Jag vet inte hur det är med er. Men det finns alltid folk man bara vill gå förbi när man "träffar på dom". Som på stan? Den där damen som alltid ska berätta alla historier om sitt barnbarn, eller sin jycke som annars bara skäller på opassande ställen. Eller som killen som du frågade chans på i fyran men som nobbade ditt förslag för att han var kär i den allra sötaste tjejen i klassen. Ja ni fattar.

Hur går man förbi dom på ett snyggt sätt utan att behöva stå och kallprata? Tittar åt ett annat håll? Får det att se ut som man är i andra tankar? Tar upp och pillar ivrigt på mobiltelefonen (jag själv avskyr den utvägen. Det är rentav elakt!)  efter ett nummer man kan "tänkas ringa".

Så många jag har hälsat på som har tittat åt ett annat håll, ignorerat mig eller bara skitit i att hälsa. Alltså, jag har slutat räkna...

Sen finns det folk som man umgåtts flitigt med i barnåldern som man bara vuxit ifrån. Man har ingenting vettigt att säga till varandra idag i vuxen ålder, och man finner inget intresse i att småprata om vädret. Man har alltså två val. Bryta den tysta; "Its amazing how you can see right thru me" -trenden, eller hälsa. Eller... bidra med ett leende?

Så svårt kan det ju inte vara med att bryta ett mönster? Eller?

Jag är trött på människor som inte hälsar. Känner man varandra, bidra med ett "hej". Det skadar inte. Det gör inte ont. Det får oss att må bättre! Le också. Var glad. Eller se glad ut i alla fall. Det orkar man.

Ta tillvara på dina vänner, och ovänner och bekanta.
Du vet aldrig när du behöver dom.