Igår innan vi somnade (kvart i åtta, host, host) så diskuterade jag och Kevin djupt om vem som är vad och vad som gör vem... typ.

Kevin sa följande;
"Mamma, vi får skaffa en bebis!".
"Men älskling, vi kan inte skaffa en bebis, jag kan, men vi kan inte."
"Nej, men den får ligga i din mage tills den kan leka med mina leksaker!"
(Typ som; Det fattar du väl?)

"Men din pappa har ju en bebis hemma som du ska åka och hälsa på, och henne kan du ju låna ut dina leksaker till?"
"Men... men det är Annas bebis, pappa får skaffa en egen i sånna fall"
"Men Anna och pappa "äger" henne tillsammans ju."
"Aha? Men då får du också köpa en egen bebis"
"Men man kan inte köpa bebisar, man kan få bebisar eller så får man adoptera från ett annat land".
"Apotera då?"
"Men det är inte så lätt älskling. Man måste få jättemycket hjälp med papper i sånna fall och prata med massa människor".
"Jaha? Men åh, mamma... Nu orkar jag inte mer, NU sover vi."
"Okej, sov gott."
"Mm"

Två minuter senare;
"Mamma, har du köpt mig eller är jag apoterad?"
"Du är köpt älskling, hahahaha"

Gullungen där!


Mitt hjärta.