Ibland får jag knäppen och kan bli avundsjuk på människor med en stor drivkraft till någonting. Vissa får för sig att dom är duktiga på att måla och kan måla de mest fantastiska saker och få ner allt dom har innom sig i en bild. Andra kan spela piano och uttrycka känslor på så sätt. En del lägger allt tungt som dom bär på i komedin och blir rusktigt duktiga komiker. Andra väljer att riskera livet på motorcyklar och göra konster på ett hjul och hoppar runt mellan sittdyna och stående samtidigt som motorcykeln åker. Andra får ut allt genom att tala till andra genom TV-rutan, andra dansar, sjunger eller är duktiga på att formulera sig på annat sätt. Jag då?

Jag känner inte att jag är bra på det musikaliska. Jag provade på att spela piano som liten men min motivation till att fortsätta dränktes snabbt i tristess. Jag önskar jag kunde rita en streckgubbe och att folk kunde se att det verkligen var en streckgubbe. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig i komikens tecken men allt jag påstår mig kalla för humor förstår sig ingen på. Jag klandrar dom inte. Att stå och volta på en motorcykel... eller moppe är inte riktigt min grej. Jag erkänner, utan att ens prova på att köra ett motordrivet fordon, annat än en fyrhjuling som fyraåring - så kan jag påstå att jag är en trafikfara. En backseetdriver med rädsla om att förorsaka olyckor eller utsätta andra för fara. Därför har jag inte ens påbörjat mitt körkortstagande, trots att jag flera gånger haft erbjudandet om att börja. Jag är för feg.

Jag besitter inga danskunskaper. I själva verket är jag stel som en pinne, helt oförmögen att röra mig i takt till musiken. Och rör jag mig så är händerna uppe i hårfästet för att jag inte har någon aning om var jag ska placera dom. Jag besitter inga speciella kunskaper i att fotografera. Jag tar som sagt inga speciella bilder, inga som berör eller som tilltalar någon speciellt. De bilder jag förmår mig att ta är för mitt egets minnes skull. Att minnas hur sommaren 2008 var, eller hur det såg ut i min lägenhet när jag flyttade in och ha någonting att jämnföra med.

Jag besitter där emot en kunskap om att läsa. Därför är mina böcker min drivkraft. Jag vill läsa så mycket jag kan samtidigt som jag har orken och tiden att läsa böcker. Ibland läser jag inte böcker på flera månader och det är ingenting jag saknar heller. Ibland läser jag hela tiden och kan inte förstå hur jag kan vara utan doften av böckerna. Jag ser mig själv som flitig och påläst och kan med all säkerhet påstå att jag har kunskap om att skriva själv om jag skulle vilja. Men jag har ingen fantasi. Bristen på fantasi blockerar mina planer, och jag hatar mig själv för att jag har gett upp hoppet om att hitta min fantasi igen.

Men som sagt. Istället för att vara avundsjuk på andra så får jag försöka hitta på någonting själv. Som att försöka gå på upptäcksfärd efter min fantasi. Ibland behöver jag den mer än någonsin...