alltutommodedenise

I morse ringde min telefon halv sju. Jag trotsade min telefons alarm signaler och somnade om... i fem minuter. Jobbet SMS:ade och frågade om jag kunde jobba från åtta till halv tre. Jag sneglade på klockan och tänkte; Hur många minuter behövs för Kevin att klä på sig? För min del var jag ju näst intill klar. Jag hade gårdagens smink på mig, håret behövde jag bara sätta upp i en slarvig toffs och jeansen och tröjan låg fint slängda på golvet precis nedanför sängen där jag drog av mig dom kvällen innan. Jag tackade därför ja. Nu hade jag tio minuter på mig att klä på Kevin som sov, klä på mig själv och fixa i ordning mig och ge mig ut i kylan. Jag fixade det! Samtidigt så väntade jag på en bekräftelse från jobbet och den kom strax efter att jag fått på Kevin kläderna. Kevin vaknade till liv först när vi var ute och han frågade med darrig röst om det var krig nu?

Vi har lekt krig och jag har berättat några historier om kriget och om andra grejer som fått Kevin att koppla ihop våran morgon med krig. Jag skrattade och berättade att de enda kriget jag varit med i var när jag skulle klä på en brottande unge som vägrade vakna!

När jag kom till jobbet så satt tjejen som har hand om mig nöjd vid frukostbordet.
"Väckte jag dig i morse" skrattade hon. Allt annat än ångerfull. Jag nickade instämmande och kliade bort sanden ur ögonen. En ny dag har börjat. Thank god it's friday.. soon.

Nu har jag jobb hela veckan förutom på fredag... än så länge i alla fall. Det förvånar mig inte om dom ringer in mig då också! Men jag trivs som firren i vatten.

Kevin har kommit in i en ganska lustig period i sitt liv. Idag stod vi på busshållsplatsen och Kevin frågar mig följande.

"Mamma, får man säga Fett coolt?!"
"Ja det får man väl? Man får svära också om man skulle vilja, men det låter otrevligt och IQ befriande."
"Vad är Iku?"
"IQ? Det är när man inte kan säga så många ord och inte kan så många saker"
"Men jag kan göra mycket! Jag kan springa och låta som en bil"
"Ja, du har nog ganska högt IQ för din ålder, men låt det förbli så också."
"Ja, jag ska inte säga Fett coolt, mamma. Jag lovar."

Och följande dialog kom ikväll.

"Mamma, får man säga garva?"
"Garva? Vet du ens vad garva är?"
"Ja, när man skrattar högt och länge väl?"
"Ja, ungefär. Det är väl inget fult ord - så det får du använda!"
"Okej, jag lovar, det är fett coolt att säga garva."
"Kevin!"

För en timma sedan så köpte jag en pulversläckare. Jag satte upp mig på någon bindningstid som kommer pågå i tio år framöver. Lång tid men väl värd alla pengar man kan tänka sig. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit uppläxad att jag inte har någon brandsläckare i min lägenhet... efter allt som jag ställer till med, och rökfyller min lägenhet. På senare tid har jag dubbelkollat så att jag stängt av spisen... Nej, så jag VERKLIGEN stängt av spisen. Men det är inte alla gånger man bryr sig om att kolla den två gånger. Eller det är inte alla gånger som man kommer ihåg att man inte kollat den snarare.

Jag kollade även min brandvarnare, och den fungerar, trots att den aldrig utlösts när det varit rökfyllt. Anledningen till detta är att den tydligen har en värmesensor istället för en röksensor. Det passar mig utmärkt med andra ord. Han förklarade nämligen att en röksensor utlöses av enbart ånga från exempelvis en dusch. Så jag skrattade och han tog mig på skrattet och sa; Ja ni tjejer duschar ju tills ni blir rosa, typ!

Ja, vem kan klandra oss!

Jag blir alltid lika rädd när det plingar på min dörr. Jag vet inte varför jag blir rädd. Jag blir bara helt skakis, ovan vid att få besök och framför allt så sent på kvällarna. Jag tror det är dags för mig att sluta titta på efterlyst och sluta använda sig av fantasin nu. Den börjar spela över! Haha.

