Jag körde det snabbaste jag kunde till dagis i morse. Inte för att vi försovigt oss. Nej inte alls. Kevin kom tillock med tio minuter innan utsatt dagistid så han fick tid över att sleva i sig lite fil hemma hos morfar. Tacka gudarna för att morfar finns när ungen demonstrerar på morgonen och vägrar äta frukosten.

Nej i morse hade jag min personliga tränare på cykelstolen. Han skrek och gormade att jag skulle cykla fortare. FORTARE. FOOOOOORTAAAAAREEE! Jag fattade inte. Jag cyklade tills benmusklerna gav upp, svetten på ryggen la sig och tills skorna ramlade av och jag fick bromsa och backa. Jag cyklade allt vad jag hade tills jag tappade luften. Ibland blir det ju bara jobbigt att andas liksom.

När jag gjort det jag skulle och min lilla man blivit nöjd så drog jag mig till centrum för att hämta ut min P-stav. Alltså, det kommer göra så stört ont att sätta i den. Jag kommer inte våga pilla på den i min arm. Fyfan. Men som sagt, funkar den så är det ju skitbra. Funkar den inte så får man plocka ut den igen. Håll tummarna för att den funkar nu förfan. Så den ska jag sätta in på onsdag eller torsdag.

När jag varit på apoteket så gick jag och Liz ner i hamnen och njöt av solen som mer och mer valt att delta på sommarhimlen. Underbart.

Everybody hurts sometimes.
So hold on, hold on, hold on. Hang on.
(den spelas på min spotify nu.)