Jag är hemma.
Äntligen. Allt blev kaotiskt så fort vi lämnat dagis grindar. Kevin gör nummer två i byxan... och vi tvingas gå upp till mamma och pappa. Jag handtvättar alla hans kläder och springer upp i tvättstugan. Tack och lov så var det en barndomskompis som hade tvättstugan då och jag kunde lätt som en plätt låna torktumlaren i tjugo minuter som det krävdes för att kläderna skulle torka.

Mellan hämtningen av kläderna och påklädningen av honom så sprang jag förbi en granne som kom över och skulle raka av Kevin allt hår. Rubb som stubb drog hon av. Så nu är min son näst intill flintis.. hehe. Nejdå. Vi upptäckte massa eksem i huvudet på honom som jag ska ta och söka upp läkarråd för. Det såg inte så värst bra ut. Ungefär som att han blivit brännd av solen... eller nått. Så det var nog bra att han blev av med håret trots allt.

Han grät lite när hon drog av det, men skötte sig ändå ganska bra. Värst av allt var det att få håret i munnen. Inte populärt alls måste jag säga. Men trots hans gny och gnäll så kom det skratt mellanåt!

Så fort han såg sig i spegeln... så stortjöt han.
Stora tårar rullade ner för kinderna.
"Mamma... MAMMA! VAR ÄR MITT HÅR. Jag vill inte se ut såhär mamma! Jag vill ha tillbaka mitt långa hår" tjöt han om och om igen.
Jag gav honom de tröstande ord som alla barn vill ha när deras hår just blivit avklippt.
"Det växer ut igen hjärtat."

Nu ser Kevin ut som en badboy i håret. Trots allt så har han sina blå ögon att luta sig tillbaka på. Dom blå ögonen med det pillimariska leéndet och det klingande skrattet.

När vi åkte hem på bussen så skrattade Kevin och sa...
"Mamma, jag kanske tycker om mitt hår om ett tag... När jag sett mig i spegeln en stund."
Jag nickade instämmande och kramade min duktiga kille.