Godmorgon torsdag.
Godmorgon.
Kevin var väldigt lugn under natten. Låg helt stilla och rörde sig knappt. Jag å andra sidan tumlade runt som en blåval i sängen och kunde inte hitta någon bra possition eller infinna mig i ett lugn. Jag låg så till närmare niotiden tror jag, sen slocknade även mina ögon.
Jag har en förmåga av att alltid vakna till av att det är så "ljust" ute. I morse var det samma visa. Jag slog upp ögonen nollfem trettio. Tio minuter innan jag egentligen ska vakna. Ganska bra ändå att ha en personlig väckarklocka som får upp en i tid - no matter what.
För mig känns det som att de är onsdag. I morgon är det fredag dock. Hallelujah.
Nu har Kevin vaknat och undrar om det är påsk idag...
Nej ska jag äta frulle, klä på mig, packa kläder till Kevin, sminka mig, klä på mig och Kevin. Därefter promenera ut till bussen och invänta en ny dag.
Help!
Alltså hjälp mig!
Vad kan en åttaårig pojke önska sig i åtta-års pressent?
Det är min söta lilla systerson som blir en stor kille nu, och jag tycker sånt är så otroligt svårt. Jag ska in till stan på lördag, så kom med tips! Massor. Inga tips är för dåliga... haha.
Kalla mig desperat, det är okej !
Tänk om...
Jag har tänkt på en sak... nästan hela dagen har jag tänkt på samma sak och jag lyckas inte få mina tankebanor ur mitt huvud. Jag tänker ungefär följande;
Mina närmaste vänner, alla har någon. Alltså. Dom ingår i ett partnerskap på något sätt. En kanske har en pojkvän, en annan har en sambo, en tredje har en förlovning på G eller är förlovad. En fjärde är gift. Ja, några av mina vänner är gifta - helt stört. Min bästa kompis när jag var tio till tretton har gått och gift sig. Hon har lämnat singel-livet och direkt gått över till giftermål. Okej, kanske inte direkt. Dom var trots allt tillsammans i fyra år innan dom gifte sig. Men fortfarade. Dom var nyligen tjugo år gamla och hade bestämt sig för att spendera hela livet tillsammans. Det kan jag känna är ett större beslut än att skaffa barn... Okej, kanske inte. Men nästan. Nästan.
Hur som helst. Tillbaka till mina tankar.
Hur mycket jag än önskar att jag var två. Hur mycket jag än saknar att jag hade någon så har jag börjat inse nu att jag är skapt att leva ensam. Ibland känns det så. Det känns för över prettentiöst att gå runt och söka kärleken. Många säger att kärleken träffar en som ett brev med posten. Jag tvivlar. Mig ser den ut att gå förbi. Jag ser för ung ut, ser för barnslig ut till utseendet och för liten ut till min ålder. Jag ser inte detta som något negativt. Men jag vet andra som gör...
Jag har så mycket jag vill dela med någon. Jag vill visa hur duktig Kevin har blivit. Hur stor han är och hur bra han är på att klara vissa saker helt själv. Jag vill visa någon min stolthet i livet. Jag vill dela mina lyckliga stunder med någon och samtidigt ta del av någon annans. Jag vill kunna planera saker och låtas överraskas av någon annans planer. Jag vill så gärna, men inser att det inte är någon idé att lägga sin tid på kärlek just nu.
Och som någon sa till mig för någon vecka sen. Killar är rädda för att ta hand om sina egna barn, hur ska dom då våga ta hand om någon annans?
Det stämmer nog. Hur ska dom våga ta hand om någon annans barn. Jag vill inte att dom ska röra Kevin om dom själva inte vill det. Aldrig... Kevin är min och kommer alltid - oavsätt förhållande i framtiden, bara vara min. Jag kommer nog aldrig vilja dela honom med någon annan än hans biologiska pappa. Det kanske är jag som är feg för att tillåta någon hjälpa mig, stödja mig och lyfta över ansvaret på någon annan?
Jag har inte tid.
... Men tänk om jag alltid är ensam. Jag har bara åttio år kvar att leva i regel. Tjugo år går fort. Efter trettio går det utför, och fan va utför det kommer gå då.
Bad boys, Bad boys..
Jag är hemma.
Äntligen. Allt blev kaotiskt så fort vi lämnat dagis grindar. Kevin gör nummer två i byxan... och vi tvingas gå upp till mamma och pappa. Jag handtvättar alla hans kläder och springer upp i tvättstugan. Tack och lov så var det en barndomskompis som hade tvättstugan då och jag kunde lätt som en plätt låna torktumlaren i tjugo minuter som det krävdes för att kläderna skulle torka.
