alltutommodedenise

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Ja en massa saker, jag drog iväg på massa äventyr med mina vänner och min klass bland annat. Drog till Barcelona i april och så var jag på skara sommarland och jobbade ute på muskö, tog studenten, fyllde tjugo, var på kryssning...
2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag gör inga nyårslöften. Och gör jag det så är dom bortglömda veckan efter...
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, gamla klasskompisar blev.
4. Dog någon som stod dig nära? Jag tror inte det, thank god.
5. Vilka länder besökte du? Spanien
6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010? -
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas? Tjugoandra - tjugoåttonde april, sjätte juni.
8. Vad var din största framgång 2009? -
9. Största misstaget? Finns massa saker man ångrar i efterhand.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Nej men Kevin har legat inne på sjukhuset vilket var jobbigt nog.
11. Bästa köpet? -
12. Vad spenderade du mest pengar på? Mat, hyra.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja det finns nog mycket som gjorde mig glad.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009? Haha, Rap Das Armas.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Olika, det har pendlat upp och ner, fram och tillbaka.
16. Vad önskar du att du gjort mer? Varit barnledig och tagit hand om mig själv.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Låtit människor såra mig
18. Hur tillbringar du julen? Jag var med min familj.
19. Blev du kär i år? -
20. Favoritprogram på TV? Jag tittar nästan aldrig på tv så. Kollar på en film då&då.
21. Bästa boken du läste i år? Twilight.
22. Största musikaliska upptäckten? Hoffmaestro.
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Kommer inte ihåg vad jag fick i födelsedagspressent. Men jag fick vara med mina vänner vilket jag värdesätter mycket mer. Var på grönan två vändor samma vecka som jag fyllde år, och satan va kul vi hade.
25. Något du önskade dig men inte fick? Jag är ingen girig person som önskar en massa.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009? Jag vaknade i haninge, asbakis. Var tvungen att ta mig till nynäs för att möta upp min familj och min kusin. Vi drog och åt en middag på kroken här i nynäshamn för att fira mig och min pappa som fyller på samma dag, så fort jag ätit upp så drog jag hem och sov hela dagen. Jag var så trött.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Hmm.. massa.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009? Stil? vad är stil?
29. Vad fick dig att må bra? Mina vänner får mig alltid på gott humör, no matter what.
30. Vilken kändis var du mest sugen på? Öh?! Sugen och sugen... ingen?
31. Vem saknade du? Varje gång Kevin var borta så var det honom jag saknade.
32. De bästa nya människorna du träffade? Jag har lärt känna så grymt underbara människor. Johan (min personliga brandman som skäller på mig så fort jag eldar upp något eller leker pyroman och glömmer mina plattor på! Ska jag nämna att jag lämnade ugnen på en hel natt för någon vecka sedan... äesh, det var ju bara på tvåhundrafemtio grader!), Luuk och Marcel som är några nederländare vi träffade i Barcelona, Carlos och Dawid i Barcelona, Erik och Raffe, ja, en massa sköna människor. Sen har jag återupptagit kontakten med gamla vänner vilket uppskattas minst lika mycket!

Kevin och jag har tagit det lugnt hela dagen. Jag hade småont i magen hela kvällen igår och det fanns väl vissa orsaker till det också. Men idag mår jag bättre och med lite mer vila så kan jag tillock med tänka mig att komma igång med annat här hemma än att bara vara sängliggande. Jag har visserligen gått från frukostbordet till badrummet och badat idag - så  helt hopplös har jag inte varit, tack och lov.

Idag har jag ingenting planerat heller. Jag väntar tills i morgon, kanske ska förbereda lite käk tills i morgon om jag hittar min borttappade energi någonstans. Nyåret har jag valt att spendera tillsammans med Louise och hennes pappa hemma hos hennes pappa. Vi sover nog över där också, för att slippa gå hem mitt i natten. Plus att det känns säkrare i ett höghus än i mitt trevåningshus där raketerna kan komma in genom vilket fönster som helst. Och som sagt, förra året spenderade jag det hemma hos en granne som bodde på krokvägen och ärligt, det blev mitt hittills värsta nyårsfirande - så att fira det någon annanstans känns som en befrielse!

Så att spendera kvällen och natten med en av sina närmaste vänner kan väl knappast förvärra läget, right?

Jag är lycklig - så länge min son är lycklig. Och jag tror helt klart det här kommer bli en av de bästa nyårsnätterna på länge!

Nej nu ska jag göra något annat.

Och jag kommer älska honom tills döden skiljer oss åt.
... och troligtvis längre om det är möjligt.




Han vet precis hur man proppar munnen full med vindruvor i alla fall.

Kevin sover. Ja, inte nyligen utan han har gjort det i några timmar nu. Jag har precis kollat på Bodygard. Trots att man har sett filmen hundra gånger, eller de få gångerna som den har visats på tv:n i alla fall - så tycks jag aldrig sluta  förvånas över hur livvakten inte dör när han blir skjuten i bröstet av torpeden. Lustigt det där. Jag är mer inne för sorgliga slut och sorgligt nog så uppfylls inte de kraven i den filmen.

Men jag ska inte sitta och klaga på en hollywood rulle - jag har egentligen ingenting vettigt att skriva heller?

