"När min mamma dog insåg jag innebörden i orden, aldrig mer. Jag får aldrig mer träffa min mamma"


Jag tittade precis på "välkommen hem - en sång för hemlösa". EMD ger sig ut till stadsmissionen i stockholm och kommer i kontakt med personer på ett eller annat sätt blivit hemlösa. Folk som vi glömmer bort i julstressen, personer som ber om bidrag men som vi ser ner på, skäms över att gå och prata med eller människor som vi ger blanka fan i. Människor som, trots kyla och snö tvingas sova ute. En man hade sovit ute i tio år. Natt som dag, i regn och sol, i snö och minusgrader. Tio år. Han började som hemlös när jag var tio år gamal och när jag fortfarande drömde om att bo i min koja som jag bygt i skogen, mina drömmar höll dock bara i sig under sommaren, men slog aldrig in. Han lever så konstant, och för honom är det ingen dröm längre, det är verklighet. När EMD frågade hur han klarade av att bo ute året runt så svarade han dom att det var en vanesak. Man vänjer sig. Han bodde inte i något rum, utan bar runt på filt och kudde - placerade dessa på ett gammalt plank som stod ute, där valde han att sova. Han berättade också hur han fått både lunginflammation, inte en gång - utan tre, samt hjärtattacker fyra gånger - troligtvis av köld. Dom flesta slutade fira jul, födelsedagar och alla högtider som vi tar för givet. Det finns människor där ute som inte har någon eller något - människor som vi kliver över när dom breder ut sig på gatan. Vi kliver över dom som att dom vore en pestsmitta. Vi är inte medmänniskor förrän den dagen vi kliver fram till dom och frågar om dom behöver något. Bjud på en smörgås, bidra med en tia, eller varför inte en kort pratstund? Man väljer inte att bli hemlös, det är ingen livsstil. Man blir hemlös varesig man vill det eller inte.

Dessa människor som man ser på gatan är människor som har varit med om förskräckliga saker. Förlorat vänner på de grymmaste sätt, kanske ett tåg - en överdos av droger eller en alkoholförgiftning. Kanske var det just denna person som fick ringa in till ett ett två och beskriva hans bästa vän som död - hans enda sällskap och trygghet i livet.

En man som varit hemlös större delen av sitt liv berättade att hans liv tog en omvändning när hans mamma dog efter att ha blivit inbränd i sin lägenhet tillsammans med hennes hund. "När min mamma dog så insåg jag innebörden i orden aldrig mer. Nu får jag aldrig mer se min mamma". Mina tårar sprutade. Hemlös, förstörd, sårad, men har tagit sig upp på benen igen efter år och flera år som en pestsmitta i stockholmsstads ögon. Jag önskar att vi kunde kämpa för ett bättre land istället för en bättre värld. Hjälp oss själva innan vi hjälper alla andra, vi behöver hjälpen minst lika mycket, fast vi är det lilla landet lagom.


Hur skulle du reagera om du fick en hemlös till granne?

Jag är fortfarande jätte berörd efter programmet och ser på EMD ur andra ögon nu, fyfan va bra att dom öppnar ögonen på folk - och fan va bra att dom lyssnat och förgyllt dessa människors dag.