nio på morgonen hemma hos mina föräldrar. Jag ser ingenting fel i det, då Kevin sover när jag slutat och precis vaknat när jag kommer och ska hämta honom på morgonen. Det gör absolut inte mig till en sämre mamma för att jag är ute och umgås med folk som jag vanligtvis inte kan umgås med, och passar på att leva det liv som jag skulle ha gjort om Kevin inte fanns. 

Man kan kombinera det mesta med att vara mamma och ensamstående. Man måste bara komma på hur!


Karriär och mål i livet.


Spontanitet (där barnen är delaktiga).


Kombinera vännerna och Krogen. (Dessa bilder togs dock när Kevin var hos sin pappa i en vecka i somras!)

Men allt är möjligt, bara man vill och orkar satsa!