Det skulle varit toppen att vara barnledig om det inte vore för ensamheten som sätter sig som en illamåendekänsla i min kropp.

Jag tittade bakåt i min samtalslista och insåg att jag ringt de senaste 36 samtalen för att fråga hur mina vänner mår - men inte fått något samtal tillbaka. Ibland har dom inte ens svarat och inte heller ringt tillbaka, inte ens för att fråga hur jag mår. Jag vet att det är patetiskt med tanke på att jag har vänner. Men trots detta så fick jag det sista mottagna samtalet den 18:e december - och det var 11 dagar sedan nu. Det var från mitt jobb också för den delen - och dom frågade hur jag mådde av den enkla anledningen att dom hade jobb åt mig.

Jag har helt ärligt aldrig i mitt liv kännt mig så ensam som nu i december. Varit isolerad på ett sjukhus with no one around - varit hemma med ett sjukt barn och inte haft någon här och när jag väl träffat någon så har jag kännt mig så stressad av tanken på att jag ska hämta min son från dagis eller från dom som passat honom att jag knappt kunnat slappna av.

Nu när jag är fri och ledig finns det ingent till hands. Jag sätter min telefon på ljudlöst för att slippa bli störd, men trots det så vill jag bli störd, jag vill att någon ska bry sig, jag vill att någon ringer. Men inte för att du tycker synd om mig, utan för att du verkligen menar det.

Hur som helst så kommer jag inte svara ärligt på frågan om hur jag mår.
Som vanligt kommer jag svara det mest naturliga svaret. Jag mår bra.