alltutommodedenise

Kevin är ett litet speciellt barn kan jag tycka ibland. Förutom att han är min såklart. Allas barn är speciella och unika. Men vad jag menar är att han är väldigt självständig av sig och ska nästan aldrig sitta i knä, pussas på eller kramas på. Pussar är rent av äckligt enligt hans åsikt, och kramas gör vi ju ofta.. minst en gång per dag i alla fall och sånt kan man ju inte hålla på med hela tiden. Men ibland - väldigt sällan så får han ryck och söker bekräftelse. Han kryper upp i mitt knä och gnuggar sina ögon, putar med munnen och vill pussas. Han säger jag älskar dig mamma och kryper ihop till en boll i min famn. Jag älskar dom stunderna. Han låg i mitt knä i en halvtimma ikväll, ville pussas och kramas. Jag lät honom ligga där han låg och mös så länge jag fick chansen. Mitt hjärta slår alltid några extraslag vid dessa tillfällen och gör mig alldeles varm i kroppen. Min lilla kille är ju inte så liten längre. 

Efter en stund så fick han ännu ett ryck och bad mig rita med honom. Fair enough tänkte jag och satte mig ner för att måla mina streckgubbar och streckbilar som bara Kevin uppskattar. Han började skratta och jag tänkte på att det här är den enda bekräftelsen jag behöver från Kevin. Att han skrattar och visar att han är lycklig. Jag behöver ingenting mer. Hans skratt kan hålla mig levande i tusen år. Jag älskar verkligen våra mys-stunder och kunde man spara skratt i burkar så skulle jag ha haft ett helt förråd lagrat vid det här laget...




Allt jag gör tillsammans med dig kan sammanfattas till ett ord:
- Obeskrivligt.

Idag har det varit en ganska trist och lång dag. Jag har pysslat här hemma tills det inte funnits så mycket kvar att pyssla med. Jag har lekt med Kevin tills min fantasi domnat bort. Jag har läst en halv bok. Dammat, dammtorkat, lagat mat, bäddat, torkat golv, gått ut med sopporna, sett på TV, prickat in saker i min kalender, satt mål, läst på om saker och kollat i en "lär dig italienska-bok". Kanske ska jag börja uppta det språket igen?
Kanske inte. Vi får se hur långt jag orkar ta mig.

Hur som helst. Jag har börjat läsa boken; Mias hemligheter. Det är fortsättningen på gömda och Asyl. När familjen kommit till USA och varit först i världen med att få amerikansk medborgarskap. Redan i början tar boken en snabb vändning och tvingar en att fortsätta läsa. Hua, vilket liv vissa får ta sig igenom. Skönt att släppa allt i några timmar och läsa om andras bekymmer.

Mias hemligheter som sagt! Läs den.

Ibland får jag knäppen och kan bli avundsjuk på människor med en stor drivkraft till någonting. Vissa får för sig att dom är duktiga på att måla och kan måla de mest fantastiska saker och få ner allt dom har innom sig i en bild. Andra kan spela piano och uttrycka känslor på så sätt. En del lägger allt tungt som dom bär på i komedin och blir rusktigt duktiga komiker. Andra väljer att riskera livet på motorcyklar och göra konster på ett hjul och hoppar runt mellan sittdyna och stående samtidigt som motorcykeln åker. Andra får ut allt genom att tala till andra genom TV-rutan, andra dansar, sjunger eller är duktiga på att formulera sig på annat sätt. Jag då?

Jag känner inte att jag är bra på det musikaliska. Jag provade på att spela piano som liten men min motivation till att fortsätta dränktes snabbt i tristess. Jag önskar jag kunde rita en streckgubbe och att folk kunde se att det verkligen var en streckgubbe. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig i komikens tecken men allt jag påstår mig kalla för humor förstår sig ingen på. Jag klandrar dom inte. Att stå och volta på en motorcykel... eller moppe är inte riktigt min grej. Jag erkänner, utan att ens prova på att köra ett motordrivet fordon, annat än en fyrhjuling som fyraåring - så kan jag påstå att jag är en trafikfara. En backseetdriver med rädsla om att förorsaka olyckor eller utsätta andra för fara. Därför har jag inte ens påbörjat mitt körkortstagande, trots att jag flera gånger haft erbjudandet om att börja. Jag är för feg.