Mellan hämtningen av kläderna och påklädningen av honom så sprang jag förbi en granne som kom över och skulle raka av Kevin allt hår. Rubb som stubb drog hon av. Så nu är min son näst intill flintis.. hehe. Nejdå. Vi upptäckte massa eksem i huvudet på honom som jag ska ta och söka upp läkarråd för. Det såg inte så värst bra ut. Ungefär som att han blivit brännd av solen... eller nått. Så det var nog bra att han blev av med håret trots allt.
Han grät lite när hon drog av det, men skötte sig ändå ganska bra. Värst av allt var det att få håret i munnen. Inte populärt alls måste jag säga. Men trots hans gny och gnäll så kom det skratt mellanåt!
Så fort han såg sig i spegeln... så stortjöt han.
Stora tårar rullade ner för kinderna.
"Mamma... MAMMA! VAR ÄR MITT HÅR. Jag vill inte se ut såhär mamma! Jag vill ha tillbaka mitt långa hår" tjöt han om och om igen.
Jag gav honom de tröstande ord som alla barn vill ha när deras hår just blivit avklippt.
"Det växer ut igen hjärtat."
Nu ser Kevin ut som en badboy i håret. Trots allt så har han sina blå ögon att luta sig tillbaka på. Dom blå ögonen med det pillimariska leéndet och det klingande skrattet.
När vi åkte hem på bussen så skrattade Kevin och sa...
"Mamma, jag kanske tycker om mitt hår om ett tag... När jag sett mig i spegeln en stund."
Jag nickade instämmande och kramade min duktiga kille.
Thailand.
Jag somnade tids nog. Runt halv tio igårkväll. Min granne hade TV4 på hög nivå och alla reklamvinjetter med satte sig fast i mitt huvud och tvingade mig att nynna på dessa i tid och otid. Som bakgrundsljud till alla vinjetter så hade vi samma grannes centerfugering på tvättmaskinen. Vanligtvis så sover jag med kudden under huvudet. Igår kväll sov jag med huvudet under kudden för att utesluta allt ljud.
Ljudet gick att stänga ute, men vibbrationerna stannade kvar. Gissa om jag blev frustrerad. Men som sagt, tillslut somnade jag och tillät mig själv somna in. Jag var inte längre trött vid detta tillfälle. Jag var utmattad.
När jag väl somnade så började jag drömma om Thailand. Jag drömde att jag åkte dit - och istället för att allt var billigt där så kostade de skjortan. Jag hade trehundra svenska kronor att växla in och fick råd med en dricka sista dagen när jag var uttorkad.
Thailand hade blivit nya Las Vegas efter stadsministerbytet...
Undrar om det var därför jag började drömma om Thailand för huvud taget. För att jag läste om dom där stadsminister-demonstrationerna igår. Jag somnade i Thailand men vaknade i Sverige med ångest av att en ringande mobiltelefon tjöt.
Riktigt illa.
Nu ska jag snart dra till jobbet igen.
Måste väcka Kevin, klä på honom, äta frukost, borsta håret, sminka mig...
Well, jag har en halvtimma på mig.
Kevin och Morfar.
Jag har lite att göra denna vecka har jag kommit på.
På tisdag så ska Kevin till barnavårdscentralen, och jag jobbar på tisdag. Hur löser man det? Jo min pappa (som har noll komma noll noll i lokalsinne) får ta Kevin till BVC och gå med honom på syntestet om han kan. Han har nämligen själv ett sjukhusbesök som ska göras den dagen. Om det nu visar sig att han inte kan så måste jag gå på jakt efter en barnvakt... eller i värsta fall avstå från mitt jobb en dag vilket jag helst av allt inte skulle vilja.
När jag sa till pappa att jag behövde hjälp till BVC med Kevin så sa han följande:
"BVC? Vad är det?"
"Barnavårdscentralen, pappa" suckade jag.
"Barnavårdscentralen? Var ligger det? I haninge?"
"Haha, nej - på sjukhuset"
"Jag har aldrig varit där!" säger pappa till försvar.
"Nej! Va bra. Då är det dags nu!" säger jag och skrattar.
"Mmpf."
Kevin och Morfar.
I morgon måste jag ringa till försäkringskassan och lyssna på vilken årsinkomst för 2010 jag har anmält till dom. Sen måste jag skriva i papper som jag snabbt måste skicka in... Papper som anlädde i brevlådan först idag. Sen måste jag ringa till bemanningscentret i veckan. Jag har slutat och åkt och hämtat Kevin och sen åkt hem. Och så fort jag kommit på att jag ska ringa jobbet så har det varit minutrarna för sent. Dumma, dumma mig.
Sen har jag småsaker som jag måste göra.
Som att gå ner i tvättstugan och beställa tvätt-tid - och andra sådär mindre roliga sysselsättningar.
Skjut mig, någon.
Nej nu ska jag hoppa i säng. Sova bör man... annars dö... blir jag trött i morgon.
Kissnödig.