Ikväll blir det tidigt i säng. Jag somnade igår samtidigt som jag höll på att läsa en godnattsaga för Kevin. Jag vaknade först när Ronnie ringde och meningen var att jag skulle ringt tillbaka men jag somnade förbi det efter jag hade släkt ner i lägenheten. Jag var nog helt slut. Lite halvt småbakis och helt slut!

Bilder från hela helgen kommer.. så småning om. Ehe.

Jag har läst ut den boken som gjort mig så upprörd en längre tid. Jag tog sats idag och läste klart de tvåhundra sidorna jag hade kvar i den. Endel av mig ville kräkas. Speciellt när författaren började beskriva Rosario's sista tid i livet. Och jag grät mig igenom domsbesluten. Hur kräk kan komma så lindrigt undan när dom förstört så många barns liv. Fy fan.

Nu kommer det nog därför inte komma fler inlägg om denna bok. Jag avslutar helt enkelt med att säga,
Kommer ni över boken Rosario är död - skriven av Maj-Gull Axelsson. Tveka inte. Köp den direkt och följ Alex, en ung pom-pom och följ med Dolores och hennes två barn som blir förda till sverige för att giftas och leva lyckliga i alla sina dagar. Och följ med Rosario på hennes sista år i livet. Maj-Gull låter verkligen ingen gå oberörd.

Jag vet inte vad Kevin hade för PMS ryck i morse. För det första skulle han ha gröt. Jag gjorde det enklast möjliga och satte in en tallrik i micron. När gröten var varm nog och färdig att ätas så vägrade han äta. "Jag är inte hungrig längre!" var hans försvar. Jag tvingade i honom halva tallriken med gröt, hotandes med att han inte fick ta med sig sina bilar till dagis om han höll på att ljuga. Han suckade och sa "Åkejrå."

När vi skulle klä på honom klagade han på att han var för varmt klädd. Jag svarade att vi skulle ge oss ut i kylan, men det köpte han inte. Tillslut fick jag hota med att bilarna skulle vara hemma och sova i hans rum när han var på dagis. Snabbt som attan fick han på sig kläderna och ytterkläderna fast det var tio minuter kvar innan vi behövde vara ute och vänta på bussen. Vi gick ut i tid, jag var rädd att han skulle klaga desto mer...

... När jag låst dörren, kommit ner till busshållsplatsen och det var två minuter kvar innan bussen skulle komma så kom jag på ... FAN BILARNA. Dom låg kvar i hallen. Jag sa ingenting utan satte mig på bussen med Kevin som har sämre minne än Doris (tack och lov). 

Hans kompis hoppade på bussen och hon blev placerad i mitt knä. Detta uppskattades inte av samtliga barn utan Kevin började vildt trotsa och sa att han minsann skulle sitta i mitt knä. Avundsjuka är ett annat välbekant ord. Ungarna bytte  plats och jag blev sittandes med Kevin i knät istället. Han och hans vän tjivades och tillslut ville hon sitta vid hennes pappa. Jag klandrade henne inte. Kevin satt på sin plats i bussen och ville nu få iväg mig. Jag ställde mig upp vid sidan av, vantar flög runt och jag blev trött... åh, så trött jag blev på att behöva säga till honom hundra gånger. 

Efter en stund lugnade han ner sig, bad om att få ha sin kompis brevid sig igen, men hon stog fast vid sin sak om att få sitta i sin pappas knä. Kevin blev galen och jag med. Jag började kittla honom tills mina fingertoppar värkte. Jag orkade verkligen inte uppta någon längre diskussion med honom om hur man beter sig. Och jag ansåg helt appropå att barnskratt är mer än glädjespridare än vad barngnäll är. Och det räckte med den korta kittlingen för att få Kevin på gott humör igen!