Appropå Kevin, han är väldigt lustig när det gäller reklam. Han tjatar om och om igen när det är något som visas på reklamen; antingen "Åh mamma, den där vill jag ha! Kan inte jag få det när jag fyller år?" Det handlar inte bara om leksaker utan om tandkräm, tuggummi, cyklar, pensionssparande, ja allt. Eller en annan standardreplik är; "Åh, hörde du låten mamma? Rocklåten på reklamen? Hur går den? Sjung den mamma!" Man måste alltid vara med och lyssna på vad som går på tv:n. Man måste alltid kunna låtarna som spelas för att sedan sjunga upp det för Kevin. Han är min personliga mentor som ska förhöra mig på allt, minst sagt! Haha. Sjunger man inte låten, eller om man mot förmodan faktist inte skulle kunna texten till den så säger han besviket till en början men som övergår till glatt...; "Oh, okej - det gör inget, vi lyssnar på den i morgon igen när det blivit mörkt mamma!"

En annan skön sak är att Kevin intresserar sig mer och mer för bokstäver. "Jag vill kunna läsa mamma". Jag lär honom alfabetet i hans takt och idag lärde han sig bokstäverna "V" och "A" samt "B" och "O". Som sagt, det han kan skriva utantill är spel, samt piff och puff. Haha. Det är ju alltid en början för en kille på fyra. Men han kan mycket mer än så. Min bokstav vet han börjar på D. Han vet att hans bokstav börjar på K och vilken bokstav google börjar på. Han lär sig allt så snabbt och snappar upp saker som jag inte ens trott att han skulle lagt märke till från början. Vissa bokstäver skojar vi till det med; som "S" kallas ibland för "Masken" i vår familj. "Den ser ju ut som en mask mamma." Haha. Och E rellaterar vi till "kammen" för det ser ut som en kam. Knas jag vet - men som sagt, han lär sig på det och lärandet blir till en lek. Jag säger alla bokstäver och han trycker glatt på tangenterna när jag vill att han ska skriva till någon på MSN tillexempel! Det tar cirka fem minuter för honom att skriva; "Vill du leka me mig?!" Haha, men då har han inte fått någon hjälp av mig annat än att jag säger vilken bokstav jag vill att han ska trycka på, duktiga killen.

Nej nu ska jag göra min son sällskap i den varma sköna sängen. Sov gott när ni väl hamnar där.


Min lilla diktator, mentor, regering, referator...
Men framförallt. Min son, mitt liv, mitt allt. ♥

Anna, Emelie, Idah och Jag på Annas 20 årsdag!


Jag och min PissLiz igår, nyktra?


Kul hade vi i alla fall. Party for two är det bästa partyt!


Galen håruppsättning? Vadå, vad menar du!


Kärlek!

Det skulle varit toppen att vara barnledig om det inte vore för ensamheten som sätter sig som en illamåendekänsla i min kropp.

Jag tittade bakåt i min samtalslista och insåg att jag ringt de senaste 36 samtalen för att fråga hur mina vänner mår - men inte fått något samtal tillbaka. Ibland har dom inte ens svarat och inte heller ringt tillbaka, inte ens för att fråga hur jag mår. Jag vet att det är patetiskt med tanke på att jag har vänner. Men trots detta så fick jag det sista mottagna samtalet den 18:e december - och det var 11 dagar sedan nu. Det var från mitt jobb också för den delen - och dom frågade hur jag mådde av den enkla anledningen att dom hade jobb åt mig.

Jag har helt ärligt aldrig i mitt liv kännt mig så ensam som nu i december. Varit isolerad på ett sjukhus with no one around - varit hemma med ett sjukt barn och inte haft någon här och när jag väl träffat någon så har jag kännt mig så stressad av tanken på att jag ska hämta min son från dagis eller från dom som passat honom att jag knappt kunnat slappna av.

Nu när jag är fri och ledig finns det ingent till hands. Jag sätter min telefon på ljudlöst för att slippa bli störd, men trots det så vill jag bli störd, jag vill att någon ska bry sig, jag vill att någon ringer. Men inte för att du tycker synd om mig, utan för att du verkligen menar det.

Hur som helst så kommer jag inte svara ärligt på frågan om hur jag mår.
Som vanligt kommer jag svara det mest naturliga svaret. Jag mår bra.

Igårkväll så kom min kusin med det otroligt snälla förslaget att han och hans fru kunde ta Kevin. Jag vet ju att han har det otroligt roligt tillsammans med dom med deras gämnåriga dotter, så det var egentligen ingen tvekan om saken. Sagt och gjort. Nu för bara några minuter sedan så kom han och hämtade upp Kevin, underbart snällt av dom.

Så nu ska jag passa på att bädda, städa, damma, torka och ikväll tänkte jag mysa ner mig i soffan med pojken om han orkar ta sig över! Vi var på bio dagen innan julafton och kollade på filmen Avatar i 3D. Den var hur bra som helst - nåväl, jag tyckte det i alla fall. Den var lite för lång kanske - det enda riktigt negativa med filmen var väl det - två timmar och fyrtio minuter i en biosalong, nja inte riktigt vad man vill kanske.

Nej, nu ska jag digga Lena och Orup på hög volym, vika tvätt och göra snyggt här hemma. Great.


Kevin och Natalie får en repris på filtmyset.