Ikväll fick jag och Kevin ett spontanbesök av en gammal klasskompis som satt utanför våran busshållsplats och skakade tänder i kylan. Jag bjöd upp henne på ett kort samtal undertiden som hon väntade på bussen. Jag ursäktade röran här hemma. Jag förstår inte - varje dag nu under flera veckors tid så har Kevin kissat på sig. Uppträdandet börjar även visa sig här hemma också. Som att han inte har tid att gå på toa, trots att han inte gör något vettigt som upptar hans tid.
När han väl går på toaletten igen så söker han uppmärksamhet och säger;
"Bra va? Bra att jag gick på toa och inte kissade på mig, eller hur mamma?" Som om att jag inte tycker att han är stor kille och uppmuntrar när han ska kissa på toaletten...? Jag vet inte vad det är för bekräftelsestadie som Kevin har hamnat i. Som att han ständigt går runt och är orolig över någonting men inte vågar berätta vad.
Jag vet inte vad det kan vara, men jag vet att han inte gjort såhär förut. Han har varit jätteduktig på att använda toaletter. Offentliga toaletter har han väl alltid haft lite problem med. Men jag hade också det som liten vad jag kan minnas - och jag ser inga större problem i det just nu. Hans fobi för offentliga toaletter kommer försvinna tids nog. Men hans påhitt om att kissa på sig måste försvinna - annars får jag sätta upp mig på tvättstugan varje dag framöver.
Rakapparat... någon?
Kevin kom fram till mig för en stund sen och hade världens klump i håret. Hårt satt det, precis i luggen. Vafan... tänkte jag och försökte sära på hårstråna. Jaha. Ett tuggummi. Vad gör man. Jo - tar fram saxen och klipper. Ni vet hur människor är grymt duktiga på att klippa hår.
Jag är det inte!
Det slutade med att han framtill såg ut som en munk - en såndär som sätter en potta på huvudet och klipper efter den som måttband. Kevins panna blev jättelång och det ser allt annat än attraktivt ut. Han är liksom inte samma kille längre.
När jag MMS;ade bilden på Kevin och hans nya frisyr till en av mina närmaste vänner så fick jag tillbaka svaret:
- Hahahahahahahaha stackarn!! Tur att det är mössans tid!
Ja vad ska jag säga? Jag kan inte göra annat än att hålla med...
Önskat inlägg.
Sofia om Här sitter du...:
Skulle du inte kunna skriva ett inlägg och beskriva lite hur det kändes och hur det gick till i början med Kevin? När du bestämde dig för att behålla honom och hur folk reagerade runt omkring och sådär. Jag tycker det skulle vara jätteintressant då jag tycker att du är en sjukt stark tjej :) Kram på dig!
Ja, herregud. Var ska jag börja?
Jag och Kevins pappa blev tillsammans i januari 2005. Redan efter fyra månader fick vi beskedet om att jag var gravid. Och utan att bli allt för personlig på Kevins pappas sida så kan jag berätta att det hände tragiska saker i samma veva som vi fick detta uppmuntrade besked. Kevins pappa blev av med en väldigt nära släkting, så att vi valde att behålla honom var egentligen ingen tvekan som saken. Även om vi inte hade förlorat denna släkting så hade vårat beslut inte varit så mycket annorlunda. Nu i efterhand kan jag känna att jag hade velat känna Kevins pappa lite bättre innan jag valde att ta ett så livsviktigt beslut som att skaffa ett barn med honom. Men som sagt, man är ung och naiv och tror att allt ska vara förevigt - även fast förevigt känns som en lång tid för en femtonåring.
Min mamma i sin tur hade varit femton när hon fick min storesyster. Så min åsikt var att - min mamma hade klarat det och varför skulle inte jag? Jag var jättenervös för att berätta mitt beslut för mina föräldrar. Min pappa har epelepsi och jag var jätterädd för att utlösa ett anfall om jag inte var säker på att han skulle ta det bra. Men en eftermiddag, en söndag var det om jag minns rätt. När vi alla satt runt utemöblerna på baksidan och njöt av vårsolen så sa jag det...
"Eh... jo, det är något jag vill berätta". I samma veva så reste sig Kevins pappa upp och lämnade mig till att berätta det vi båda hade beslutat. Jag sa som det var.
"Jag är gravid, och jag tänker behålla det!"
Mamma skrek nej rakt ut och grät men sa "Jag kan inte tvinga dig till abort, det är ett beslut som du och Kevins pappa får ta själv". Pappa grät också om jag inte minns fel. Men jag stod fast vid mitt beslut om att behålla vårat barn. Och lämnade mamma och pappa med mina ord - och gick hem.
Några minuter senare så ringde det på dörren. Min mamma stod där med en handplockad blombukett och tårar i ögonen.
"Vi finns här i vilket beslut du än väljer att ta, älskling". Sa mamma och sträckte fram buketten.