Han hoppade ur bussen när vi kom fram till dagis och flög in på samlingen. Jag smet in bland sångena och pussade honom hejdå... drog till bussen och satte mig i lugnet och läste ur en bok. Lugn och ro en stund nu då! Jag älskar solen som tittar fram hela tiden. Sommarkänslor AB.

Jag är hemma nu.
Har  precis kommit innanför dörren efter lite utebandyspelande med Kevin på gården. Jag tröttnade ganska fort med tanke på att kylan bet tag i mina ben och händer. Jag gav därför upp och lurade in Kevin.

Hemma hos Linnéa hade vi det fantastiskt roligt. Tänkte berätta mer om det lite senare när jag funnit energin till att skriva. Just nu känns det mer som sängen lockar mest. Trots det så vill jag inte somna allt för tidigt heller, för då är risken att jag sitter vaken hela natten vilket är ett big-no no!

Kevin var glad när jag kom i alla fall. Lite för glad... Han grät när vi skulle gå och han inte fick som han ville, så det slutade med att jag fick bära honom hela vägen ner till busshållsplatsen och känna på hur det är att ha en apunge hängandes på mig. Men så fort vi kommit på bussen så lugnade han sig och man kunde föra en dialog med honom, precis som en normal människa. Vilka utbrott han kan få ibland, minsann. Men som sagt, han är inte så van vid att sova hos andra och när han väl gör det så kan jag tänka mig att han blir lite smått orolig - han är som sagt fyra och förstår inte allt som man berättar för honom. Men hos mina föräldrar hade han blivit bortskämd med plättar och sylt som han satt och mumsade på när jag kom och hämtade honom. Så nu är allt som det en gång varit. Ljudet av alla leksaker med batterier ekar i lägenheten, barnkanalen är på och Kevins mun går i etthunudratio...

Välkommen hem.

Nu ska vi börja röra oss. Jag kommer inte skriva här förrän i morgon, men jag ska se till att ta en massa roliga och söta bilder. Så häng på i morgon och läs vidare. Kevin är som en apa idag verkligen, jättelycklig över att få sova hos mormor och morfar. Han har redan satt på sig sin Carsväska fylld med kläder och leksaker att ta hem till mormor och morfar. Jag undrar om han är medveten om att vi ska hem till min farfar först? Hmm.. Det återstå se när vi kommer dit och inte alls går mot mormor och morfar. Hehe. 

Han kommer troligtvis bryta ihop och trotsa om att få gå hem till mamms och papps. Men då kan jag ju alltid muta med tårta.

Grattis farfar...!

Ha en trevlig kväll!

Godmorgon!
Jag har hunnit med en massa, trots att klockan inte har slagit mer än några minuter över nio!
Min farfar ringde jag och gratulerade vid halv nio, och berättade att vi skulle titta över en stund vid ett. Han blev jätteglad för gratulationen och sa att vi var välkomna.
Jag har hunnit ge Kevin en ordentlig frukost och bäddat sängen, snackat med mamma några minuter i telefonen och packat till Kevin. Jag har hunnit SMS;at med Linnéa som berättar att det blir -20 grader i natt och att jag borde klä på mig. Höhö, det vet vi ju hur det går! Men det blir väl jeans och något linne ikväll om vi ska dansa också.

Nu ska jag fortsätta här hemma. Disken ska diskas, soporna ska jag gå ut med och golvet i köket ska dammsugas. Tvätten ska ... ligga kvar i IKEA-kassarna (för det orkar jag verkligen inte ta tag i idag)

HAHAHA. Jag och Kevin undrade precis vad det var som lät... ett dovt motorljud som ekade i lägenheten och vi hade inte rört några leksaker. Vi gick runt och letade och hittade en röd liten motorcykel på badkarskanten.
Den hade tydligen batterier i sig, och det hade inte jag någon aning om igår när Kevin fick bada med den. Och nu hade den väl torkat så pass att den började fungera igen! Synd bara att den hakade upp sig.

Nej, nu ska jag ut och kolla vad jag ska ha på mig för kläder ikväll!

