Jag och Anna diskuterade påväg mot dagis om hur tungt vi andades när vi gick upp för en lång backe i närheten av dagis. Hade en snygg kille gått förbi så hade vi dämpat våran andning till så gott som "normal" eller snarare jätte tyst och vi hade sträckt oss likt svanar för att tänka på hållningen när han skulle passera. Tack och lov så kom aldrig någon snygg kille, eller någon kille för huvud taget - inte ens en enda levande homosapien kom förbi oss under den tiden - och det var vi glada över! För vi hade varken ork eller lust att tänka på andningen eller hållningen.

Men varför anstränger man sig så egentligen? Som om att killen ska stanna upp och tänka;
"Snygg hållning, okej andning - hon lever!"

Nej fan , nästa gång jag går förbi någon så ska jag flåsa som en dammsugare, gå som en säck potatis - helt ovårdad och osminkad...

eller inte...