Hade jag inte haft mina föräldrars stöd så hade nog läget förändrats. Då hade jag nog inte skaffat Kevin idag. Självklart förstår jag att mina föräldrar reagerade som jag gjorde. Min mamma önskade säkert inte sin dotter samma kämpiga liv som hon själv fått ha. Men jag antog utmaningen och valde att behålla Kevin. Min pappa var stolt över mig och att jag tog de beslut som jag gjorde.
Några veckor senare så gick djungeltrumman i min släkt.
Mina farföräldrar var näst på tur att få reda på vad som hänt.
Farfar skojade till det och sa;
"Ja, haha - tänk om hon väntar tvillingar!" Vi har nämligen tvillingar som går i släkten och jag fick sån ångest och oro i kroppen och tänkte... "
"Fan, tänk om det är två där inne!" Jag kunde inte lugna ner mig förrän jag med säkerhet visste motsatsen.
Kevins farmor fick också veta ganska snabbt efter alla andra. Hennes reaktion var inte heller som vi hade förväntat oss. Hon skrek rakt ut och ville absolut inte att jag skulle behålla barnet. Jag hade lurat Kevins pappa till att skaffa barn helt enkelt. Efter några timmar så lugnade även hon ner sig.
Innan jag fick tid på Mödravårdscentralen så fick jag fokusera på att gå ut nian och fokusera på stegen till avslutningsmarchen. Och strax innan väntade ju balen och att få betygen.
När jag stod på scenen och tog emot rosen som alla sexåringar ger till niorna så visste nästan alla i nionde klass om att jag var gravid. Hur dom visste det har jag ingen aning om... Jag har fått veta det nu i efterhand att nästan alla visste om det.
När jag kom till mödravårdscentralen så fick jag veta att jag bara hade en bebis i magen. Han var tre centimeter lång och var nio veckor gamal. Självklart tog vi inte reda på könet, så jag antog hela tiden att det var en kille. Och under hela graviditeten så kallade jag magen för Charlie (just in case it was a girl!).
Nu när jag visste att jag väntade barn och när jag varit på Mödravårdscentralen så ringde jag min storesyster och berättade vad som hade hänt och vad som väntade. Hennes reaktion var liknande mina föräldrars bara det att hon inte gav med sig. Hon hade bestämt sig för att jag skulle göra abort och därför valde jag att ta avstånd från henne. Jag stod inte ut med negativa personer i min omgivning om jag var tvungen att gå i nio månader med ett barn i magen. Efter den händelsen så tog det närmare tre år innan vi talade igen.
Under sommaren fick jag beskedet om att jag skulle få börja i Hotell och restaurang programmet på gymnasiet här i nynäshamn. Lyckan var total. Jag hade fått mitt förstahandsval och såg för en gångs skull fram emot att få gå i skolan. Sommaren gick fort - och hösten närmade sig. Jag var stor vid det här laget. Jag kunde inte dra in magen och inte skylla på att jag hade ätit förmycket, trots att jag åt som en val - allt, alltid och hela tiden. Jag hade möten med mina lärare nästan i början av terminen och gjorde det klart för dom att jag var gravid och inte kunde lyfta lika tungt som alla andra... eller kunna gå klart ettan... för det var ju yttligare ett problem vi stod vid. Hur det skulle gå med mina studier.
Vi hade ett möte med rektorn under hösten och även hon var informerad om att jag var gravid. Vi gjorde en egen studieplan för mig och den gick egentligen ut på att jag skulle gå hela höst-terminen och sen hoppa på under höst-terminen året efter. Mina vänner på HR programmet år 2005 var otroligt snälla och hade överseende med att jag var tjockare och klumpigare än alla andra. Killarna ställde upp och bar det som vägde mer än tio kilo och tjejerna var nyfikna och ville känna på magen så fort Kevin börjat sparka.
"Åh, jag känner!! Jag känner! Hur känns det? Gör det ont?! HALLÅ BEBIS! VI KÄNNER DIG!" sa min närmaste kompis i HR klassen hela tiden. Jag älskade verkligen att vara gravid och att mina vänner tog det så bra.
I december var jag tjugo kilo tyngre än normalt. Jag hade vatten i kroppen att dela med mig till en hel torr öken kändes det som. Allt från fötter till fingrar var svullet och att gå till skolan var inte längre ett alternativ. Så redan i början av december började jag stanna hemma för att få slippa gå så mycket fram och tillbaka.
Den eviga väntan hade börjat och inte förräns den 18 februari var han beräknad. Tack och lov så kom han tidigare. Söndagen den 12 februari 2006. Han var beräknad till veckan efter på fredagen. När han var född så svämmade min telefon över av grattis SMS. Den enda jag hade kontakt med från BB var min bästa kompis som hela tiden ville veta hur det gick. Så runt tjugo i tolv på natten ringde jag henne och berättade att vi hade fått en pojke... jag hörde bara ett skrik tillbaka i luren! Min pappa fick självklart veta beskedet av min mamma. Pappa hade varit så orolig när jag åkt in till BB att han gått ner till farmor och farfar och gråtit. Min lilla pappa ♥
Men efter det så gick allt jättebra!