Nu är all tvätt klar sedan några timmar tillbaka. Maten är lagad och uppäten. Det blev inga hamburgare. Kevin är värre än en jo-jo när det handlar om mat - så i sista minuten bad han om att få äta spenatsoppa med ägg, så det blev de. Han åt och jag åt tills våra magar inte orkade mer. Nu ska jag och Kevin krypa ner i soffan och mysa med tända ljus och massa godis som vi handlat idag. Fredagsmys.

I morgon ska jag packa både för mig och för Kevin, åka iväg i tid till farfar samt att dra mot stan med fyratåget om jag hinner det, träffa släkt och vänner!

Fan va kul det ska bli!

Nu blir det att titta på Howie-do-it!

Det har varit full rulle här idag. I förmiddags var jag och handlade till mig och Léa inför morgondagen samt en orkidée till min farfar som fyller år imorgon. När vi hade handlat så frågade Kevin var vi skulle åka när vi satte oss och väntade på bussen i centrum.
"Hem?" Svarar jag och undrade vad han menade.
"Men Calle då? Han ska ju få våran blomma, annars dör den ju?"
"Han ska få blomman i morgon, den överlever nog tills dess."
"Aha. Jag ville ju dit och äta kakor!"

Men så blev det inte. Imorgon alltså. Jag tänkte åka dit så att jag är där till ett så att jag hinner hälsa på släkten som man träffar en gång per år... om inte mindre.

När jag kom hem fick jag inte mycket vila utan drog direkt till tvättstugan. Så nu har den rullat på från klockan ett fram tills nu, och hälften av tvätten är torr, den andra hälften ligger i torkskåpet och får ligga där till klockan sex. Nu på schemat så står det att jag ska börja med middagen. Jag tänkte göra hamburgare med persilja och dijonsenap... om jag har det hemma dv.s! Och så ska jag göra potatismos till det. Smaskens!

Nej nu ska Kevin få hjälpa mig med maten så att vi blir klara här hemma någon gång!

Om en halvtimma tänkte jag dra med bussen mot stan och handla allt som ska inhandlas! Jag har badat nu på morgonen och Kevin har ätit en ordentlig frukost. Själv har jag suttit och knaprat på en gurka som Kevin också skulle ta del av, så det slutade med att vi åt upp en hel gurka - bara sådär. Men det är vatten... så jag antar att det gör någon nytta för kroppen.

När jag kommer tillbaka hem igen så ska det diskas, tvättas och pysslas här hemma. I morgon ska vi ju som sagt på kalas och Kevin ska sova hos mina föräldrar för att jag ska in till stan och svida om och sticka ut och dansa! Awesome. Lördag i morgon alltså!

God morgon.
Jag sov jätteskönt tills Kevin vaknade av min väckarklocka och satte sig framför TV:n. Till en början var det väl ingenting att klaga på. Han sänkte ljudet och allt vad han gör på morgonen och satte sig själv framför barnkanalen. Alla vinjetter till barnprogrammen började spelas. Ett tu tre så kommer dom tillbaka till bolibompastudion igen och dom spelar upp dagens namnsdag-låten. Kevin skriker och i samma veva flyger jag ur sängen i tron om att någonting var galet.

"DET ÄR FREDAG!"

Härliga fredag.
Dagens planer blir för övrigt att åka till systemet, inhandla en blomma till min farfar och att köpa fredagsmys till mig och Kevin ikväll - därefter ska jag tvätta. Hurra va kul!

Jag tänkte slänga in handduken och säga godnatt. Klockan kommer ringa halv åtta i morgon och Kevin kommer nog vakna strax därpå och vilja hoppa upp! Så jag gör mig redo att möta morgondagen istället! Jag har satt mig med mitt kvällsté och mina myskläder och tänkte passa på att läsa lite innan lampan slocknar helt! Sov gott, och tack så jättemycket för erat stöd och era kommentarer!

Det är ni som påminner mig om varför jag bloggar!

♥



Godnatt, från mig och Marilyn!

