Idag var det potatismos... och makaronigratäng till lunch på skolan. Jag kan inte bestämma mig för vad det är som jag tycker bäst om. Jag åt tills jag inte kunde se ljuset, tills det sipprade potatismos ur ögonen på mig. Att jobba klart efter en sån lunch tog lång tid. Jag blev inte klar med mina uppgifter förrän klockan två. Vanligtvis går det på en kvart, tjugominuter snabbare. Därefter gick jag in i disken och hjälpte dom till tjugo över tills vi var klara. Nu är jag så trött att jag kan somna på plats.

Kevins dagisfröknar kände knappt igen honom idag. Jag klandrar dom inte för det. Man är helt enkelt ovan vid att se honom i kort hår. Men han är samma grabb innerst inne. Någonstans finns han kvar i alla fall. Hehe.
I morgon får vi se om jag får extrabarn med mig hem. Kevins bästa kompis kanske kommer över och ska leka med honom. Men vi får se om det blir så eller inte. Hans mamma kanske vill planera annat efter en arbetsdag.

Jag tog hand om Kevins bästa tjejkompis ett tag medan hennes lillebror blev hämtad från dagis. Och att hålla koll på två vildingar är faktist utmattande, även fast man inte tror det! Men jag känner mig helt öm och mör i kroppen nu. Trots att jag bara hade hand om de båda barnen i femton minuter. Och när vi snackar om att jag ska ha hand om en till unge så snackar vi inte fjuttiga femton minuter utan två, tre timmar troligtvis. Gosh.

Men det är för Kevins skull. Inte för min. Så vad gör man inte. Bit ihop.