Mitt första Ultraljud. Som för övrigt var VUL. (Vaginalt Ultraljud) Mindre
roligt när man var femton år och aldrig hade varit på en gynkontroll.
Min mage, i vecka tio.
Kevin i vecka 18 när han suger på tummen! Den 19 september 2005.
Samma dag kände jag den allra första sparken i bilen påväg hem.
En av de första bilderna på Kevin...
Jag kämpar med amningen... Inte lätt att vara nybörjare på någonting
alla gånger. Men tillslut, efter lite tårar så fungerade även det.
Och tack så jättemycket för din kommentar Sofia! Kul att du intresserar dig för att läsa min blogg.
Stor Kram till dig - och till alla andra som tar sig tid att läsa.
Ögonblicks-sekund.
Äntligen hemma från jobbet. Har ont i både armar och ben nu. Jag fick stå ute i matsalen och kämpa med att få ut maten i tid. Man märker inte hur tunga lyft det är man har att göra med förrän musklerna får vila. Men även denna dag gick bra. Imorgon har jag hand om grönskakerna och om disken. Mindre kul med tanke på att jag är ovan vid dessa arbetsmoment. Men det är samtidigt lärorikt att få pyssla med något annat som omväxling.
För en gångs skull så känner jag mig inte trött när jag kommer hem. Man märker vilken förändring och skillnad det blir på kroppen när soltimmarna ökar succesivt. Man blir en helt annan person på riktigt! Det känns som att jag skulle kunna hoppa på ett arbetspass till nu på en gång! Okej, kanske inte när jag tänker efter... fortfarande värken i armar och ben som vinner i mitt fall.
Det är skrämmande ändå hur fort dagarna går under en arbetsvecka. En dag är förbi redan och veckan kommer vara över i ett ögonblick.
Tisdagstankar.
Schh. Kevin sover!
Jag har precis ätit frukost och tänkte låta honom sova till sista minuten. Bussen här utanför går runt två minuter i sju.
Jag känner mig helt död. I natt har jag haft mardrömmar om både det ena och de andra. Jag har trängts med Kevin i sängen och oroat mig över att komma sent. Jag har slängt i mig två glas vatten och det har resulterat i två nattbesök på toaletten. Jag brukar aldrig annars behöva gå på toa mitt i natten. Kris på morgonen kan hända, men aldrig mitt i natten. Jag var nära på att tända sänglampan för att få sova med den på efter min mardröm och slog mig själv på fingrarna när jag insåg att jag var lika feg som Kevin. Han vågar inte gå in i ett mörkt rum... Han är dock fyra. Jag är tjugo... Någonstans känns det som en liten skillnad.
Idag är jag taggad för att vara på gröndal. Jag gick och la mig runt halv åtta igår och låg och pratade med Kevin i sängen till klockan var halv nio. Sen tvingade jag honom att somna för att han skulle orka upp idag. Vi får se om han orkar.. upp till bevis snart.
Han är på dagis runt halv åtta idag i alla fall. Om bussarna går som dom ska det vill säga. Annars har jag planerat ut nödlösningar på mitt problem vilket resulterar i tåg och därefter får min pappa hjälpa till... Men det är bara om det skulle krisa som sagt. Förhoppningsvis inte.
Nej, nu ska jag kolla ut några kläder till Kevin.
Hörs i eftermiddag!
Här sitter du...
Jag träffade en kompis som jag inte träffat på ett bra tag på bussen tidigare idag. Han frågade hur jag mådde och jag svarade lite torrt sådär - ni vet;
Bra! hur är det med dig?
Luftigt kom vi in på att ha barn i ung ålder. Han som är något år yngre än mig om jag vill minnas rätt kunde inte förstå hur jag hade orken att sköta allt kring barn och lägenhet. Konstigt nog så lyckas man alltid komma in på ämnet barn bland dessa personer som känner än men inte så väl att dom tror man kan tala om annat.
Han frågade hur ofta jag var ledig. Sällan svarade jag och gav honom ett leende. Han satt snopen. Men du går väl ut och dansar? Även där gav jag honom ett leende och svarade, sällan. Hans pappa då? Frågade han. Ja han finns men på distans.
Men gud. Jag som varit singel i två veckor tycker det är jobbigt, och här sitter du...
Haha, ja och här sitter jag. Men lycklig ändå.
Valen man gör i sitt liv kommer av en anledning. Jag anser hela tiden att jag aggerat rätt och riktigt i alla mina fall. Sen är det upp till var och en att ha åsikter. Åsikter kan jag handtera. Konstruktiv kritik är välkommet. Men jag kan inte se att jag gjort fel någonstans, någongång under Kevins levnadsår. Misstag har man gjort. Men ingenting jag vill minnas att jag ångrar bort.