Nu ikväll så åt vi middag tills det sipprade ur öronen på oss och så blev Kevin trött och direkt efter middagen så hoppade han i säng. Jag läste Nicke Nyfiken för honom. En bok som jag handlat på bokrean till honom. Han älskar den! Den har jag fått läsa om flera gånger redan, fast han bara har haft den i en vecka så vet han vad som händer och kan nästan läsa boken själv genom att bara använda sig av minnet. Han somnade strax efter att jag läst klart dom sista sidorna för honom, mitt charmtroll.

Tidigare ikväll så bad han mig om vi kunde ta kort tillsammans,
och här är resultatet:











Mot slutet här förstår han vad det är som tar kort på oss när vi sitter vid datorn.
Haha! Det är nog första gången han inser var bilderna kommer ifrån!

"Hej hej, kapten" sa Kevin samtidigt som han sprang in i köket och gjorde honnör.
"Nej Kevin, det heter - AJ AJ kapten!" rättar jag honom och skrattar åt ungens sätt att lära sig nya saker på.
Han snappar upp det jag sagt och snappar upp lite väl mycket av det och säger:
"Ajajajajaaaaj kap-teeeen!" så skrattar han och fortsätter säga...
"Men mamma. Då låter det ju som Kaptenen har ont ju!"
"HAHAHA". Svårt att hålla sig för skratt alltså.

Tur att vi har varandra!


Han blev sur för att jag skulle ta kort på honom...

Jag försöker att alltid vara glad och positiv men det här är viktigt för mig. I ett par kommentarer under de senaste månaderna så har jag blivit påhoppad och anklagad på en nivå som känns väldigt personlig och obehaglig. Jag har den information jag behöver för att ta upp det ett snäpp högre om jag skulle vilja - om denna person nu inte slutar självmant det vill säga, eller om personen vågar träda fram utan att vara anonym och stå för sina åsikter så att jag i alla fall får ett hum om vem du är! Det du gör nu är patetiskt och jag har egentligen ingen lust att sjunka till din nivå - vilket jag inte kommer göra heller. Men jag har kontakter som mer än gärna hjälper mig med allt jag behöver om så skulle behövas. Så antingen slutar du själv, eller så får jag hjälp med att få dig att sluta med dina personliga påhopp.

Anonym om Halsfluss, vårtankar och samtal.:
ja de va väl första o enda gången du var utomlands fattiglapp
Denna kommentar är inte godkänd 04 Mars, 13:44

Anonym om Tandläkare och Keso.:
Haha "svida om" du har ju ingenting att "svida om" från? en lat bidragsmorsa som inte ens kan ta hand om sin son kallas inte yrke lilla du. hade vi andra som jobbar haft den tiden du har hade vi säkert också kunna läsa så mycket som du.
Denna kommentar är inte godkänd 03 Mars, 17:57

Anonym om Provocerande 2000-tal.:
Men du har ju inte lyckats med något? Du har ju inte kommit längre än att leva på bidrag utan jobb? Se dig omkring och se hur många de finns i din ålder som lyckats, som kommit någonstans i livet, du är inte en bra mamma, du har inte den minsta koll på din unge, han gapar och skriker i butiker/bussar/pågatan, ser man er gå nånstans går man hellre åt de andra håller för att du inte har koll på din unge... Skaffa dig ett jobb och lär din unge lite vett som alla andra!
Denna kommentar är inte godkänd 01 Mars, 13:48

Där är några av de kommentarer som den här personen kommenterat. Påhoppen är inte baserade på fakta uppenbarligen då jag har jobb och utbildning och visst skulle kunna "svida om" om jag skulle vilja, men detta skulle i huvudsak framstå som ett skämt... hur som helst, here you go. The naked truth behind the scene.


Hade det varit påhopp på mig enbart så hade jag ignorerat dom, men nu handlar det om Kevin också - så nu får det fan räcka!

