Jag har tänkt på en sak... nästan hela dagen har jag tänkt på samma sak och jag lyckas inte få mina tankebanor ur mitt huvud. Jag tänker ungefär följande;

Mina närmaste vänner, alla har någon. Alltså. Dom ingår i ett partnerskap på något sätt. En kanske har en pojkvän, en annan har en sambo, en tredje har en förlovning på G eller är förlovad. En fjärde är gift. Ja, några av mina vänner är gifta - helt stört. Min bästa kompis när jag var tio till tretton har gått och gift sig. Hon har lämnat singel-livet och direkt gått över till giftermål. Okej, kanske inte direkt. Dom var trots allt tillsammans i fyra år innan dom gifte sig. Men fortfarade. Dom var nyligen tjugo år gamla och hade bestämt sig  för att spendera hela livet tillsammans. Det kan jag känna är ett större beslut än att skaffa barn... Okej, kanske inte. Men nästan. Nästan.

Hur som helst. Tillbaka till mina tankar.

Hur mycket jag än önskar att jag var två. Hur mycket jag än saknar att jag hade någon så har jag börjat inse nu att jag är skapt att leva ensam. Ibland känns det så. Det känns för över prettentiöst att gå runt och söka kärleken. Många säger att kärleken träffar en som ett brev med posten. Jag tvivlar. Mig ser den ut att gå förbi. Jag ser för ung ut, ser för barnslig ut till utseendet och för liten ut till min ålder. Jag ser inte detta som något negativt. Men jag vet andra som gör...

Jag har så mycket jag vill dela med någon. Jag vill visa hur duktig Kevin har blivit. Hur stor han är och hur bra han är på att klara vissa saker helt själv. Jag vill visa någon min stolthet i livet. Jag vill dela mina lyckliga stunder med någon och samtidigt ta del av någon annans. Jag vill kunna planera saker och låtas överraskas av någon annans planer. Jag vill så gärna, men inser att det inte är någon idé att lägga sin tid på kärlek just nu.

Och som någon sa till mig för någon vecka sen. Killar är rädda för att ta hand om sina egna barn, hur ska dom då våga ta hand om någon annans?

Det stämmer nog. Hur ska dom våga ta hand om någon annans barn. Jag vill inte att dom ska röra Kevin om dom själva inte vill det. Aldrig... Kevin är min och kommer alltid - oavsätt förhållande i framtiden, bara vara min. Jag kommer nog aldrig vilja dela honom med någon annan än hans biologiska pappa. Det kanske är jag som är feg för att tillåta någon hjälpa mig, stödja mig och lyfta över ansvaret på någon annan?

Jag har inte tid.

... Men tänk om jag alltid är ensam. Jag har bara åttio år kvar att leva i regel. Tjugo år går fort. Efter trettio går det utför, och fan va utför det kommer gå då.