Ingenting går min väg idag.
Sjätte maskinen är igång - men jag står utan tvättmedel och mjukmedel nu. Berättade för Kevin att jag skulle springa ner till byaffären på våran del av stan'. Det var okej för hans del om jag skyndade mig. Jag lovade. Sprang ner i tvättstugan och gjorde i ordning två maskiner som jag skulle sätta på så fort jag handlat det jag behövde. Sprang allt vad jag hade ner för backen och ser hur mörkt det ser ut, förlorar hoppet. Affären är stängd - bara idag självklart.

Jag blir arg, frustrerad och ledsen. Fan. Går hem och vänder ut och in på den burk jag förvarar tvättmedlet i. Jag får ut lagom mycket tvättmedel för två tvättar till. Jag går ner och sätter på och tänker att jag måste åka till ICA.

Tack för att allt är på min sida idag.

Jag somnade tidigt igårkväll. Runt tio gick jag och la mig vilket förvånade mig mest tror jag. Kevin och jag somnade nämligen samtidigt. (Ja jag lät honom vara uppe så länge han ville på julafton - och ja - jag vet, jag är en dålig mamma pg.a det - så nu slipper ni kommentera det!)

Hur som helst. Idag vaknade jag av min nya väckarklocka. Den som tänder sig själv i samma takt som en soluppgång (?) och som har vackra fågelläten som eskalerar i rummet. Högre och högre blir ljudet tills dess att man ber om att få sova - SNÄLLA SLUTA KVITTRA, ÅSKA OCH KLINGA I ÖRONEN PÅ MIG!

Samma maskin lyssnade jag på radio med igår. Jag låg kanske i en halvtimma innan jag  somnade. Lyssnade på olika historier om hur människor firar jul - tillock med Lotta Engberg bjöd på sina traditioner som hon och barnen sysslade med. Inte för att det intresserar mig ett dugg. Men det kändes skönt att komma in i en annan värld en stund, istället för att anstränga ögonen med en "god bok".

Idag har jag tvättstugan. Från klockan halv tio till klockan tio ikväll har jag den om jag så skulle vilja. (Ja, jag är den enda som är så dum att jag tvättar på juldagen. Men vad ska jag annars göra? Jag har ingenting att underhålla mig med - och nu när snön håller på att töa bort så vill man absolut inte vara ute i slasket. Det är den här tiden som man stänger in sig själv och håller sig inne i vad som känns som en evighet men bara är till våren. Ingen orkar med slasktiden... eller de sju starurarna som enligt tradition kommer mot mars för att inviga våren.

Jag ska även plocka bort allt julpyssel som pryder lägenheten idag. Jag orkar inte se skiten mer. Jag vill ha vår och sommar nu på en gång och med hjälp av att inte ha julpysslet framme så bidrar det säkert med att det känns som att tiden går snabbare.

Well.
Jobba på - här ifrån kommer jag ingen vart.

Jag önskar att jag kunde förklara varför jag lyssnar på den här låten om och om igen.
Jag önskar att jag hade ett bra svar, men det har jag inte! Jag bara älskar den.


En sång för dig ... en sång för mig... en sång för oss...

God jul.

Nu ska jag diska - "bara för att".
Imorgon har jag tvättstugan hela dagen - även det är "bara för att".
Imorgon ska jag inte göra något annat än att ha tvättstugan,
I N G E T.


Don't mind me today.

God Jul.

"När min mamma dog insåg jag innebörden i orden, aldrig mer. Jag får aldrig mer träffa min mamma"


Jag tittade precis på "välkommen hem - en sång för hemlösa". EMD ger sig ut till stadsmissionen i stockholm och kommer i kontakt med personer på ett eller annat sätt blivit hemlösa. Folk som vi glömmer bort i julstressen, personer som ber om bidrag men som vi ser ner på, skäms över att gå och prata med eller människor som vi ger blanka fan i. Människor som, trots kyla och snö tvingas sova ute. En man hade sovit ute i tio år. Natt som dag, i regn och sol, i snö och minusgrader. Tio år. Han började som hemlös när jag var tio år gamal och när jag fortfarande drömde om att bo i min koja som jag bygt i skogen, mina drömmar höll dock bara i sig under sommaren, men slog aldrig in. Han lever så konstant, och för honom är det ingen dröm längre, det är verklighet. När EMD frågade hur han klarade av att bo ute året runt så svarade han dom att det var en vanesak. Man vänjer sig. Han bodde inte i något rum, utan bar runt på filt och kudde - placerade dessa på ett gammalt plank som stod ute, där valde han att sova. Han berättade också hur han fått både lunginflammation, inte en gång - utan tre, samt hjärtattacker fyra gånger - troligtvis av köld. Dom flesta slutade fira jul, födelsedagar och alla högtider som vi tar för givet. Det finns människor där ute som inte har någon eller något - människor som vi kliver över när dom breder ut sig på gatan. Vi kliver över dom som att dom vore en pestsmitta. Vi är inte medmänniskor förrän den dagen vi kliver fram till dom och frågar om dom behöver något. Bjud på en smörgås, bidra med en tia, eller varför inte en kort pratstund? Man väljer inte att bli hemlös, det är ingen livsstil. Man blir hemlös varesig man vill det eller inte.

Dessa människor som man ser på gatan är människor som har varit med om förskräckliga saker. Förlorat vänner på de grymmaste sätt, kanske ett tåg - en överdos av droger eller en alkoholförgiftning. Kanske var det just denna person som fick ringa in till ett ett två och beskriva hans bästa vän som död - hans enda sällskap och trygghet i livet.