Kevin klagar fortfarande på halsont, stackaren. Ena sidan är helt uppsvullen, men det verkar inte smitta över till mig, än. Idag tog jag mig i kragen och gick ner till tvättstugan och bokade en tid. Så i morgon vid den här tiden har jag tvättstugan, inte en dag för sent. Inte för att vi har mycket tvätt - inte mer än en och en halv orange tvättkorg som står i hallen, mest är det Kevins kissiga byxor när han inte hinner springa till toaletten, och så är det en bordsduk som blev full med mjölk under en middag. Självklart har jag lite småkläder som ska tvättas också. Men det är nog första gången jag tvättar "i tid", innan tvättkorgen och ett helt rum fylls med kläder!

Jag tänkte ha allt klart så att jag kan dra till mamma och pappa på lördag och känna att vi kommer hem till en fin lägenhet sen på söndagen och att vi bara kan ta det lugnt då! Jag har pratat med Linnéa idag också och vi båda är jätteglada över att vi verkligen får ses inne i stan nu! Framför allt jag är lycklig att jag får lämna nynäs och dess skitsnack och umgås med vettigt folk en stund. Hallelujah.

Så i morgon ska jag inhandla lite vin till middagen och någonting att dricka till mig och Linnéa innan vi ska ut!
Ge mig lördag! 

Jag tror jag har någonting som kallas för selektivt minne. Jag minns nästan ingenting av den tiden då Kevin var nyfödd. Antingen är det för att jag låg i någon förlossningsdepression direkt efter förlossningen och fram tills dess att våren började komma och vi kunde ge oss ut och promenera i vårsolen, eller så var det för att man gick runt med ett lyckorus och helt enkelt inte minns någonting därför. Jag minns att den vintern var det drivor av snö i februari. Jag skulle promenera ner till mamma och pappa med värkarna den tolfte februari - tjugohundrasex. Mamma låg och sov när jag promenerade ner till dom och pappa satt och tittade på tv. Det minns jag, klart och tydligt. Lika så att jag var tvungen att kliva över en stor snöhög, höggravid - varje gång som jag var tvungen att gå upp och ner till dom för att plogbilen varit och tryckt upp snödrivor på den lilla mellanvägen till dom. Jag klafsade trots detta upp på högen och vadade i snön, de fem meterna som krävdes av mig.

Jag minns därefter inte mycket. Jag minns att jag ringde min barnmorska dagen efter Kevin var född för att berätta att han hade kommit. Han gratulerade mig, det minns jag tydligt, och hela den dagen minns jag. Jag minns hur vi kämpade med Kevins mage i flera år och gick på läkarbesök för att vi sedan, när Kevin vid två års ålder äntligen fick en läkare som tog oss seriöst och skrev ut movicol junior till honom. Jag minns att hon berättat att hon jobbat i Norge innan hon kom hit. Hon berättade att hon hade jobbat med barn med precis samma problem... Sånt minns jag.  Därefter medicinerade vi honom i ett år innan vi valde att trappa ner och tillslut avsluta medicineringen helt. Jag minns knappt någonting längre känns det som. Jag läser igenom min gamla blogg nu, lite mer nogrannt. Den beskriver allt från Kevins två-årsdag fram tills i höstas. Resten finner jag här i. Den hjälper mig att minnas allt som varit, tack och lov.

Natalie kom hit på nyår. Hon berättade massa saker som hon minns från tiden som hon umgåtts med mig och Kevin. Jag i sin tur minns ingenting alls. Inte ens när hon berättade det så minns jag. Ungefär som vi aldrig har umgåtts... eller jag vet inte hur jag ska förklara det. Ibland känns det som att jag har svarta hål i mitt minne och jag kan inte ens skapa en bild av hur det kan ha varit.

Som sagt. Jag har fått ett selektivt minne. Jag minns det jag vill komma ihåg och det sitter där. Allt annat försvinner tydligen. 

God morgon.

Igår kom jag på mig själv med att kladda ner massa ordbajs i ett word dokument. Jag satt verkligen helt inne i det och vaknade upp igen närmare ett. Tre wordsidor rikare, innehållsmässigt så var det till min förlust. När jag läste igenom texten så kändes den helt innehållslös och osammanhängande. Jag förstod verkligen inte i vilken värld jag hade vistats i under de tidigare tre timmarna. Läskligt.

