Herregud vilken dag.
Haha. Idag fick jag ett SMS från jobbet där dom ville ha mig på plats klockan tio. Fine, tänkte jag och burnade iväg med Kevin till dagis så att vi kom fram i tid. Sen var det bara att dra upp till pappa och vidare mot Ösmo där jag skulle jobba. När jag kommit fram och några minuter efter jag börjat jobba så ringer telefonen i köket och samtalet var till mig (?).

Jaha tänkte jag och tog emot telefonen. Det var Kevins dagisfröken som ringde och förklarade att Kevin var påväg till akuten för att sys och dom behövde hans fyra sista siffror. Allt låste sig för mig. Jag fick inte fram en enda siffra rätt och oron över hur det gick med Kevin var jättejobbig. Jag fick återkomma helt enkelt. Jag slog telefonnummret till Kevins pappa och frågade (utan att berätta någonting för honom) vad hans personnummer var. Medan jag fortfarande hade siffrorna i huvudet så la jag på telefonen och ringde tillbaka till dagis.

Det ordnade sig med Kevin tillslut. Han fick massa tejp då dom sällan syr små barn, speciellt inte i deras små fingrar. Såret blev inte så djupt heller, tack och lov.

När jag kom till dagis så smög jag mig förbi Kevin och till hans andra dagisfröken. Vi skulle ha utvecklingssamtal. Hon hade bara gott att säga om Kevin. Han åt bra, leker bra, leker bra i grupp, sjunger för andra, sjunger mycket, älskar sparkcykeln, playdoo och snickarrummet. Han älskar att vara inne och ute och hans bästa kompisar är Alex och Alí. Han vet i stora hela vad som är rätt och vad som är fel. Ja så att så mycket klagomål fick jag då inte! Haha.

Nej jag älskar Kevins dagis, trots att det ligger drygt tre, fyra kilometer bort. Men med cykeln varje morgon så blir det en riklig motion då också.

Nej nu ska jag och Kevin åka in till stan en stund.
Sov gott.