En man som varit hemlös större delen av sitt liv berättade att hans liv tog en omvändning när hans mamma dog efter att ha blivit inbränd i sin lägenhet tillsammans med hennes hund. "När min mamma dog så insåg jag innebörden i orden aldrig mer. Nu får jag aldrig mer se min mamma". Mina tårar sprutade. Hemlös, förstörd, sårad, men har tagit sig upp på benen igen efter år och flera år som en pestsmitta i stockholmsstads ögon. Jag önskar att vi kunde kämpa för ett bättre land istället för en bättre värld. Hjälp oss själva innan vi hjälper alla andra, vi behöver hjälpen minst lika mycket, fast vi är det lilla landet lagom.


Hur skulle du reagera om du fick en hemlös till granne?

Jag är fortfarande jätte berörd efter programmet och ser på EMD ur andra ögon nu, fyfan va bra att dom öppnar ögonen på folk - och fan va bra att dom lyssnat och förgyllt dessa människors dag.

Jag är vaken... sort of.

Kevin lät mig sova länge idag, lite för länge kanske. Min mobil hade plingat i över en halvtimma om att jag fått ett SMS (och signalen går om och om igen fram tills dess att man tittar på SMS;et) och jag hade sovit vidare, fastän mobilen legat en halvmeter (MAX) från sängen. Mobilen fick dock upp mig - vilket var SMS från Liz där hon frågade när vi skulle ses. Vi ska ju ner till svandammen idag med boysen.

Jag funderar på att ta med mig lite smörgåsar till ungarna, risken finns dock att smörgåsarna fryser till is och att det inte alls är så gott som man förväntar sig att äta. Kollade nyligen på termometern, och jag tror jag har rätt i frågan om att det blir fruset, med sju minus så tror jag inte att någonting blir gott att äta.

Så , nu sitter jag här - endast iförd sexigt tighta långkallsonger och jeans. Längre har jag inte orkat. Kevin står fortfarande helt näck och jag vill minnas att jag sa till Liz att vi skulle ses halv tolv, så nu börjar det bli smått panik, Kevin står ju såklart helt näck (okej iförd en blöja och väntar på att få fram kläder!).

Jag har förresten världens fulaste men bästa skor som inte släpper in någon kyla alls på fötterna. Kan det bli bättre? Jag hade bara vanliga strumpor på mig igår och jag höll mig fortfarande varm.

Nej dags att röra sig.

Jag och Kevin åkte med pojken i morse när han skulle dra till sina föräldrar. Han var så gullig och släppte av oss hemma hos mamma och pappa. Där fick vi en brakfrukost så att vi höll oss i evigheter. Efter frukosten så drog vi mot pulkabacken där vi mötte upp Liz och Jacob. Jag och Liz hade jätte kul i snön, verkligen! Trots att man fick upp snö på alla otänkbara ställen där man egentligen inte ville ha den.

Vi frös till is efter några åk i "bananbacken" och drog oss mot ICA för att värma oss med en kopp varm choklad. Det finns inget bättre i kylan. När vi druckigt klart så begav vi oss ut i snön igen och drog mot Ishallens backe. Egentligen så var det bara en onödig promenad med tanke på att vi inte åkte i den backen, eller vi tog oss snarare inte upp för den då vi var allt för trötta efter den två kilometer långa promenaden dit. Så istället gjorde vi snö änglar, kastade snö på varandra och hade det allmänt roligt. Pojkarna njöt också och blev riktigt bra vänner fast det var så kallt.

Vi hamnade i alla fall inne i ishallen där vi kollade på något nynäs-juniorlag som spelade mot huddinge. Mest fashinerande var nog hur alla grabbarna bildade stora kramhögar så fort ett mål gjordes, under dom tio minutrarna vi var där så var det säkert fyra, fem kramhögar som delades ut. Hur sött är inte det på en skala - hu?!

Hur som helst. Idag blir det lugna puckar. Kevin borde vara trött och somna när som helst, jag känner mig dock skyldig att hålla honom vaken till klockan åtta (?) ikväll. Nio ikväll börjar Blood diamond på trean, funderar på att se den också! Jag och Liz ska ut med grabbsen i morgon och åka skridskor på svandammen med dom. Sötkorvarna kommer nog stå på huvudet, men det är tanken som räknas, right?! Jag får helt enkelt sätta på Kevin en tjock mössa under hjälmen så att han inte gör sig allt för illa!

Nu ska jag puzzla med Kevin, jag hittade som sagt den borttappade puzzelbiten på vårat 300-bitars puzzel, tre dagar efter jag tagit sönder det! Doh, lyckat - eller hur?!

Hörs senare!

Han säger:
har du ingen gran?
Jag säger:
Nej
Han säger:
Jag trodde du hade det :p
Jag säger:
pyttsan!
aldrig, det kommer inte in i min lägenget
Han säger:
plastgran?
Jag säger:
nejförfan! dom barrar också, och plastbarr är det värsta som finns, dom luktar inte ens.
då blir det liksom bara stök utan doft. Orka med det? NEJ!
Han säger:
smart tänkt 

Vad säger ni, plastgran - riktig gran eller ingen gran?
Jag föredrar ingen med tanke på att jag inte tycker om att det barrar, varken riktigt eller fejk-plastbarr.


Men det är som sagt en smaksak.