Som sagt. Jag står mitt kast. Jag lever livet om tio år istället. Nyss fyllda trettio. Vem kan klandra mig!
Om jag ser ut som femton idag... så borde jag vara tjugofem om tio år. Me like!
Jag är på G ner i säng nu.
Hörs i morgon.
Middagsdags.
När man väl ska ringa ett samtal och annat kommit mellan - och när man väl tar tag i sig själv för att slå det där jävla nummret så är det stängt. Jag glömde totalt bort att jag skulle ringt till bemanningcentret för att sätta upp mig på mer arbeten. Toppen. Och när jag väl ringde så var det nio minuter sedan som dom stängt för dagen. Skrattretande. Men jag kan ringa dit i morgon efter jobbet. Dom messade mig och frågade idag om jag kunde vara ute på tallbackaskolan klockan halv elva. Synd att SMS;et kom in klockan kvart över tio och jag läste messet fem i halv elva. Jag antar att någon från Ösmo som har bostaden nära lokaliserat till Tallbacka fick ta det jobbet idag... förhoppningsvis. Dom ringde i alla fall inte och undrade varför jag inte valt att hoppa in idag. Haha.
Nu ska jag börja laga middag till mig och Kevin. Han har tjatat om mat sen vi kom innanför dörren, så nu jävlar ska han minsann få äta! Haha.
Jag har havet ett stenkast från mig.
Aj.
Mina vader värker som attan. Jag hatar verkligen att jag inte kan gå som normala människor en längre sträcka. Att mina hälsenor inte kan växa ut lite till och låta mig gå normalt. Det gör så satans ont, verkligen. Men jag lyckades ta mig hem levande. Lite onda frusna fingrar bara och som sagt vaderna då. Men det funkar. Sakta men säkert håller jag på att tina upp igen. Det förvånade mig hur många det var som var ute på ringvägen. Promenadsträckan lockar verkligen till sig folk nu när det är soligt. Man ser och hör hur isen smälter. Det knakar och låter verkligen i havet nu, underbart.
Jag undrar varför man inte tar sig i kragen och går runt ringvägen oftare. Vintern är otroligt vacker ute på ringvägen och under sommaren förtrollas den promenadsträckan och blir magisk. Jag älskar verkligen ringvägen på sommaren. Dags att utnyttja det till fullo. En timma är inte så mycket av sitt liv man offrar heller. När jag har tränat upp vaderna lite mer så ska jag börja springa runt ringvägen en gång i veckan. Så fort som isen smält bort. Idag funkar det verkligen inte att springa runt. Kommer man till Lövhagen så är det isbacke - både uppför och nedför. Sen när man kommer till Hamnvik så är promenadstigen där helt igensnöad och glashal. Så där kommer man inte kunna springa förrän maj - tidigast.
Nu ska jag äta lite lunch.
Invigning av våren.
Nej nu drar jag. Jag sticker här ifrån. Jag orkar verkligen inte sitta inne mer. Jag har städat allt. Bäddat sängen, diskat. Plockat upp puzzelbitarna som av någon underlig anledning hamnat över hela golvet. Jag undrar vem som la dom där. Jag har vikt in alla gardiner, haft Melissa Horn på högsta volym och utan framgång funderat ut vilken bok som ska få bli mitt nästa offer att läsa igenom. Det lutar åt ännu en verklighetsbaserad historia om ett incestdrabbat barn. Jag förstår inte varför jag läser sånt som jag själv mår dåligt av. Stackars lilla oskyldiga barn.
Jag ska ge mig ut nu. Tänkte dra runt ringvägen med min kamera och inviga våren. Jag letade efter min MP3 och tillhörande hörlurar. Dom verkar vara helt veck. Borta. Bara sådär.
Så det ser ut som att jag får promenera runt själv, utan musik i öronen. Meningen att gå runt ringvägen är ju att jag ska njuta av naturen. Och att ta några kort.
So be it. 
För ett tag sedan var trapporna helt borta.
Idag är dom synliga och man kan gå i dom utan att vara orolig att slå ihjäl sig.
Våren är här!
Godmorgon världen.
Kevin är på dagis nu. Han längtade tillbaka dit efter helgen som gått. Att vara hemma - fredag, lördag, söndag blir nog lite länge för hans del. Men även den här helgen gick bra.
Till frukost åt vi mammas hembakade frallor med vallmofrön och mosad avokado som pålägg. Kevin börjar tröttna på all leverpastej och skinka som jag slänger på hans smörgåsar. Till frallan fick han ett glas med isté som jag i sista minuten fick för mig att göra. Sekunderna innan vi skulle ta oss utanför dörren så upptäckte jag hur skrynkliga mina byxor var. Då var det bara att riva fram strykbrädan och strykjärnet och sätta fart att få byxorna slätstrukna.
"Mamma, du är knäpp", sa Kevin när jag for runt i lägenheten i ren panik.