Jag besitter inga danskunskaper. I själva verket är jag stel som en pinne, helt oförmögen att röra mig i takt till musiken. Och rör jag mig så är händerna uppe i hårfästet för att jag inte har någon aning om var jag ska placera dom. Jag besitter inga speciella kunskaper i att fotografera. Jag tar som sagt inga speciella bilder, inga som berör eller som tilltalar någon speciellt. De bilder jag förmår mig att ta är för mitt egets minnes skull. Att minnas hur sommaren 2008 var, eller hur det såg ut i min lägenhet när jag flyttade in och ha någonting att jämnföra med.

Jag besitter där emot en kunskap om att läsa. Därför är mina böcker min drivkraft. Jag vill läsa så mycket jag kan samtidigt som jag har orken och tiden att läsa böcker. Ibland läser jag inte böcker på flera månader och det är ingenting jag saknar heller. Ibland läser jag hela tiden och kan inte förstå hur jag kan vara utan doften av böckerna. Jag ser mig själv som flitig och påläst och kan med all säkerhet påstå att jag har kunskap om att skriva själv om jag skulle vilja. Men jag har ingen fantasi. Bristen på fantasi blockerar mina planer, och jag hatar mig själv för att jag har gett upp hoppet om att hitta min fantasi igen.

Men som sagt. Istället för att vara avundsjuk på andra så får jag försöka hitta på någonting själv. Som att försöka gå på upptäcksfärd efter min fantasi. Ibland behöver jag den mer än någonsin...

Godmorgon.
Jag och Kevin vaknade för en timme sen, och efter jag vaknat så satte la jag mig i sängen och läste klart boken, stulen barndom. Hur bra och berörande som hellst. Så nu om en stund så fort vi ätit frukost så tänkte jag hitta en ny bok jag ska påbörja.

Just nu håller Kevin på att leta efter gårdagens godis som blev över. Jag har lagt det på ett så firnuligt ställe att han aldrig kommer komma på var det finns. Hur bra är man inte då. Haha.

Dagens planer är diffusa - jag vet inte hur vi ska göra än med andra ord. Det är sol ute så det blir troligtvis en promenad lite senare. Jag tänkte låta Kevin blöta ner sig ordentligt nu innan all snö försvunnit. Tänk, snart vaknar man av att det är femton, tjugo grader varmt i skuggan. Herregud så fort tiden går.

Nej, nu blir det frukost, disk och bäddning. Därefter ska vi röra oss ut i solen.

Innom en snar framtid, troligtvis lagom till bikinisäsongen så kommer våra balkonger renoveras. Hur jag vet det? Jo, då och då dimper det ner ett brev i mitt brevinkast som förklarar, klart och tydligt att mitt hus blir det första som de börjar med och att dom ber vederbörande ta bort alla sina saker från ballkongerna så att de inte försvinner eller går sönder (ni vet, giriga byggnadsarbetare). Dom ber också vederbörande att inte vistas ute på balkongerna under renoveringstiden som varar drygt 5-6 veckor per lägenhetshus.

Vad berör detta mig? Inte ett smack! Förutom att jag inte kan sola under bikinisäsongen för att någon byggnadsarbetare håller på att ta bort grannens balkong. Jag som har uteplats... undra om jag får ha utemöbler utanför när dom jobbar?

Hmm... Tänk! Dricka té, läsa en bok och njuta i solen samtidigt som byggnadsarbetarna svettas...!
Drömma går ju. I värsta fall så har jag en trappa som också är ansluten till solljus och som passar alldeles utmärkt att sitta på under högsommarvarma dagar.