Och yttligare en sak. Idag finns det plastgranar i alla möjliga färger, välj och vraka mellan rosa, vit, grön, turkos, svart... ja man kan säkert specialbeställa också. Vilken färg hör till julen egentligen? En rosa gran ser faktist riktigt snygg ut om man dekorerar den på rätt sätt...

Jag kan tycka att en grön gran med inslag av vitt kan vara riktigt snyggt (om det hade funnits dvs.) Med tanke på att granarna är snötäckta - så skulle det kännas mer realistiskt på något sätt. Annars kanske man kan köpa en gran och klä den ute och vänta på att snön ska täcka den med sitt glitter. Eller så kan man handla vitt tjockt glitter på ICA...

Det finns för många alternativ.

Saker jag saknar i mitt liv. Det är enkelt att svara på den här vintern. Först kommer jobb.

Ett vettigt jobb ger mig pengar, ett bättre socialt liv (vilket jag har brist på just nu med tanke på att jag inte varit med någon kompis sedan... närfan var jag det sist? Självklart räknas hans sällskap, men att snacka tjejsnack med honom tycker jag är grymt taskigt mot honom när man väl ses), det ger mig också roligare aktiviteter såhär när det närmar sig jul, som julbord. Jag har inte smakat på julmaten än i år. Patetiskt kanske ni tycker, fine - jag är patetisk... och hungrig. Det ger mig energi till att orka mer saker - för att om man får ett bättre socialt liv så orkar man leva också, i need to live again. Och just nu suger mitt sociala liv, min inkomstbit och disktrasan på diskbänken har blivit ett underligt tidsfördriv i min värld, gnugga, gnugga, gnugga. Jag har tillock med börjat äta ensam med tanke på att jag har sån konstig dygnsrytm att Kevin oftast äter middag när jag precis fått i mig lunch - och han somnat när det är jag som ska äta. Även det är patetiskt...

Blä, jag har inte ens energi till att blogga längre.

Jag är proppmätt. Frukosten i morse var verkligen inte att leka med. Jag lämnade Kevin på dagis i morse och smög hem till pojken. I sängen låg han och hans kusin och drynade som små lamm! Haha. Jag blev omfamnad men hade inte ro att ligga kvar i sängen allt för länge utan tvingade upp grabbarna och sa åt dom att klä på sig. Jag och pojken drog till ICA och köpte frulle, massa frallor och ägg, fil och grönsaker, typ. Så nu är man ruskigt mätt och belåten.

Nu sitter dom och lökar framför wow och jag kollar på I am legend som går på canal plus. Roande, right! Klockan två har jag tvättstugan, det suger ju lite smått. Men efter att jag gjort i ordning och lagt allt i IKEA kassar så insåg jag att det inte var så mycket tvätt trots allt. Två IKEA påsar fixar man ju lätt idag.

Jonas och jag bar över soffan igår också. Trehundra trappsteg och femton minuter senare, och soffan var över hos mig, inslagen i täckpapper och massa klistermärken. (Värsta seriöst Jonas) Men den var hur fin som helst och jag blev verkligen superglad för den, så tack, tack, tack. En mycket svår julklapp att slå måste jag säga. Och Kevin blev jätte glad som fick öppna en julklapp i förtid (för ja, HELA soffan var inslagen!)

Så, snart återgår vi till rutiner igen. Bajs på rutiner. Jag hatar rutiner it sucks.

Min syster ska komma över någon gång innom loppet av två veckor i alla fall. Yeij, då har jag någonting att se fram emot... typ! Jag älskar det faktum att hon faktist hör av sig, jag brukar som sagt inte få så mycket respons från mina systrar annars.


Nej nu ska jag tjata om att få se den filmen som jag velat se nu ett tag.

Var god känn dig inlåst i nynäs!

Bussarna som går mellan nynäs - ösmo och sorunda är inställda. Varför? Jo för att snön är för smart för bussarna att den ställer in all trafik. Jag undrar om min lokalbuss går som den ska, jag har inte sett den här idag än, så det är fan frågan. (Efter lite span i mitt köksfönster så kan jag meddela er att i stort sätt alla bussar är inställda, då även lokalbussen har valt att dra in på sina turer och människorna står och trampar ner snön vid busskuren smått irriterade, haha!)

Jag som ska till mamms och papps lite senare tänkte ta tåget idag då det verkligen ser lönlöst ut att ta bussen idag. Eller det kanske bara är just vi som bor här där vi bor som drabbas, med tanke på att vi har en av nynäs jobbigaste uppförsbackar för bussen att ta sig upp för! Knäppt i sånna fall.

Well.
Jag ringde och väckte Jonas för närmare en timma sedan. Han borde väl ringa tillbaka snart och säga att jag kan hämta soffan snart. Hoppas bara att snöfallet och stormen till den har upphört lite smått då, med tanke på att det är fem minus ute och i storm känns det minst som tjugofem minus, ice fucking cold!

Som sagt, bloggen har varit jätte knäpp i några dagar. Ingen av oss verkar veta varför. Men jag antar att alla har dåliga dagar, även bloggen och hemsidan?!... öh!

Hur som helst, här har det inte hänt allt för mycket heller. Jag har bytt säng för att min pojk ska kunna sova över utan att få ont i ryggen av min bäddsoffa. Så bäddsoffan for ner i förrådet och min gamla säng kom upp här, och snacka om att mitt vardagsrum blev större! Nu väntar jag på klartecken från Jonas att han och jag kan flytta över hans gamla barndoms-soffa hit, men som sagt både jag och Jonas är tröttmössor.