Eh, hur som helst.
Vi vaknade för en halvtimma sen. Kevin har under den tiden hunnit vara i småland (i fantasin), blivit uppäten av troll och dödat stora skogsspindlar. Han har gjort illa foten i våran golvkarm när han sprungit ut ur toaletten och ätit sallad till frukost(?). Han har hunnit leka med sin bonngård och så har han hoppat i sängen som en galning.

Alltså, vad är det som man INTE hinner med när man är fyra år?

Jag ska snart klä på mig, göra i ordning en ordentlig frukost till oss och sen ta tag i resten av lägenheten, that needs to be done. Jag blir smågalen då min bokhylla är för liten för att ta emot alla mina böcker och jag har verkligen ingen plats att lägga dom. Kanske att en flyttkartong är lösningen för stunden...

Well, vi får se hur jag löser problemet. Förut kunde jag ha dom nedstoppade i en låda. Men efter jul så har jag handlat ungefär 60 pocketböcker...

Nej nu ska dagen få börja!

Idag har varit en sån där jobbig dag. Samtal som man gått och väntat på släppte lite av mina spänningar i kroppen. Kevin som vaknade i morse med halsont har visat sig ha fått halsfluss, stackars liten! Hans hals är helt igenbommad av dumma halsmandlar. Så honom har jag fått tvinga i föda idag. Mycket vatten, kall mat och varma drycker. Det har hjälpt lite säger han. Han har inte ont längre i alla fall.

Jag farar mest för en tillkommande feber som absolut inte får komma. Och det får absolut inte bli som det blev i december! Han får vara sjuk men inte så sjuk... lite går bra, lagom är bäst! Min prins.

Idag njöt jag av solstrålarna som lös igenom mitt fönster. Jag öppnade bakdörren lite men stängde snabbt igen och insåg att njutningen låg bakom fönsterrutan. Gu så skönt det var, det riktigt kliade i fingrarna. Jag vill ha vår nu så att jag kan göra i ordning min uteplats. Det kliar verkligen i fingrarna nu! Vår, vår, vår!

Men det känns inte som det är så långt bort nu. Det känns rellativt nära ärligt talat. Skönt.
Förra året vid den här tidpunkten så planerades en resa till Barcelona för fullt. Å herre gud vad jag längtar tillbaka. Jag vill inviga våren i barcelona i år igen, på riktigt. Bada i det salta havet och leva livet i nattlivet. Promenera på La Rambla och måla ansiktet tillsammans med receptionisten som delar med sig av sin vodka.

JAG VILL TILLBAKA, real bad.





Jag lapar i mig det lilla av vad Mars månad har att erbjuda i solväg.
Underbart!

När man ser att det blöder... det är först då det gör ont.

Kevin kom till mig för en stund sedan och sa att han skar sig på en sax när han satt och klippte och klistrade. Jag tittade, och han hade rätt. Han hade en jätteliten rispa i fingret. Helt fashinerad var han... fram tills dess att blodet kom, sipprade, en ytterst liten droppe blod kom upp ur det lilla -lilla hålet och hans ögon tårades. Snyftningar och skrik framkallades av såret och jag frågade Kevin om det gjorde ont någonstans.

"JA MEN DET SER DU VÄL? JAG BLÖDER!"
"Men Kevin då! Du är  ju en stor kille nu, lite blod har väl aldrig skadat dig?"
"MEN MAMMA, DET RINNER FRÅN FINGRET!" fortfarande snyftningar och tårar åt alla håll.
"Men Kevin, vi kan sätta på plåster?"
"Mmm, och ringa doktorn!"
"Vi hoppar doktorn, men plåster får du"
"Mm... och polisen måste vi ringa"
"Ja-ja. En sak i taget. Vi börjar med plåstret och ser om det blir bättre"

"Känns det bättre nu?"
"Jaa! Nu är jag frisk. Det är helt otroligt!"