Kevin är lämnad på dagis och jag har varit hemma i över en halvtimme redan. För en gångs skull så kom bussen fram och tillbaka i tid, just så som jag vill ha det. Fan, när jag tänker efter så går mitt liv på ett schema, en rutin. Det är riktigt illa, men planerar jag inte min tid i minsta detalj så går allt åt helvete. Missar jag bussen efter jobbet kommer jag sent till dagis. Kommer jag sent till dagis så missar vi bussen hem. Missar vi bussen hem så kommer vi i bästa fall hem klockan fyra, annars halv fem. Förstår ni? Nej, såklart att ni inte gör. Men för mig är dessa minuter guld värda. Då hinner jag med att plocka lite, vila mellanåt och sedan börja med middagen innan vi ska lägga oss för att sova.

Förstår ni nu?

Hur som helst. Vägen hem var en riktig pina. En unge som på arabiska(?) satt och skrek till sin mamma hela vägen tills dom skulle gå av. Hon bråkade med sin lillesyster så när det var som värst så var det två skrikande barn och en skrikande mamma. Så att läsa min bok gick inte som förväntat, jag fick inte ro att läsa riktigt så många sidor som jag önskat.

I morgon har jag tagit ledigt från jobbet... eller jag skrev av mig själv från mitt schema. Kevins dagis har ju planeringsdag och jag har inte hittat någon som kan passa Kevin. Så jag blir själv hemma med honom just denna dag. Jag har ingen aning om vad vi ska hitta på än, men något blir det väl.

Men min fritid tänkte jag inte planera in i minsta detalj. Den får bli som den blir helt enkelt!