Jag har även hört från Bemanningscentret. Jag ska äntligen få gå dit på en intervju (först i början på nästa år), och det känns ju asskönt, att få börja det nya året med en helt ny start och nya möjligheter. Jag blir helt seriöst, knäpp av att gå hemma och inte göra något vettigt. Helt galen, fast det kanske inte märks. Men jag stressar upp mig själv och sätter mål över en dag som jag inte kan hålla, och när jag inte håller dom så deppar jag ihop. (Och det är typ alltid som jag deppar ihop över att målen inte är nådda). Det låter patetiskt, men det suger, trust me.

Igår såg jag och pojken på filmen baksmällan. Fyfan va den var rolig. Älskar den verkligen. Snacka om en otippad svensexa där överraskningarna aldrig tog slut. Den är mycket väl värd att se, man slutade inte skratta. Men sen vet man ju inte om ni har lika grotesk humor som oss.

Well, det blir till att åka till ICA snart och lämna tillbaka filmen i tid.

Det kändes fel att vakna i morse. Eller fel och fel kanske jag inte kan påstå. Men när jag gick och la mig igår var jag helt säker på att världen var vit - i alla fall nynäshamns värld, och jag är säker på att jag lovade Kevin en heldag ute i snön. När han vaknade i morse, pigg, glad och besviken så säger han;
Mamma, ljög du igår om snön?
Absolut inte svarar jag, rycker upp mig och tar mig bort till fönstret.
Se själv - säger jag och drar isär persiennerna. Hans besvikelse sågs ännu mer nu. 

Jag hade ljugit och är en opålitlig mamma.
Men jag är bergssäker på att det var snö ute igår, så pass mycket att man kunde åka pulka.

Idag, eller om en stund ska jag hem till päronen med Louise och Kepan, vi ska hämta lite käk som mamma gjort till oss. Gott, hoppas bara att vi får med oss allt.

Sen ska vi hem och möblera om i mitt förråd för att få plats med min bäddsoffa och ta upp min gamla säng. För på måndag kommer min soffa hit som jag ska hämta hos en granne,

well, måste rusa, bussen går snart.

Helgen flyger som vanligt förbi. Det räcker med att nämna orden fredag och lördag - så har söndagen redan tagit sin plats i alla svenssonhus. Stört jobbigt är det att vakna på lördagen och efter något som bara känns som ett ögonblick så tvingas man gå och lägga sig på söndag morgonen, innan solen gått upp. Nu i decembermånad behöver man inte ens räkna med att se solen, ser man den så kan man skratta sig lycklig och notera med många cirklar i kalendern att den faktiskt var över på kort besök. Måndag betyder som vanligt allt annat än lugn och ro. Visserligen så ser jag sällan skymten av varken lugnet eller ron under helgerna heller - men det beror helt och hållet på mitt sätt att leva.

Snart ska jag äta någon form av middag. Kevin somnade långt innan middagen ens var påtänkt, så han får en ordentlig frukost i morgon istället, den rackaren. Han var trött idag också - typ supertrött. Men lördagsgodiset åkte ner innan han somnade, såklart - det får man ju absolut inte glömma.

Han var över idag också - en stund nu på kvällen. Vi kröp upp i sängen och mös med en film. Som vanligt fick man skit för att man valde helt fel film och att alla oskarsnominerade filmer oftast är dom som suger mest och hårdast. Så nu vet jag det, minsann!

Jag vet inte vad det beror på, men det känns som att Kevin har kommit in i en ny fas i hans liv. Man kan ge honom konstruktiv kritik om han gör något som inte är bra - och på en gång så märker man hur han ändrar tänk och fokuserar sig på att få det rätt utan att man själv behöver hjälpa till eller förklara vidare. Jag vet inte om jag varit för snabb med att rycka in tidigare i olika situationer, men han intresserar sig jätte mycket nu för att få saker och ting som det ska vara. Detta är ju jätte bra med tanke på att han själv kommer dra stor nytta av det i framtiden - så detta kommer jag puscha på och fortsätta med. (Slår mig själv på fingrarna varje gång jag förhastar mig och rycker in!) Självklart så ger jag honom feedback i både positiv och negativ kritiksform - så att han lär sig båda delarna.

Nej ni. Nu ska jag springa in i köket och käka upp allt som är ätbart, tjingeling.

Idag åkte jag och lämnade Kevin på dagis för första gången på jätte många dagar. Han var liksom jag föreställt mig, mycket tröttare och blekare än vanligt, men vi tog oss iväg i alla fall. Och minuten vi satte foten inne på dagis så släppte han greppet om min hand och började leka med hans bästa kompis som han inte träffat på jätte många dagar. Skönt att dom har varandra säger jag bara!

Jag förklarade även situationen för fröknarna och sa att han kunde vara trött och hängig men att dom skulle ha vetskap i varför han var det. Dom sa att det troligtvis inte skulle vara några problem med tanke på att han är så snäll i vanliga fall.

