Kevin har gått och lagt sig. Som sovsällskap har han med sig sina två små bakugan. Jag vet var dom kommer ligga i natt. Eller snarare; Jag vet vad jag kommer vakna av inatt. Dom kommer ligga intrykta under min ena sida och borra in sig i min hud. Så lagom tills i morgon bitti så kommer jag ha en rund boll inprintad i min hud, tro mig. Det har hänt förut. Men då var det med Kevins Ben 10 gubbe som han tvingade mig godkänna att han skulle sova med. Lagom kul att vakna på morgonen sen bara. Eller inte.

Jag ska väl vara glad att han uppskattar sina leksaker så pass kanske. Men att sova med dom känns lite onödigt. Jag som delar en nittiosäng med Kevin behöver inte dela den med ett tjugotal leksaker också! Men uppenbarligen så har jag inte någon talan här hemma. Jag låter honom hållas helt enkelt. I värsta fall får jag pilla ut dom ur mitt fett! Haha.

Nej, nu är jag dödstrött. Kevin ligger och galer i sängen om att jag ska stänga av Hannah Montana's låt, hoedown throwdown. Det är verkligen en låt som kan få mig på gott humör. Ikväll har jag lyssnat på den... hmm, tjugo gånger kanske.

Barnslig låt.
Men fan, jag kan inte rå för det.
Jag är nog ett barn innerst inne, någonstans.