Plus att det snart ska bli ett sånt där "hål i dörren" där man kan hänga nyckeln för hyresvärden om han ska komma på besök och man inte är hemma! Och så ska vi få in någon annan sak till duschar och handfat... Mycket hantverkare här nu i vår! *fniss* 

På vägen hem när vi satt på bussen så tvingade Kevin mig att sjunga Hakuna Matata om och om igen. Nere på centrum hoppade det på en dam som var... ehm, lite översminkad sådär - och hon sätter sig brevid mig och Kevin. Kevin säger;
"Mamma. Hon är läskig..." Så pekar han på damen som sitter brevid mig.
"Nejdå" säger jag och skakar på huvudet och ruffsar till hans hår.
"Mamma, sluta rufsa till mitt hår. Hon är läskig på riktigt. Hennes ögon är arga och hennes ögonbryn pekar neråt... Så som man är när man är arg. Hon är nog arg... eller så har hon ont mamma!"
"Schh... Kevin. Titta ut genom fönstret istället."

Men självklart så kan inte Kevin släppa damen med blicken utan blir sittande och tittade på henne. Jag och några personer runt omkring började småskratta, jag menar... vad ska man göra?

Damen ruffsade till hans hår och log brett när hon gick ut. Med en aningens för sur sminkning som Kevin antytt...

Kevin är jätteglad på riktigt! Han har precis lärt sig att knäppa med fingrarna och samtidigt få det att låta "knäpp, knäpp". Han är stolt över vad hans fingrar kan åstadkomma, och går runt i hela lägenheten och knäpper.
"Hör här mamma" säger han då och då. Och då tvingas jag lägga örat nästgårds till hans fingrar och han knäpper mig i örat. Egentligen behöver jag inte lägga mina öron så nära, ljudet hörs från toaletten och in till mig i vardagsrummet. Han skrattar, sådär mysigt skratt - busigt och gulligt på samma gång när jag rycker till av ljudet.
"Haha, mamma! Du blev rädd."
"Ja" säger jag och skrattar.

Och så är hela hans dag räddad.

Snart ska vi dra iväg till affären. Vi ska handla upp gottis-saker att äta på ikväll som sagt. Sen ska vi hem och laga mat. Disken är undanplockad och undandiskad - sängen är bäddad och nu är rdet bara tvätten kvar... när jag kommer hem.

Vi hörs senare.

Efter vad som kändes för en liten stund sedan så insåg jag till min förvåning att jag legat i ett och samma bad i över en och en halv timma. Jag slumrade till i badvattnet och vaknade av att Kevin ropade att han ville ha mjölk. Där låg jag och skumpade runt i pissljummet vatten... om ens det. Kallt var det rent ut sagt. Jag bad Kevin ta mjölk i kylskåpet och ett glas ur skåpet för att jag skulle duscha mig varm. Ehe - mindre roligt. Mindre kul var det också när jag började må stört illa. Jag vet inte vad det är, men det går maginfluensa på skolan, både bland personalen i köket och bland barnen i matsalen... så frågan är... Nej, jag har helt enkelt inte tid att vara sjuk.

Igår precis efter jag skrivit det sista inlägget så hördes en dunk och därefter snyftningar... eller mer någon som gnydde. Kevin hade som jag misstänkt - ramlat ur sängen och slagit sig. Stackaren. Han snurrar som ett vilddjur i sängen när jag inte ligger brevid honom, så det spelar ingen roll om man lägger honom längst in, han snurrar sig snart ner till golvet. Detta har som sagt hänt flera gånger, så jag funderar på att lägga en madrass på golvet strax under sängen så han landar mjukt i alla fall.

Nej, nu ska jag torka upp, lägga in kläder i garderoben och diska bort lite disk från frullen.
Tjingeling.

God morgon.
Vad härligt det känns med sovmorgon när  Kevin vaknar runt halv sju och prompt ska ta sig upp då för att sätta på barnkanalen. Det känns så värt att vara hemma och ledig då... Jag tvingade mig själv ligga kvar i sängen tills klockan slog åtta i alla fall. Att tvinga mig till att sova en stund till var inte någon större prestation heller.

