Ikväll fick jag och Kevin ett spontanbesök av en gammal klasskompis som satt utanför våran busshållsplats och skakade tänder i kylan. Jag bjöd upp henne på ett kort samtal undertiden som hon väntade på bussen. Jag ursäktade röran här hemma. Jag förstår inte - varje dag nu under flera veckors tid så har Kevin kissat på sig. Uppträdandet börjar även visa sig här hemma också. Som att han inte har tid att gå på toa, trots att han inte gör något vettigt som upptar hans tid.

När han väl går på toaletten igen så söker han uppmärksamhet och säger;
"Bra va? Bra att jag gick på toa och inte kissade på mig, eller hur mamma?" Som om att jag inte tycker att han är stor kille och uppmuntrar när han ska kissa på toaletten...? Jag vet inte vad det är för bekräftelsestadie som Kevin har hamnat i. Som att han ständigt går runt och är orolig över någonting men inte vågar berätta vad.

Jag vet inte vad det kan vara, men jag vet att han inte gjort såhär förut. Han har varit jätteduktig på att använda toaletter. Offentliga toaletter har han väl alltid haft lite problem med. Men jag hade också det som liten vad jag kan minnas - och jag ser inga större problem i det just nu. Hans fobi för offentliga toaletter kommer försvinna tids nog. Men hans påhitt om att kissa på sig måste försvinna - annars får jag sätta upp mig på tvättstugan varje dag framöver.