Kevin är på dagis nu. Han längtade tillbaka dit efter helgen som gått. Att vara hemma - fredag, lördag, söndag blir nog lite länge för hans del. Men även den här helgen gick bra.

Till frukost åt vi mammas hembakade frallor med vallmofrön och mosad avokado som pålägg. Kevin börjar tröttna på all leverpastej och skinka som jag slänger på  hans smörgåsar. Till frallan fick han ett glas med isté som jag i sista minuten fick för mig att göra. Sekunderna innan vi skulle ta oss utanför dörren så upptäckte jag hur skrynkliga mina byxor var. Då var det bara att riva fram strykbrädan och strykjärnet och sätta fart att få byxorna slätstrukna.
"Mamma, du är knäpp", sa Kevin när jag for runt i lägenheten i ren panik.

Strykjärn, strykbräda, av med byxorna, stryka, stryka, stryka... ingen värme? Åh, i med sladden, vänta... vänta.. vänta... stryka, stryka, stryka... På med byxorna, i med fötterna i skorna, upp med Kevins dragkedja - tittar ner på Kevins fötter, skorna på fel fot. Doh. Av med skorna. Rätt sko på rätt fot. På med min jacka. Åh. Halsduken fastnar i dragkedjan. Upp, ner, upp med dragkedjan och ut med halsduken. Är du redo att gå? Öppnar dörren, vänder i dörröppningen. Springer in i köket. Strykjärnet är urdraget. Phu.

Åter ut igenom dörren.
Fan, glömde min bok och Kevins termobyxor. Låsa upp dörren och in igen. Greppa tag om påsen och gå ut. Titta mig i spegeln. Mascara på kinden. What the fuck. Hur kunde ... never mind. Gnugga, gnugga. Ut genom dörren. Ner för trapporna. Ut ur porten. Ner till bussen. Halka i backen. Hala isfläckar över allt. Åhej åhå. Slappna av med boken i handen och läsa några rader. Kevin springer runt på trottoaren och busar. Äntligen lugn och ro. En granne kommer och sätter sig intill oss. Jag tittar på henne och säger;
"Varför måste måndag alltid komma efter söndag?"
Hon förstod min ironi och skrattade och skakade på huvet som ett tecken att hon inte visste. Jag visste inte heller...

Bussen kom tillslut.
På bussen - gå längst bak, självklart.
Läsa bok hela vägen till dagis, underbart. Ta påsen i ena handen och Kevin i den andra. Gå mot dagis grinden. Gå in på dagisområdet och halka. Petters pappa vänder sig om och säger;
"Gud va stor han har blivit"
Jag instämmer och springer efter. Han är snabb också tänker jag utan att nämna någonting om det. 
Går in genom dörren. Kevin tar av sig jackan först och ger den till mig som ett tecken på att jag måste följa med in till garderobsutrymmet. Jag suckar. Han kliver in.
"Skorna Kevin!" påminner jag honom och pekar på hans fötter som är halvvägs in till samlingsrummet. Alltid är det samma visa. Han borde ju lära sig. Jag står med skorna och jackan i ena handen. Kevin har försvunnit ur mitt synfält. In till samlingen troligtvis. Jag placerar skorna högst upp på "skokroken" och hänger jackan på Kevins krok. Jag letar upp mitt barn, växlar några ord med fröknarna och pussar honom hejdå. Går ut med påsen i handen. Kliver ut ur dörren och promenerar ner med påsen för backen. Tänker efter. Påse?

Jag går tillbaka till dagis. In på avdelningen. Alla barn har intagit sin plats i samlingen. Dörren är stängd för att dumma, glömska föräldrar inte ska störa. Jag öppnar påsen. Drar ut overallsbyxorna och vantarna och mössan som Kevin gett till mig under bussresan. Sen springer jag ut. Halkar på samma hala fläck som tidigare. Springer till bussen och öppnar min bok. Äntligen tänker jag. Äntligen.