Idag är det fredag så det är lika bra att åka och handla lite fredagsmys lite senare, annars blir väl Kevin smått galen när han väl upptäcker att Let's Dance går på TV och vi inte har någonting att äta till. Det har blivit lite av ett riktmärke för Kevin. Let's Dance = Godis och chips, Melodifestivalen = Släng ut TV:n och låt den ligga där... typ. Det är tur att det finns ett underhållningsprogram som är värt att se i alla fall.

Nu på morgonen har jag fått i mig en frukost som Kevin har gjort. Han fick bestämma lite vad vi skulle äta och ladda brödrosten med bröd själv. Han blir så mycket äldre och större när han får vara lite självständig och hjälpa mig då och då. Det stärker verkligen hans självförtroende. Ikväll, eller i eftermiddag så ska han få hjälpa mig att laga i ordning middagen också.

Klockan börjar bli sent och jag vet att Kevin kommer vakna mycket tidigare än vad jag önskar. Hur som helst så tackar jag gudarna just nu för att det är planeringsdag i morgon och att jag är tvungen att vara hemma därför. Jag har en del att stå i här hemma. Som att kolla tvätt-tid. Det känns lite smått ruttet att sitta hemma och tvätta i helgen. Speciellt när jag knappt har någon tvätt. Ganska smått meningslöst.

Jag tänkte passa på att göra storkok av någon mat i morgon. Jag har lax hemma - och massvis med potatis. En falukorv och lövbiff. Får bli något sånt som jag kokar ihop till middag och matlådor. Hjälp mig att hålla alla tår och tummar på att Kevin vaknar runt nio i morgon. Det känns fair enough, trots att han somnade långt innan klockan hade slagit halv nio.
"Mamma, sänk ljudet på datorn, jag ska kolla på TV" var det sista han sa.
Yeah, right. Kolla TV var det ja.. inte sova!

Förresten så har jag tagit massa bilder på Kevin idag. Dom får ni först i morgon. Jag orkar inte leta upp kameran och föra över bilder nu. Där emot kan ni få några andra bilder från förra helgen, typ i fredags för att vara exakt.


Jag frågar Kevin frågan om vad vi tycker om anonyma kommentarer på bloggen...
Varav han ger mig fingret och säger FUCK THEM MOM.


... okej, riktigt så illa var det inte. Vi sitter och sjunger "Var är tummen... Var är långfingret, här är jag!" just när denna bilden tas, och Kevin kan inte få upp dessa fingrar utan hjälp av den andra handen. Så det ser värre ut än vad det är.

Men som sagt. Det kunde ha varit som jag sa tidigare också... det kunde det ju.

Men nu är det sängen som kallar i alla fall.

Kevin hade nyligen somnat in och jag upptäckte det för inte allt för länge sen. Jag smög in på toaletten och hämtade en blöja och satte mig på sängkanten för att få på honom en blöja innan han vaknade och började gnälla. Istället skäller han ut mig på noter och säger:

"MAMMA! JAG DRÖMDE OM SOMMAREN FAKTIST, OCH DU VÄCKTE MIG. JAG DRÖMDE ATT JAG CYKLADE OCH DU VÄKCKTE MIG DÅ!"
"Schh! Gå tillbaka till drömmen nu istället."
"JA, och sluta VÄCK MIG! OKEJ?"
"Okej, hjärtat."

Två sekunder senare så sov han igen. Gullunge.

Han måste hata mig. Jag skulle ha hatat mig själv om jag drömde om sommaren, värmen och blev väckt och någon stoppade upp en blöja i rumpan på mig...

Ärligt, jag klandrar honom inte, alls.