Strykjärn, strykbräda, av med byxorna, stryka, stryka, stryka... ingen värme? Åh, i med sladden, vänta... vänta.. vänta... stryka, stryka, stryka... På med byxorna, i med fötterna i skorna, upp med Kevins dragkedja - tittar ner på Kevins fötter, skorna på fel fot. Doh. Av med skorna. Rätt sko på rätt fot. På med min jacka. Åh. Halsduken fastnar i dragkedjan. Upp, ner, upp med dragkedjan och ut med halsduken. Är du redo att gå? Öppnar dörren, vänder i dörröppningen. Springer in i köket. Strykjärnet är urdraget. Phu.
Åter ut igenom dörren.
Fan, glömde min bok och Kevins termobyxor. Låsa upp dörren och in igen. Greppa tag om påsen och gå ut. Titta mig i spegeln. Mascara på kinden. What the fuck. Hur kunde ... never mind. Gnugga, gnugga. Ut genom dörren. Ner för trapporna. Ut ur porten. Ner till bussen. Halka i backen. Hala isfläckar över allt. Åhej åhå. Slappna av med boken i handen och läsa några rader. Kevin springer runt på trottoaren och busar. Äntligen lugn och ro. En granne kommer och sätter sig intill oss. Jag tittar på henne och säger;
"Varför måste måndag alltid komma efter söndag?"
Hon förstod min ironi och skrattade och skakade på huvet som ett tecken att hon inte visste. Jag visste inte heller...
Bussen kom tillslut.
På bussen - gå längst bak, självklart.
Läsa bok hela vägen till dagis, underbart. Ta påsen i ena handen och Kevin i den andra. Gå mot dagis grinden. Gå in på dagisområdet och halka. Petters pappa vänder sig om och säger;
"Gud va stor han har blivit"
Jag instämmer och springer efter. Han är snabb också tänker jag utan att nämna någonting om det.
Går in genom dörren. Kevin tar av sig jackan först och ger den till mig som ett tecken på att jag måste följa med in till garderobsutrymmet. Jag suckar. Han kliver in.
"Skorna Kevin!" påminner jag honom och pekar på hans fötter som är halvvägs in till samlingsrummet. Alltid är det samma visa. Han borde ju lära sig. Jag står med skorna och jackan i ena handen. Kevin har försvunnit ur mitt synfält. In till samlingen troligtvis. Jag placerar skorna högst upp på "skokroken" och hänger jackan på Kevins krok. Jag letar upp mitt barn, växlar några ord med fröknarna och pussar honom hejdå. Går ut med påsen i handen. Kliver ut ur dörren och promenerar ner med påsen för backen. Tänker efter. Påse?
Jag går tillbaka till dagis. In på avdelningen. Alla barn har intagit sin plats i samlingen. Dörren är stängd för att dumma, glömska föräldrar inte ska störa. Jag öppnar påsen. Drar ut overallsbyxorna och vantarna och mössan som Kevin gett till mig under bussresan. Sen springer jag ut. Halkar på samma hala fläck som tidigare. Springer till bussen och öppnar min bok. Äntligen tänker jag. Äntligen.
Modernigheter.
Kevin ligger i sängen och leker flygplan med sina händer. Upp i luften, sen kolliderar planen och sjunker till marken. Alltid samma visa varje kväll. Samma smäll, samma rörelser och samma rutin. Om fem minuter så sover han. På tv:n går blåsningen. Jag vet inte varför men jag kan inte undgå att titta på det programmet. Det är som en besatthet fast jag anser att blåsningarna är de sämsta av vår tid. Som sagt. Ett nittiotalsprogram går inte att göra om till ett av modern tid.
Har ni tänkt på en sak? Alla moderna saker suger och allt gamalt går som på räls.
Ångloken kom alltid i tid. Tågen idag går inte om det är höst eller vinter ute.
Nysatsningar av gamla program slutar i ka-ta-strof. Kolla på blåsningen, Big brother som gick i flera år i rad - första året med "normala" människor. Andra året med en bimbo. Tredje året med både blondiner och anabola-killar. Fjärde året med anabola-killar och blondiner från Danmark, Norge och Sverige.
Mobiler som inte fungerar.
Datorer som går sönder efter några minuter.
Ja ni fattar. Moderniheter är inte bättre för att det är nytt...
Kultfilmer och lite dans.
Nu är jag alldeles varm i kroppen. Kevin och jag har dansat till hans barnplaylist på spotify. Där har han godingar som Black Ingvars (killmusik som Kevin säger), Hannah Montana's låt Headown Throwdown som har en speciell dans man kan dansa till. Jag och Kevin försökte men gav snabbt upp. Allt gick alldeles för fort... för Kevin då, såklart! Hehe.
