Jag tror jag har någonting som kallas för selektivt minne. Jag minns nästan ingenting av den tiden då Kevin var nyfödd. Antingen är det för att jag låg i någon förlossningsdepression direkt efter förlossningen och fram tills dess att våren började komma och vi kunde ge oss ut och promenera i vårsolen, eller så var det för att man gick runt med ett lyckorus och helt enkelt inte minns någonting därför. Jag minns att den vintern var det drivor av snö i februari. Jag skulle promenera ner till mamma och pappa med värkarna den tolfte februari - tjugohundrasex. Mamma låg och sov när jag promenerade ner till dom och pappa satt och tittade på tv. Det minns jag, klart och tydligt. Lika så att jag var tvungen att kliva över en stor snöhög, höggravid - varje gång som jag var tvungen att gå upp och ner till dom för att plogbilen varit och tryckt upp snödrivor på den lilla mellanvägen till dom. Jag klafsade trots detta upp på högen och vadade i snön, de fem meterna som krävdes av mig.

Jag minns därefter inte mycket. Jag minns att jag ringde min barnmorska dagen efter Kevin var född för att berätta att han hade kommit. Han gratulerade mig, det minns jag tydligt, och hela den dagen minns jag. Jag minns hur vi kämpade med Kevins mage i flera år och gick på läkarbesök för att vi sedan, när Kevin vid två års ålder äntligen fick en läkare som tog oss seriöst och skrev ut movicol junior till honom. Jag minns att hon berättat att hon jobbat i Norge innan hon kom hit. Hon berättade att hon hade jobbat med barn med precis samma problem... Sånt minns jag.  Därefter medicinerade vi honom i ett år innan vi valde att trappa ner och tillslut avsluta medicineringen helt. Jag minns knappt någonting längre känns det som. Jag läser igenom min gamla blogg nu, lite mer nogrannt. Den beskriver allt från Kevins två-årsdag fram tills i höstas. Resten finner jag här i. Den hjälper mig att minnas allt som varit, tack och lov.

Natalie kom hit på nyår. Hon berättade massa saker som hon minns från tiden som hon umgåtts med mig och Kevin. Jag i sin tur minns ingenting alls. Inte ens när hon berättade det så minns jag. Ungefär som vi aldrig har umgåtts... eller jag vet inte hur jag ska förklara det. Ibland känns det som att jag har svarta hål i mitt minne och jag kan inte ens skapa en bild av hur det kan ha varit.

Som sagt. Jag har fått ett selektivt minne. Jag minns det jag vill komma ihåg och det sitter där. Allt annat försvinner tydligen.