Höjden på lathet måste vara när jag var på G till jobbet och suckade över att jag var "tvungen" att gå motsatt  håll, drygt tjugo meter extra för att handla en snabbis. Det svåraste var nog egentligen att hålla sig på asfalten stående. Jag halkade till och var nära på att drutta på rumpan ett flertal gånger. Gångvägarna nu är alltså livsfarliga! Jag förstår verkligen inte hur alla äldre personer klarar av att gå på dessa vägunderlag.

Jag antar att det finns dubbar under skorna av en anledning.

När jag kom till jobbet idag så kände jag mig smått förvirrad. Det är alltid svårt att komma in i jobbet precis när rulliangsen varit igång i över fyrtio minuter. Det tog mig en halvtimma innan jag var varm i kläderna och fick upp ett tempo. Lagom till jag fått upp takten så var lunchen på gröndal slut. Ehe... Det sög smått. Men städningen återstod så det var bara att stå ute i matsalen till man var klar med alla stolar och bord, matön och salladsbaren. Sen var man klar att gå hem. Hallelujah.

Nästa vecka kör jag tisdag- fredag och veckan efter det blir det måndag- onsdag om jag inte minns helt fel. Skönt att ha flera dagar i veckan som man får jobba på. Jag klagar absolut inte över det! Och jag älskar verkligen att få komma tillbaka till gröndals matpersonal, så  härliga människor.

Igår innan jag somnade så fick jag ett SMS från jobbet. Det stod att jag ska ansöka som personlig ass. i sommar. Jag har sökt ett jobb på systembolaget också, så jag får se om jag får det - i sånna fall väljer jag det i första hand. Annars blir jag troligtvis personlig assistent till någon sötnos här i nynäs! Så igår satt jag i över en halvtimma och knåpade på CV och personligt brev. Mina referenser och mina utbildningar. Snacka om att det tar tid. Hua!

Nej, nu kallar mina arbetsuppgifter här hemma.

Snart börjar jag jobba. Jag taggar lite med hjälp av lite musik från 2009. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken låt det är som ska representera hela förra året. Låten som jag väljer har ju som sagt ett stort ansvar till att få mig att minnas bara de bästa stunderna. Är det denna låt med Black Eyed Peace, I've got a feeling som ska påminna mig om hur 2009 året passerade snabbare än blixten? Eller är det My name is Inga som vi sjöng om och om igen i barcelona och verkligen hade askul åt. Eller ska det vara Rap Das Armas, Pitbull eller Milow?

Hur som helst. Den låten som får äran att representera mitt förra år bär ett stort ansvar. Eller så är det jag som överdriver det hela en aning!

Nu ska jag snart gå. Jag tänkte springa förbi skotten innan jag börjar för att handla upp min sista sedel som jag har ute. Jag har verkligen snålat på att handla på kortet den här månaden (hurra till mig). Men jag antar att jag måste bryta trenden så fint nästa vecka, då alla småsaker måste börja fylla på kylskåpet igen som mjölk och smör som håller på att ta slut!

Hur som helst. Skotten - jobb - dagis - hem!

Ses senare, eller nått.

2004


2010

Inte så stor skillnad va, haha!

Fler bilder från helgen på Linnéa och hennes jättegóa vänner:


   

Kevin är lämnad på dagis och jag har varit hemma i över en halvtimme redan. För en gångs skull så kom bussen fram och tillbaka i tid, just så som jag vill ha det. Fan, när jag tänker efter så går mitt liv på ett schema, en rutin. Det är riktigt illa, men planerar jag inte min tid i minsta detalj så går allt åt helvete. Missar jag bussen efter jobbet kommer jag sent till dagis. Kommer jag sent till dagis så missar vi bussen hem. Missar vi bussen hem så kommer vi i bästa fall hem klockan fyra, annars halv fem. Förstår ni? Nej, såklart att ni inte gör. Men för mig är dessa minuter guld värda. Då hinner jag med att plocka lite, vila mellanåt och sedan börja med middagen innan vi ska lägga oss för att sova.

Förstår ni nu?

