Kevin är ett litet speciellt barn kan jag tycka ibland. Förutom att han är min såklart. Allas barn är speciella och unika. Men vad jag menar är att han är väldigt självständig av sig och ska nästan aldrig sitta i knä, pussas på eller kramas på. Pussar är rent av äckligt enligt hans åsikt, och kramas gör vi ju ofta.. minst en gång per dag i alla fall och sånt kan man ju inte hålla på med hela tiden. Men ibland - väldigt sällan så får han ryck och söker bekräftelse. Han kryper upp i mitt knä och gnuggar sina ögon, putar med munnen och vill pussas. Han säger jag älskar dig mamma och kryper ihop till en boll i min famn. Jag älskar dom stunderna. Han låg i mitt knä i en halvtimma ikväll, ville pussas och kramas. Jag lät honom ligga där han låg och mös så länge jag fick chansen. Mitt hjärta slår alltid några extraslag vid dessa tillfällen och gör mig alldeles varm i kroppen. Min lilla kille är ju inte så liten längre. 

Efter en stund så fick han ännu ett ryck och bad mig rita med honom. Fair enough tänkte jag och satte mig ner för att måla mina streckgubbar och streckbilar som bara Kevin uppskattar. Han började skratta och jag tänkte på att det här är den enda bekräftelsen jag behöver från Kevin. Att han skrattar och visar att han är lycklig. Jag behöver ingenting mer. Hans skratt kan hålla mig levande i tusen år. Jag älskar verkligen våra mys-stunder och kunde man spara skratt i burkar så skulle jag ha haft ett helt förråd lagrat vid det här laget...




Allt jag gör tillsammans med dig kan sammanfattas till ett ord:
- Obeskrivligt.