Jag träffade en kompis som jag inte träffat på ett bra tag på bussen tidigare idag. Han frågade hur jag mådde och jag svarade lite torrt sådär - ni vet;
Bra! hur är det med dig?

Luftigt kom vi in på att ha barn i ung ålder. Han som är något år yngre än mig om jag vill minnas rätt kunde inte förstå hur jag hade orken att sköta allt kring barn och lägenhet. Konstigt nog så lyckas man alltid komma in på ämnet barn bland dessa personer som känner än men inte så väl att dom tror man kan tala om annat.

Han frågade hur ofta jag var ledig. Sällan svarade jag och gav honom ett leende. Han satt snopen. Men du går väl ut och dansar? Även där gav jag honom ett leende och svarade, sällan. Hans pappa då? Frågade han. Ja han finns men på distans.

Men gud. Jag som varit singel i två veckor tycker det är jobbigt, och här sitter du...

Haha, ja och här sitter jag. Men lycklig ändå.
Valen man gör i sitt liv kommer av en anledning. Jag anser hela tiden att jag aggerat rätt och riktigt i alla mina fall. Sen är det upp till var och en att ha åsikter. Åsikter kan jag handtera. Konstruktiv kritik är välkommet. Men jag kan inte se att jag gjort fel någonstans, någongång under Kevins levnadsår. Misstag har man gjort. Men ingenting jag vill minnas att jag ångrar bort. 

Som sagt. Jag står mitt kast. Jag lever livet om tio år istället. Nyss fyllda trettio. Vem kan klandra mig! 
Om jag ser ut som femton idag... så borde jag vara tjugofem om tio år. Me like!



Jag är på G ner i säng nu.
Hörs i morgon.