Nu är det snart duschen som gäller. Jag vet inte om jag ska jobba än i morgon. Det återstå se som sagt. Jag måste gå in på mitt schema och kolla vilken dag jag skulle jobba i veckan. Om det var tisdag redan... eller onsdag. Jag och mitt minne. Skjut mig. Haha. Jag börjar jobba på tisdag och jobbar tydligen till onsdag nästa vecka. Klockan åtta börjar jag varje dag vilket betyder att jag måste gå upp runt sex för att hinna med att lämna Kevin på dagis. Skönt att ha en veckas rutin. Bara att hoppas på att vi håller oss friska hela veckan. Jag har kännt mig lite smått seg och hängig hela helgen. Men nu börjar det kännas bättre och jag känner mig smått piggare. Vilan jag fått i helgen har hjälpt, thank god. Jag ska ringa till Gittan i morgon på jobbet och fråga om hon kan sätta upp mig på lite fler jobbmöjligheter. Som fritidsgårdar...
Vore kul att lämna köket för en stund.
Konstigt... jag lyssnar mycket hellre på Kevins musik än han själv. Höhö. Normal man känner sig. Men det är som sagt nostalgi man känner när man sjunger till alla disneylåtar och alla barnlåtar, Astrid Lindgren visor och Mora Träsk. Kevin som knappt sett alla old school- disney filmer har nog inte samma feeling över låtarna. Annat än att de är sväng i dom. Jag måste verkligen köpa på mig alla dom BRA disneyfilmerna. Lejonkungen, Poccahontas, Djungelboken, Lady och Luffsen, Dumbo, Snövit. Ja, alla!
Åh, va dum jag känner mig som mamma som inte låtit Kevin titta på alla kultfilmerna.
Men å andra sidan så har han sett Bolt (en av hans absoluta favoritfilmer), Upp, Tom och Jerry och Ice Age.
Det är väl hans favoritfilmer i nuläget....
L'italiano.
Mina föräldrar kom över en stund strax innan tolv. Pappa vistades i min lägenhet endast några minuter. Han fixade till mitt fäste till min brandsläckare och hängde upp brandsläckaren snyggt bakom en av mina glasdörrar som går till vardagsrummet. Den är alltså inte helt osynlig om någon olycka skulle inträffa. Det känns skönt att ha den på plats nu i alla fall. Mamma hjälpte mig att sätta upp nya gardiner och vi stod och pratade ett tag innan hon tog bussen hem. Jag fick bland annat ett helt linneskåp vikt och snyggt. Jag måste där emot kontakta nynäshamns bostäder om vissa saker i min lägenhet som inte står rätt till. Som mitt fläktsystem som gör att mina fönster blir helt igen-immade när jag står och kokar vatten. Inte okej. Pappa skrattade åt sättet dom satt upp min fläckt, innan han drog.
Gosh, jag som hoppats att jag kunde laga mat igen, samtidigt som jag tittade ut på min fina utsikt. Hehe. Hur som helst. Annars har jag pluggat lite italienska idag, värmt på mat till Kevin och läst ur Mias hemligheter. Jag kommer läsa ut den idag och har fått ångest över vad jag ska läsa på i morgon. Jag har tappat bort en bok någonstans i min lägenhet. En bok som stod på tur på min "att läsa..." lista. Men nu så ser det ut som jag får hitta en annan att läsa på tills boken dyker upp igen.
Nej, nog med vila och slappa timmar nu. Kevin vill dansa och det gör vi bäst till Emil i lönnebergas låtar!
Tjingeling.
Det är en godispåse, va?
Oh my god. Dagarna susar bara förbi nu. Till vems fördel kan man tycka? Jag hade gärna haft lördag, alternativt söndag ett tag till - om man bortser från att det är söndag nu menar jag. Jag och Kevin vaknade strax efter sju för att få ut det mesta av dagen. Jag ska börja med att diska upp gårdagens middag och morgonens frukost för att kunna ha ledigt resten av dagen. Min bok är snart utläst och jag får lika stor ångest varje gång som jag tvingas läsa de sista tio skrivna raderna. Jaha. Vad ska jag läsa nu?
Mamma och pappa kommer över idag. Pappa ska borra upp min brandsläckare på någon bra och lättilgänglig vägg i min lägenhet. Jag skulle vilja se om min granne kommer upp runt tolv, halv ett snåret för att klaga på oljud i lägenheten. Jag menar... det har hänt förr. Och ramlar inte hans tavlor ner av borrningarna så gör dom det nog inte av några barnsteg i Kevins rum.
Kevin sitter och ritar. För en stund sedan ville han att jag skulle rita en godispåse. Men jag som är så konstnärligt lagd antar inte den utmaningen. Istället frågar jag...
Vad är det där du ritar?
Jag vet inte, svarar han.
Det ser ut som en godispåse, säger jag och till svars och han skiner upp som en sol och säger.
Ja men det är det.
En rund cirkel kan bli vad som helst i barnens fantasier. I love it.