Hur som helst. Vägen hem var en riktig pina. En unge som på arabiska(?) satt och skrek till sin mamma hela vägen tills dom skulle gå av. Hon bråkade med sin lillesyster så när det var som värst så var det två skrikande barn och en skrikande mamma. Så att läsa min bok gick inte som förväntat, jag fick inte ro att läsa riktigt så många sidor som jag önskat.

I morgon har jag tagit ledigt från jobbet... eller jag skrev av mig själv från mitt schema. Kevins dagis har ju planeringsdag och jag har inte hittat någon som kan passa Kevin. Så jag blir själv hemma med honom just denna dag. Jag har ingen aning om vad vi ska hitta på än, men något blir det väl.

Men min fritid tänkte jag inte planera in i minsta detalj. Den får bli som den blir helt enkelt!

God morgon.
Jag vet inte varför jag börjar med ett så tidigt morgoninlägg för? Jag vaknade för en kvart sedan. Mitt mobil-larm kommer ringa igen om tjugo minuter, då jag ska upp på riktigt. Halv åtta åker bussen mot dagis och jag är redan piggelin. Riktigt illa när man får sova längre och avstår. Men vad gör man?

Kevin vaknade i samma  takt som mig, alldeles för tidigt med andra ord. Han är förtrollad framför TV:n och barnkanalen och jag är väl förtrollad och alldeles inne i det jag gör. Who knows.

En sak vet jag i alla fall, och det är att vädret inte står på min sida. Jag hade hoppats på att få ha sol och fint när jag skulle gå på en promenad innan jobbet, men det var tydligen att hoppas på för mycket, så nu får jag stå ut med att det är moln och dis. Jag ska bestämma mig lite senare om jag ska gå runt ringvägen eller inte. Jag kanske helt enkelt stannar hemma tills det är dags för mig att jobba.

Trist, men vad ska man göra.
Nu ska jag göra mig i ordning, klä på Kevin och sen sätta mig på bussen och fortsätta läsa på min bok.
Tjingeling.

Jag förstår inte. Jag har suttit ikväll och vikt kläder, massvis. Tonvis med kläder. Jag började när NCIS gick. Det avslutades för fyrtiofyra minuter senast. Non-stop har jag suttit och vikt kläder. Okej, jag har tagit få pauser, väl förtjänta. När jag pratade i telefonen, bloggade eller skickade SMS. Sen ska jag förtydliga att detta inte hände allt för ofta under denna vikningstid.

Hur som helst. Jag sitter och viker och viker kläder, byxor, t-shirt's och kallingar. Jag parar ihop söta strumpr och upptäcker till min förvåning att det är tjugo strumpor som är utan partner. Vem är den person som äter upp Kevins strumpor? Kan det vara så illa att dessa åker ner i tvättmaskinen och försvinner? Jag menar, hallå - han har lika stor strumpstorlek som mig... nästan! Hans borde inte försvinna heller?

Det verkar förbli en olöst gåta, för nu ska jag gå och lägga mig och läsa Kevins bok och sen ska jag sova.
Vi hörs igen i morgon.

Tjingeling.

Kevin har precis kommit in i den åldern där det blivit viktigt för honom att ta hem kompisar och att få bli bjuden hem till dom. Jag har aldrig haft någon vidare kontakt med föräldrarna på Kevins dagis. Det har varit föräldrarna i min ålder som man kunnat relatera till och kunnat prata med. Jag vet egentligen ingen som Kevin umgås och leker med på dagis annat än hans enda riktiga kompis. Jag och Kevins bästa kompis mamma är också väldigt goda vänner och umgås då och då utanför dagisets dörrar.

Egentligen har jag ingen aning om vem resten av föräldraskaran är. Nåväl, ett fåtal personer har man koll på. Vi har ju trots allt haft barnen på samma dagis i tre år. Men många föräldrar lämnar in sina barn så tidigt och hämtar dom så sent så att man inte alls har någon koll på vems barn som tillhör vilken förälder? Det är som ett spel... gissa mitt barn, typ.