Jag drog mig hemåt strax efter och skumpade på bussen hela vägen hem. När jag väl kommit hem så bestämde jag mig för att äta lunch med honom i älvsjö idag. Sagt och gjort, jag drog in så att jag var i älvsjö till halv tolv och väntade i en halvtimma på att hans lunch skulle börja. Under tiden så satt jag och spekulerade i hur folk uppträdde. Man kunde se ganska mycket från den vy jag satt i, haha, och jag  hade som sagt inte så mycket annat för mig än att glo med tanke på att min mobil var minuter från att ladda ur.

Två minuter över tolv var han på plats och vi drog till ett thaihak bara någon minut från tågstationen inne på ett industriområde. En jävligt fin restaurang måste jag säga och för strax över sjuttio kronor fick vi äta hur mycket vi ville. Ehm, oftast blir det inte så mycket man vill, utan man blir mätt bara på en halv tallrik. Men som sagt, vi satt där i närmare en timma och snackade och diskuterade. Riktigt mys.

Sen drog jag hem - kände mig stressad som vanligt och sprang sista biten till dagis för att hinna med trebussen hem. Och Kevin hade det såklart fungerat jätte bra för. Och i morgon har vi det efterlängtade utvecklingssamtalet på dagis som vi har längtat efter, både jag och fröken. Men som sagt, sjukdomarna har kommit mellan och i första hand. Men nu så blir det äntligen av i morgon bitti!

Trött, astrött!
Det är bara förordet av hur vi tre mår nu.

Det började som sagt med feber i fredags som höll i sig i allt för många dagar. I tisdags (?) förmiddag drog vi till Haninge. Kevin hade blivit sämre och jag hoppades på att få lite mer hjälp än vad vi fick i nynäs. Men i haninge tog dom inte annat än hans personnummer och tittade inte ens på honom innan dom sa att dom inte kunde göra någonting. Jag och Anna hade slut på Cola vilket var det enda Kevin drack (någolunda) av, så vi drog till donken där det var meningen att vi skulle försöka få i honom lite av ett happy meal och lite cola. Han drack varken Colan eller åt mycket av sitt Happy Meal.

Vi drog hem med tåget, en kille som sovit under näst intill hela dagen. Precis när vi kommit hem och satt oss för att vila så ringer min mamma och vill ha en uppdatering av läget. Jag berättar att han inte kan gå, utan vinglar som en onykter gubbe. Han hade alltså ingen energi kvar, febern var lika hög som innan och han hade som sagt sovit hela dagen utan att dricka eller äta glassen som han somnade från hela tiden. Hon drog en hypotes om att han kunde ha hjärnhinnesinflammation och hon bad mig gå över till Alexandras och Danielas farmor om att få råd över hur jag skulle göra.

Sagt och gjort. Jag lindade in Kevin i en filt, promenerade barfota ner för våran trappuppgång och gick in i källaren och över till Ingrid. Hon sa att det var läge att ringa ambulans och åka iväg på direkten om vi inte fått någon hjälp. Så jag gick hem, ringde en ambulans och dom sa att dom var på g redan några minuter senare. Skönt, en sten for ur mitt bröst. Nu gick allt snabbt. Vi packade ner det vi mest behövde under kvällen, för jag var säker på att vi skulle få åka hem på en gång som innan. När jag stod och pratade med mamma i telefonen så kom Ingrid upp och lånade ut femhundrakronor vilket blev min räddning under sjukhusvistelsen, tack snälla, snälla, snälla. 

Sen stod jag och Anna utanför porten med Kevin inlindad i en filt. Han höll på att koka ihjäl så vi såg ingen anledning till att vara kvar inne. Femton minuter senare kom ambulansen och resan mot Sachsska Barnakut började. I ambulansen sov Kevin hela vägen in och hans feber låg på 39,8. Han var väldigt uttorkad och apatisk och öppnade inte så mycket som ögonlocket på vägen in. Anna som satt fram i ambulansen sa inte ett ljud till killen som körde, medan jag och killen bak satt och snackade hela vägen in. Kevin fick även en liten nalle av ambulansföraren som vi döpte till Kari, efter han som vi fick nallen av. 

En halvtimma senare var vi framme. Vi fick gå in på ambulansintaget och blev mötta av tre sköterskor direkt. Alla var redo att rycka i om det skulle behövts. Men Kevin sov ju så gott i min famn. Jag var lika redo på att få gå in i väntrummet och vänta i flera timmar innan något skulle hända, men här blev vi tilldelade ett undersöksrum direkt. Dom kom in, tog tempen och konstaterade att han fortfarande hade närmare 40 grader. 

Nu kom såklart det roliga, vilket var stick i fingret. Han skrek som ett djur stackarn. Sen tog dom alvedon via munnen vilket var lönlöst, såklart. Han spottade ut allt på oss och att få ner febern kändes helt plötsligt omöjligt. Det lilla han alvedon han fick i sig kräktes han upp. Jag ringde till Johanna och Calle som utan dess minsta tvekan kom upp till oss för att köra hem oss när vi blev klara. Tiden gick så långsamt, så sakta och så segt. Runt åtta kom Johanna och Calle. Strax innan dom kom så hade vi satt in en supp för att minska Kevins feber, och självklart kom den reaktion som jag visste skulle komma av supparna, diarré. Så första timmarna var det omöjligt att få ner hans feber. Runt tio kom doktorn in. En skitsnäll tjej som berättade att vi skulle få stanna över några nätter (otippat till tusen kan jag säga). Jag fick förklara för Johanna och Calle att dom kunde ta med sig Anna hem, bara tjugo minuter efter dom hade åkt så fick vi ett rum på sal 70, isolerade, instängda och ensamma bara han och jag.  

