I morse var det lite problem mellan mig, Kevin och påsk-kärringkläderna. Jag fick honom tillslut att sätta på sig de där skynket och huvudbonaden. Att sminka honom var näst intill omöjligt.
"Några prickar kan du väl ha i ansiktet i alla fall. Annars kommer det ju se knas ut".
"Nej! Jag vill inte."
Jag fick ge med mig. Jag packade i alla fall ner sminket i mina byxfickor och drog mig ut till bussen. Hälften av arbetet var ju klart åtminstånne. Han hade kläderna och tre prickar på ena sidan av kinden. Liten halv påskkärring med andra ord. Han var jättesöt verkligen.

När vi satt på bussen så kom han med den briljanta idén att få måla sig själv i ansiktet med min kajal.
Fine by me.
Synd bara att bussen guppade så mycket och att Kevin, trots tillsägnelser tryckte penseln hårt som attan mot kinden. Det var inte längre prickar... Det var kladd och hela ansiktet var fullt.

"Åh, nu är jag fin va, mamma?"
Mmm. Jag orkade inte ens rätta till. Jag suddade bort några "prickar och streck" som jag ansåg var överflödiga och gjorde små prickar runt omkring för att få det att se lite fint ut.
"Nu är säkert alla fixade idag när ni har påskmiddag på dagis älskling".
"Mmm" sa han och höll med mig.

Bussresan gick snabbt jag hade sällskap mer än halva vägen av en kompis och hennes dotter. När vi kommit fram så gick vi in genom dörrarna och fröken som mötte oss i hallen skrek till,
"Äntligen kommer våran första påskgubbe!"
Åhnej var det enda jag kunde komma på.
Min stackars kille kommer få stora men efter den här dagen.
Stackars barn.


Mamma älskar dig i alla fall...