Hur som helst. Nu när Kevin börjat komma upp i den åldern att han ber om att få ta hem vänner så tänkte jag börja med att samla föräldrarnas telefonnummer. Alla barn är som sagt välkomna hem till oss (en i taget självklart), men jag behöver veta mer om föräldrarna och behöver känna mig trygg i att kunna möta dom innan jag släpper in barnen. Så nästa vecka tänkte jag börja med att ta hem Kevins bästa kompis. Ett barn jag trivs med och ett barn som jag vet att Kevin kommer överrens med. Därefter får vi se hur det går...

Psst. Wish me luck.

Kevin sitter helt inne i barnprogrammen. I två minuter har jag försökt få kontakt med honom. Han ignorerar mig, eller så hör han mig helt enkelt inte. Ungarna kan ju vara helt borta i sin egen värld när barnprogrammen visas. Ikväll behöver vi inte gå och lägga oss riktigt lika tidigt. Vi får ju en halvtimmes extra sovmorgon! Den är mer än välkommen. Men jag tänkte ändå ligga i sängen runt åtta som vanligt men kanske läsa lite längre.

Varenda kväll i närmare två veckor har jag fått läsa Nicke nyfiken- boken för Kevin. Den är utläst på tio minuter, en kvart ungefär - men det börjar bli skapligt tjatigt. Jag kan alla sidor utantill, och Kevin lika så. För att testa hans kunskaper så ändrade jag texten på en av sidorna, varav han börjar skratta frenetiskt och säga; "Hihi, mamma, du läste fel! Så ska det inte stå". Och för det exakta ordet så rättade han mig. Jag gav upp. Hans vilda skratt och hans kunskap i boken fick mig att avsluta läsningen och släcka lampan. I fortsättningen ska jag läsa andra böcker med helt annan text än vad som är skriven i boken och varje natt ska jag ändra historien. För att jag ska kunna hitta på och läsa alla böcker på mitt sätt! Haha.



Vildingen för ett halvår sen kanske... ♥

Gud så kul att se att det fortfarande är många som läser trots urdålig uppdatering på den här. Den kommer liksom i andra hand undertiden som jag jobbar, och det kan man ju inte klandra mig för. Jag somnar redan klockan åtta om kvällarna, är helt slut - vilket jag inte heller kan klandras för. Jag går upp halv sex varje morgon och gör mig klar att väcka Kevin runt halv sju då frukosten är uppäten. Kevin får ju äta frukost på dagis så han är nöjd med att bara få skumpa runt på bussen. I morgon börjar jag inte förrän runt elva på gröndal. Så jag tänkte göra som så att jajg lämnar Kevin till åtta på dagis och åker hem och därefter tar jag ett varv runt ringvägen om det är sol och njuter av min lilla stund som barnledig innan jobbet kallar.

I morgon blir det kort dag på jobbet, 11-14:30. Underbart.

Idag var det visserligen också lugnt. Jag stod ute i matsalen hela dagen och kämpade med att få ut all mat till alla hungriga vargar i tid. Haha. Det gick bra. Alla är så grymt snälla, elever som lärare att mitt arbete ter sig mycket lättare med deras glada inställning. Vissa busungar och trotsiga tonåringar finns det allt. Men dom snälla är nog så dominanta att de elaka försvinner som en dimma. Och tack å lov för det får jag väl säga, annars vet jag inte om man psykiskt hade orkat med ett sånt jobb en längre tid.

Jag har börjat läsa en ny bok på bussen varje morgon... Eller jag har snart läst ut den snarare... Stulen barndom heter den. Också en sån där jobbig bok som är baserad på verkliga händelser. En liten flicka vars mamma är schitzofren och genomgår ett krig i hennes huvud. Och hon tar med barnen ut till en stuga i ingenstans och tvingar dom vara med i hennes krigsplaner... grymt läskig bok där man får följa ena dotterns liv - då 1973 och nu år 2000! Läs den om ni inte gjort det. Grym bok!