Jag fick träffa nattpersonalen som jobbade. Så fort dom kom in och hälsade på så bröt Kevin ihop, vilket fick mig till tårar också. För min del var det mest pg.a utmattning och den oro som jag burit på i flera dagars tid. Dom gjorde ordning så att han fick dropp och lämnade oss med droppmaskinen och ljudet till. Jag somnade knappt den natten. Pippi Långstrump på rymmen gick om och om igen, hela natten. Dom få timmarna jag sov- väcktes jag av hans droppmaskin som larmade när den blev låst. Jag larmade på personal som fick springa fram och tillbaka mellan oss. Stackars Josefin som fick ta de passen när Kevin var som mest vild. Han skrek, bet i bandaget och rev mig hela natten. Jag grät, Kevin grät och personalen tröstade. 

Tillslut blev det morgon. Doktorn kom in lagom till frukosten och tog halsprov på Kevin tills han kräktes. Strax efter kom supparna i rumpan och sedan en slang ner i näsan på Kevin för att ta något annat prov. Han var allt annat än glad måste jag säga. Och jag var allt annat än stark. Varje gång Kevin tittade på mig med panik i ögonen så började jag gråta. Min mobil var minuter från att ladda ut och jag kände mig mer låst på sjukhuset än innan. Vår aptit ville som sagt inte fungera och läkarens ingrepp hjälpte inte till speciellt. 

Som tidigare fick vi beskedet av snabbtestet att streptokockerbakterierna visade negativt fast Kevins hals var svullen till tusen. Han sov större delen och när han inte sov så var det pippi långstrump som gällde. Min mamma kom strax efter läkarens ingrepp och hjälpte mig. Med fyra timmars mellanrum så sattes supparna in, och Kevin visste direkt vad som skulle hända, han spännde sig därför som en pilbåge och vägrade låta oss stoppa in den. Sköterskorna kom in med kåvepenin i krita, i en kanyl som vi skulle få i honom genom munnen. Ha-Ha sa jag och lyckoönskade dom. Som sagt, han skrek som ett djur, var taktisk och samlade allt i munnen och när sprutan fördes ut ur munnen så spottade han ut allt på en gång. Dom tippade på att han fick i sig lite. Jag tippade på att han inte fick i sig någonting.

Sköterskorna svor över att dom varken fick i honom vatten eller medicin och deras lugna fina samtalstoner ville inte få Kevin till att lita på dom mer - utan han fortsatte med samma teknik om och om igen, samtidigt som han skrek rakt ut och bad dom sluta. I gårkväll kom Ronnie också, ett kärt återseende och Kevin lugnade ner sig en aning - jag som inte hade tagit mig utanför rummet på ett dygn fick äntligen resa på mig och gå till pressbyrån för att köpa upp pengar till lite piggelin till Kevin.

Strax efter jag kom tillbaka så kom nattpersonalen (vid detta tillfälle så hade jag nog träffat hela sjukhusstyrkan på personal på barnakuten och mitt namnminne var inte längre okej om ens det...) och dom frågade hur vi ville göra med hans medicin. ÄNTLIGEN någon som rådfrågar med oss. Vi kom överrens om att dom skulle lämna in en spruta till oss och att vi skulle leka bort det läskiga med tanke på att dom tidigare sköterskorna hade gjort en form av övergrepp på Kevin och att han därför visade stor rädsla för sprutor och medicin. Vi försökte, i över fyrtiofem minuter så försökte vi leka med sprutan, men han vägrade.

Dom tvingade därefter i honom den, och samma sak hände som tidigare. Det lilla han fick i sig kräktes han upp och dom sa åt oss att dom skulle be läkaren ordinera en annan medicin till honom. Därefter lämnade dom oss ifred fram tills dess att en ny kanyl skulle sättas. Emla plåster på i en halvtimma, många bandage och mycket skrik senare kom sköterskorna tillbaka och tog bort plåsterna och satte dit en ny nål. Den här natten så gick det mycket lugnare och Kevin sov större delen av natten tack och lov.

På morgonen vaknade vi av att hans dropplarm sattes igång och sköterskorna fick komma in och fixa till problemet. Ännu en utmattande dag på sjukhuset hade vi framför oss. I morse fick vi frukost ganska tidigt, dom gav oss juice och smörgåsar som utan problem gick ner. Därefter kom doktorn och förklarade hur läget låg till. Ingen infektion var kvar i kroppen vilket var skönt. Kevins värden hade gått från 89 till 23 på bara ett dygn och allt tack vare dropp och iprensuppar, och enligt doktorn ordination kunde vi åka hem och vila istället.

Skönt, tre dagar på ett sjukhus räcker för att man ska bli sjuk i huvudet själv.
Nu mår Kevin bra, hans kroppstemp ligger på 35 och han är pigg och glad idag, nu är det bara aptiten som vi måste få tillbaka!

Nu är Kevin med sin pappa så att jag får vila i några dagar förhoppningsvis! Ska bli skönt att bara kunna tänka på sig själv de närmaste dagarna nu!

Så, så är läget!

We're back on track.


Nu ska jag dra till ICA och hyra film, allt för att få koppla av ikväll.
I morgon klockan sju har jag tvättstugan. Allt för att komma tillbaka till rutinerna igen... ehm.